Ja, som jag antydde redan tidigare. Spade behövdes för att komma fram till familjegravarna. Vid den tredje var vi tvungna att ge upp på gamla kyrkogården. Det var för lång sträcka att skotta och vi hade då redan grävt två gångar till två gravar. Så vi lade ner två ljus i en driva vid en tall som fanns i närheten.
Pappas grav på gamla kyrkogården. Ljungen ligger begravd under snön, det lilla gula hjärtat kom fram och syns invid ena gravljuset.
I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.
Gick istället i dag.
Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.
Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 