Josefin Nilssons öde och lite annat…

Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

Titeln till boken om mitt liv skulle heta…

”Allt det jag inte kunde blogga om”, kanske vore en tillräckligt säljande titel? 😀 Alla ”hemligheter” som jag skrivit ner i mina dagböcker från 1976 fram till dags dato.

Dagböckerna rymmer en hel del sådant som jag har tänkt att kan publiceras först efter att jag har gått bort. Eller efter det att en del av de personer jag nämner där har gått bort. Men hahaaa, hur ska en sådan publicering gå till?

Lycka, olika pojkvänner, två äktenskap, en massa resor och äventyr och galenskaper 🙂 Men förstås också en hel del sorger som hör livet till skulle boken rymma.

Foto från pixabay.com

Detta är en del Orsakullans bloggutmaning i mars.

Ett av mitt livs största beslut

Är frilansreporter i eget mediaföretag från och med den 17 juli.
Är frilansreporter i eget medieföretag från och med den 17 juli.

Egentligen hade jag tänkt berätta nyheten om att jag har sagt upp mig först i mitten av juli då jag inte längre finns på KSF Medias lönelistor. Men eftersom tidningen jag jobbar för ville ha en intervju med mig är det här inte längre någon hemlighet, eller något jag behöver hålla för mig själv.

Här kan du läsa artikeln på nätet.

Beslutet har mognat under ungefär ett års tid. Jag vill jobba i och för Lovisa, med riktigt lokala saker.
Men det var inte lätt att ta steget… eller låt oss säga, att hoppa nästan ut i tomma intet. Inte ens fastän jag både gjort bungyjump och hoppat fallskärm tidigare 🙂

Och vad ska jag göra nu då?
Alla planer kan jag dessvärre inte presentera på rad här, men jag har två samarbetspartner. Ett par roliga grejer är under planering och senare i sommar kanske jag kan säga mer om dem.

Innerst inne är jag en glad och öppen person, men den sidan av mig har av olika anledningar inte kunnat blomstra de två senaste åren.

Snart hoppas jag åter kunna vara totalt mig själv här på bloggen 🙂

Här har ni mitt liv!

Så här såg det ut på golvet hemma hos oss. Jag skulle fotograferas till 50-års intervjun. Min idé var att jag i bildtexten skulle kunna säga ”Här är mitt liv”. Gamla dagböcker drogs fram och jag har ju flera hundra handskrivna häften från 1976 framöver.
Nu har jag ett ganska digert jobb att sortera dem igen. Och jobbet drar förstås ut på tiden då jag börjar läsa dagböckerna…

Och såna storyn, hör ni – skulle jag inte ha skrivit allt det där själv så hade jag nog inte trott att allt var riktigt sant 😀