Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.

Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.

Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.

Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.

Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.

Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.

Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.

Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.