misshandel

Josefin Nilssons öde och lite annat…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer
Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

Om att aldrig ge upp

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer

Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.

Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.

I dag lyser solen, himlen är blå. Men så är det inte alltid i livet.

Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.

Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att  känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.

Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.

Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.

Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.

Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.

… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀

Mannen har större arena än kvinnan

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Såg ett bra program på Sveriges tv i går. En kvinna, som jag tyvärr inte hann uppfatta namnet på, intervjuades av en man. Kanske det var i Go´kväll?

Så här i efterdyningarna av #metoo (eller stormen har nog inte alls lagt sig än) dyker minnen upp hos många.

Jag är inte alltid så bra på att argumentera som jag skulle vilja vara. Hör till dem som ofta efteråt frågar mig ”varför sa jag inte si och så”.

Den här kvinnan på tv förklarade att mannen har en större spelarena än kvinnan. Han får ha sex med hur många kvinnor som helst. Ju fler byten han fäller, desto bättre jägare är han. Ingen kallar honom något förnedrande, för ordet bock är ju inte ens det.

Kvinnan får redan i tidiga tonår lära sig att inte ha för kort kjol eller för urringad blus (citerar nu kvinnan som uttalade sig i tv). Ligger kvinnan med för många män blir hon kallad hora, slampa, vandringspokal osv.

Jag vet att många säger att det inte går att ändra på sådant här. Så här har det varit genom alla tider. Men visst kan attityder ändras, även om det kräver flera generationer.

En annan sak som gör mig sorgsen är att om en kvinna, eller en man, blir slagen av sin partner – och om han eller hon provocerat den som slutligen slår, så finns det många som tycker att det inte var konstigt att den ena parten fick stryk, såsom han eller hon tjatade.

Hur mycket du än blir provocerad är det din skyldighet att just då bita ihop och dra dig undan. Kanske besluta dig för att aldrig mer ha att göra med den provocerande typen.
Det finns INGET som rättfärdigar en misshandel eller en våldtäkt.

En vacker fasad

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.

Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.

Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.

Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.

Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.

Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.