… börjar jag snart ha i min samling. Med posten fick jag de här av den vän häromdagen.
Har sedan tidigare även sand, snäckor och stenar från resor jag gjorde med ex-maken. Det är några av rätt få minnen som jag ännu sparat, för de finns i en stor genomskinlig vas där jag kan bränna små värmeljus.
… på fotografering i sovrummet.
Men den gamla stolen jag hittade på loppis fick bli nattduksbord.
Fortfarande är det viktigt för mig att sängen inte står fast mot någon vägg. Det finns en liten möjlighet att få ut den ännu mer mitt på golvet bara jag löst ”problemet med hyllorna” som inte visas på bild.
Och så där i övrigt är det NÖ- och KP-dag i dag. Har mycket att läsa i kväll!
Strök över adresserna på tidningarna och tycker att bilden på Nya Östis ser ut som en liten gris 😀
Det var dagens lilla lektion i finska för mina vänner i Sverige som gillar språket 🙂
Skyltsöndag förvaltas av bloggaren BP som skriver Konst eller konstigt. I slutet av det här inlägget hittar du en länk till en lista med andra som också skyltar.
Och får att få slå på trumman för Lovisa Historiska Hus också i dag, då evenemanget pågår klockan 10-17, sätter jag också in en bild på en vacker vägg från Formansgården. Det är en gårdsbyggnad och där säljer Petri´s Chocolate Room från Borgå härliga praliner under LHH.
Jag hittade min Islandsflagga! Kom plötsligt på att jag hade en sådan.
Var där 2009 och köpte en liten tygflagga. Den sydde jag senare fast på en tröja. Men i något skede befriade jag åter flaggan från sitt fäste.
Landet är magiskt. Minns hur jag vaknade en natt på mitt hotellrum, jag var reseledare på en läsarresa och sov ensam. Samtidigt som jag kände att nu var jag verkligen mitt ute på det stora havet, på en pytteliten ö, fylldes jag av frid.
Jag minns det där för alltid. Likaså den storslagna karga naturen.
Nyss började jag frenetiskt leta efter den lilla tygflaggan. Jag har ju inte så många saker kvar sedan flytten för två år sedan. Vet i det stora hela vad som finns i alla lådor.
Så jag krafsade mig i all hast genom mina så kallade minneslådor. Och bra var väl det, för nu kommer jag att göra mig av med en del gamla foton av min ex-make. Jag kastar inte allt, men jag har kanske sparat lite onödigt mycket 🙂
Det jag visste att jag minsann inte hade kastat var den lilla Islandsflaggan.
Och mycket riktigt, där fanns den, i en liten grön skattkista.
Nu ska här hejas!
Under över alla under kan ske!
Gillar färgerna och stänket i den här bilden. Fastän jag annars inte är någon större supporter av rosa 🙂
Det här är en av många bilder som jag har hittat i arkivet. Där fanns flera trevliga sådana från min 50-års dag. Den blev ett fint minne.
När jag ser fotografier där ex-maken ser kärleksfullt på mig, bilder av femtio rosor, frukost på sängen, ett fint kort och löften om en härlig sommar med Frankrikeresa… då blir jag inte längre ledsen.
Jag känner bara tacksamhet för att vi fick en så lång tid tillsammans.
Klart att jag någon gång också kan tänka ”föga anade jag då att han knappt två år senare skulle lämna mig”. Att påstå motsatsen, eller att skilsmässan inte berör mig, skulle vara en stor lögn.
Men det är ju så mycket som vi inte vet om följande dag och om vår framtid.
Den kan föra fina överraskningar med sig också. Och det är dem jag väntar på den här våren och sommaren.
Ni som följt mig en längre tid vet ju att det bor en liten statistiker i mig.
På bloggen har jag haft Flag Counter några år och i morse fick jag den 101:a flaggan i samlingen. Någon i Pakistan hade läst min blogg, eller kanske av en slump kommit in på den.
Det är väldigt fascinerande att då och då gå in och titta från vilka städer, delstater, provinser eller län läsarna kommer, vilka operativsystem de har, vilka bläddrare de använder, vilka inlägg de läst osv.
Jag betalar en liten avgift om året för att se lite mer än enbart flaggorna. Summan är inte stor och den känns definitivt värd att lägga ut.
I kväll ska jag på Damernas afton i köpcentret Galleria. I första hand är jag på jobb där som reporter, men hittar antagligen något att köpa till mig själv också, kanske från bokhandeln.
Snart ska jag också börja bläddra genom ett stort antal fotoalbum. De har hittills funnits lagrade hos ex-maken, men nu känner jag mig redo att göra den resa som en sortering av bilderna kommer att innebära.
Somliga kanske slänger bilder från gamla förhållanden, eller bränner upp dem på ett rituellt bål 🙂 Jag vill behålla en del av dem, bilderna är en del av min livshistoria.
Albumen innehåller ju inte bara bilder på honom och mig. Där finns fotografier av släkt, vänner och bekanta. Minnen från resor, högtider, fester.
Dags att skapa några nya album av dem.
För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.
Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.
Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.
För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.
Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.
Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.
Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.
Det finns årsdagar av olika slag.
Dagen då man träffade någon man älskade och dagen man förlovade sig.
Det finns ett datum för dagen då man gifte sig och för dagen då man fick veta att han hade hittat en annan.
Jag tycker inte att att det här är dagar eller datum man ska glömma. Ju mer jag talar och skriver om sådant som gör ont – och även om sådant som känns bra – desto mer respons får jag. Jag är inte ensam med alla känslor och minnen, och jag lär mig leva med dem.
Har också ofta undrat varför det är mer legitimt att minnas någon som dött, att tala och skriva om hen. Medan man inte får minnas och skriva om den man skilt sig från. En människa som ofta utgjorde en viktig del av ens liv under många, många år.
Vissa människor gör allt för att hålla fasaden. De vill uppträda korrekt, visa sina bästa sidor, inte bråka. Man talar om att ta hänsyn till andra.
Det är lättare att sopa saker under mattan och vara glättig. Att prata om svåra känslor, att gråta och rasa och tillåta även fula känslor – det är betydligt svårare.
När jag nu ändå kommit en god bit på väg mot mitt nya liv och känner att jag mår bra gör jag återblickar i bloggen mest för att reflektera över hur det en gång var. Och för att inse att jag klarat mig vidare.
För ett år sedan gick första flyttlasset – via länken kan ni se bilder från den dagen.
Och i dag minns jag det positiva. Hur kul det var att kolla på snygga killar som med gott humör kånkade mina saker 🙂
När jag nu tittar på bilderna från ett år tillbaka, i inlägget jag skrev den 4 augusti 2014… då är jag glad och stolt över mig själv. Jag har skapat ett fint hem som jag trivs utmärkt i. Jag har sopat ihop spillrorna av allt som slogs sönder, jag går vidare i livet, jag försöker hålla huvudet högt.
Och framförallt – jag försöker förstå att jag i dag är många erfarenheter rikare än förr.
Har två lite tyngre dagar bakom mig. En del minnen har gjort förvånansvärt ont.
Men då jag väljer att berätta hur jag känner mig får jag stöd från många olika håll. Det skulle jag ju inte få om jag gick ensam för mig själv och grubblade, om jag låtsades att livet var en dans på rosor och bara skrev klämkäcka inlägg om hur fantastiskt allt är…
Livet är inte hela tiden fantastiskt. Men för det mesta är det ändå det.
Vi ser inte alltid solen men den finns, även under de allra mörkaste dagarna.
Och jag är en obotlig optimist som fortfarande går och väntar på att också jag ska kunna bli lika tokkär som ex-maken blev förra våren…
Tänk att åter få uppleva den känslan ❤
Jag lever på hoppet och fortsätter ta en dag i taget. Eller ibland handlar det om att ta någon timme i taget.
Ett par ljusglimtar finns just nu, men jag vågar inte berätta något om dem. Tidigare då jag gladeligen gått ut här och skrivit vad som gjort mig lycklig har det tyvärr blivit ett abrupt slut på glädjen… så nu tänker jag hålla tyst LÄNGE.
Men det betyder inte att jag slutar blogga om stort och smått som händer i min vardag 🙂
Två skåp bortskänkes. Höjd cirka 190 cm, bredd cirka 80 cm. Hade inte måttband med men bilderna torde säga sitt. Ta kontakt med mig via privat meddelande på Facebook om du är intresserad. Du kan ta bara ett skåp om du inte vill ha bägge, men du måste avhämta det själv från vår gamla bostad.
Det var ett tag sedan jag besökte ex-makens och min lägenhet. Det har inte känts bra att gå tillbaka dit, för här bodde jag ju ensam från slutet av maj till början av september. Plågades av en massa gamla minnen då och grät mycket.
I dag kan jag ju se tillbaka på våra sjutton gemensamma år och i det stora hela glädjas åt allt. Så mycket roligt vi gjorde både i den här bostaden och i de andra vi delade, för att inte tala om året vi bodde i Stockholm.
I dag kände jag inget speciellt då vi var där och skänkte bort andra möbler vi inte behövde. Jag var inte ledsen, inte vemodig. Allt har sin tid och jag har kommit vidare i min livsprocess. Den här bostaden var fin så länge vi var lyckliga där tillsammans. Den är fortfarande fin, men den tillhör ett avslutat kapitel i mitt liv.
Ja, och hepp! Bostaden är till salu 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 