Just det, ja! Kom på att vi är inne i december och det betyder att man får öppna luckor i kalendern!
Det här är föreningen Lovisa Tors traditionella kalender. I varje lucka finns ett nummer och man kan vinna allt från presentkort till konfektaskar och annat spännande!
Det var tack var den här bloggen jag kom på att också jag har adventskalendrar, fastän jag inte råkar ha en med Muminmotiv.
I går öppnades julgatorna i stan och många affärer höll öppet till tio på kvällen. Evenemanget Lovisa city shopping by night har arrangerats några år nu, en gång på våren och en gång kring första advent.
Träffade i går många trevliga människor i bokhandeln och signerade några böcker.
På Drottninggatan gavs en fin eldshow, som Adrian och jag missade då vi var i bokhandeln men Maken tog några bilder som vi fick kolla efteråt.
Jultomten kom med brandbilen och efter att de här barnen överräckt teckningar och önskelistor flockades både barn och vuxna runt gubben med det vita skägget. Kanske för att han bjöd på godis.
I kväll blir det julfest med Lovisa Tors innebandysupporters. Kanske jag kan visa några bilder från den festen i morgon. Om de klarar sedlighetströskeln till denna blogg, vill säga 🙂
Förkylningen brukar komma som ett brev på posten i november. I fredags var det åter dags. På söndag steg kroppstemperaturen och på måndag eftermiddag satt jag hos farbror doktorn.
Blodprovet visade på infektion i kroppen, lungorna gav ifrån sig rossel.
Det blev tre dagars stark antibiotikakur med biverkningar som smärtor i magen, sedan diarré, yrsel, allmän konstig känsla i hela kroppen m.m.
Det hade nog varit lättare att lista vilka biverkningar man INTE får.
Men jag tänkte försöka ta mig genom det är med humor.
Leker att en innebandymatch pågår inne i min kropp. Första perioden spelades i går. Lovisa Tor brukar inte alltid vara så bra då. I andra perioden börjar vi kämpa mer, vi kan nå oavgjort i dag. I morgon går tredje perioden och den SKA vi vinna stort!
Funderade också på om jag skulle be maken hänga en lapp i ändan av min säng. Ni vet sådan där som finns på en del sjukhussängar. Där skulle noteras allt vad patienten äter, vilka mediciner hon tar, kurvor som visar vilket humör hon varit på osv.
Vila, vila, vila.
Får man inte ha nåt roligt alls då man är sjuk?
Jag kände mig som lillasyster Elisabeth i Madicken i går. Minns ni då Madicken försökte flyga och hoppade med paraplyet från ett tak? När hon låg i sängen och vilade fick hon paket och post.
– Jag vill också ha hjärnskakning, sa Elisabeth då.
Missförstå inte rubriken – det här inlägget handlar inte om dagen-efter-fenomenet krabbis. Jag visar bara var vi var i går. På något sätt får jag känslan av jul när jag ser ett lätt snötäcke och Finlands största arena, byggd i trä, på den här bilden.
Det var här Tor mötte Josba i innebandyligan och vi vann den jämna och ganska tuffa matchen 8-6.
Där borta, med bästa utsikten från sidan av planen, satt hemmalagets supporters. De må ha haft bästa platserna, men det var som vanligt vi tjugo hängivna Torfans som hördes bäst med våra trummor och brandsirenen.
Vi var dock ”förvisade” till den ena kortändan och vi vaktades av flera ordningsmän. Väntade dom sig värsta huliganupploppet? Vi gör ju inget annat än väsnas.
I dag är jag hes av allt hojtande, så få se hur jag ska klara mig på Elevförbundets höstfest där jag ska berätta några ord om mina böcker i kväll.
I morgon bär det av från Lovisa till Joensuu. 374 kilometer och uppskattningsvis 4 timmar 55 minuter på vägen. Med pauser blir resan sisådär sex timmar lång, i en riktning.
Jag älskar att åka buss så det blir inga problem. Och den här resan är ganska kort om vi jämför med vad som komma skall lördagen den 15 december då vi siktar på att åka och heja på Lovisa Tor i Uleåborg. Då kräver resan 10-12 timmar i en riktning.
Är man supporter så är man. Det är alltså innebandy i Finlands högsta serie vi talar om. Tor möter Josba på bortaplan. Start för supportrarna klockan 12.30 från Lovisa, match 18.30-20.30 i Joensuu, tillbaka i Lovisa cirka 02 på natten.
Försökte måla naglarna blågula men det var inte så lätt, så det blir nog att fixa om det där i morgon. Det är Tors färger men kan i vissa fall också stå för Heja Sverige 🙂
Och så ska jag faktiskt få två slingor av blått och gult i håret också. Det är löshår som sätts fast med en ring. Har jag sagt att jag fyllde femtio i somras?
I dag spelar Lovisa Tor i innebandyligan på bortaplan mot Nokian Krp. Jag hade så gärna åkt med, men efter att ha varit fyra månader ledig från jobbet har jag inte riktigt mage att be att mina arbetsturer ska arrangeras så att jag också kan åka på bortamatcherna.
Men att det känns tråkigt att inte få vara med kommer jag inte ifrån. Vi har ett härligt supportergäng och alltid lika roligt på resorna vare sig laget vi hejar på vinner eller förlorar.
Tack Hedda för att du lät mig ta ett foto av dig och hoppas den magiska mössan hjälper Tor att vinna i kväll.
Jag får nöja mig med att sitta och titta på förbundets resultatservice på nätet. Och så får jag förstås rapport via telefon under periodpauserna, och då kan ni som vill följa matchen här (efter klockan 19 finsk tid i dag).
Nåja, så var den första presskonferensen på hemmaplan avklarad. Finska innebandyligan vill att alla lag efter matcherna arrangerar sådana. På så sätt får alla spelare – förutom de som valts till lagens bästa lirare, i lugn och ro varva ner. Förr sprang vi reportrar ut på den fina matchmattan i våra smutsiga skor och ryckte allt från spelare till tränare och lagledare i ärmen. Men nu är det slut på det.
Först tänkte vi samlade reporterligister måste vi faktiskt finna oss i detta? Våra frågor bandas dessutom och läggs ut på nätet.
Så i min fantasi tänkte jag att ett sätt att spoliera hela presskonferensen kunde vara att säga: – Carita från skvallerblaskan Seiska, hej. Jag undrar om du Ray Backman och Mika Ahonen använder samma frisör? Jag menar, det ser lite så ut.
Efter det skulle jag knappast få vara med på någon presskonferens mer.
(måste kanske förtydliga här att detta är min HUMORblogg, här odlar jag min satiriska och ironiska sida)
I dag skriver Borgåbladet om min senaste bok, eller om att den ska komma ut. För att undvika missförstånd, som jag kanske skapat då jag sagt att det känns fantastiskt att hålla boken i sin hand – måste jag säga att Skuggor av svek på riktigt kommer ut först tisdagen den 25 september. Alltså om ungefär fem dagar.
På bilden håller jag i en annan bok, som stöd för den pärmbild jag låtit skriva ut för att använda i marknadsföringssyfte.
Till min glädje konstaterar jag också att Ingrid på Gotland nu börjat läsa min andra bok, Uppdrag Utrotning. Sedan någon månad tillbaka läser jag kontinuerligt hennes blogg, Livet efter 70. Det är en underbar, helt okonstlad vardagsblogg som du hittar här.
I kväll börjar för övrigt innebandyligan i Finland. Ni som följt min blogg en längre tid vet att mitt hjärta klappar varmt för Lovisa Tor. I dag åker vi till Esbo för att möta Oilers. På söndag spelar vi hemma mot fjolårets silverlag SSV. Ska försöka knäppa bilder och blogga lite om det också.
I dag ska jag bland annat intervjua mig själv. Mission impossible? Ska jag stå framför spegeln och ställa ledande och provokativa frågor åt mig själv?
Texten publiceras i en bilaga som kommer ut senare på hösten, men den har inget med min arbetsplats Östra Nyland att göra.
Ska också fila lite på några kapitel i slutet av boken. På torsdagen har jag tänkt laya sidorna, tanken är att få allt klart på söndag kväll och sedan är det tryckeriet-nästa.
Därifrån ska jag endera dagen per post få exempel, samples, som visar vilken papperskvalitet jag valt.
Har också en del andra projekt på G. Texter som ska till Lovisa Tors programblad inför innebandyns ligastart. Bilen ska på reparation (en lampa indikerar att det är något fel på bränsle- och avgasrenaren). Och nu blippar en av våra brandvarnare, vilket jag tror betyder att batteriet håller på att säga upp kontraktet.
Borde också beställa tid till frisören, skriva gratulationskort, skriva dagbok, rensa sms och mejl, kontakta en datorexpert eftersom mitt arbetsredskap tydligen behöver mer minne…
Får utan vidare hela arbetsdagar att gå utan att vara på jobb på riktigt. Det enda lilla minuset med allt jobb jag har att göra här hemma är att det inte ger mig någon lön.
Alla dagar är Tors dagar brukar vi som hejar på Lovisa Tor säga. I går var det en extra bra TorsDag då maken kom hem från Dublin. I bagaget hade han också några små gåvor åt sin gumma.
Vår nyckelringssamling utökades med Proud to be Irish Garfield.
Pennan från den stora Guinness-fabriken kommer väl till pass för en som skriver dagbok för hand varje dag och chokladen lär nog också slinka ner någon dag.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 