munkar

Första gången på 62 år…

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… har jag nu varit om att tillreda munkar och struvor. Det som jag inte gillar är att kladda med deg, så vi hade arbetsfördelning med grannen. Hon hade också för många år sedan friterat munkar, så det kändes bra. Het olja är ju inte att leka med. Man ska veta exakt vad man håller på med.

Jag såg till att de ingredienser som inte fanns införskaffades och friteringen skedde i mitt kök. Vad jag inte visste var ett en viss lukt eller doft, hur man nu vill se det 😀 … sprider sig vid fritering. Men det var inte så kallt ute att jag inte kunde vädra en stund, och sedan använde jag ett doftljus i köket på kvällen.

Nu ska munkarna jäsa en stund, förstås under en duk, men de måste ju få synas på bild 🙂

Det börjar arta sig, munkarna har fått lite färg och vi vänder dem försiktigt.

Det gällde att hela tiden ha koll på temperaturen, oljan fick inte bli för het. Någon av oss stod hela tiden vid spisen.

När en munk svalnat så mycket att den kan lyftas för hand till en tallrik med socker vänder vi den där och sedan ser den ut så här.

Struvor gjorde vi också. En lös smet hälls i en stadig påse och sedan spritsas den ner i oljan. Vi hade ingen form inne i kastrullen, så därför blev det inte sådana struvor som man kan köpa i affären. Men de här är ju dubbelt så goda.

Vill man få runda struvor kan man använda en tom och tvättad plåtburk, till exempel sådana som innehållit ananas eller tonfisk. Ta bort lock och botten, och använd den som form.

Det här var en fin upplevelse för mig, och upplevelser ska man ju samla på. De blir fina minnen, och jag lärde mig nu att det inte alls är svårt att fritera munkar och struvor.

Nu vet ni vad jag äter de två närmaste dagarna 🙂 Utöver det även en Pavlova-bakelse.
Önskar också alla er andra en god, smaskig och kanske solig första maj! Med eller utan skumpa och studentmössa ☀😎🥂

Tidigt i farten och sol över torget

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Äntligen en solig dag. Ganska kall blåst men rätt klädd klarade man sig bra. Det här var dagens arbetsvy, då jag fick i uppdrag att bevaka Svenska folkpartiets bjudning av munkar och mjöd på torget. Partiet ville tacka sina väljare för framgången i vårens kommunalval. Start klockan 10, ganska tidigt för mig… men jag klarade det 😎

Trevliga pratstunder med både kandidater, invalda och väljare. Mer om det kan ni läsa i Nya Östis som kommer ut onsdagen den 30 april, undantagsvis en dag tidigare än vanligt eftersom torsdagen är helgdag med första maj.

Och nu har jag sex pelargoner i köket. Senaste tillskottet är en Mårbacka, den som står upphöjd. En Mårbacka per säsong är ett måste. Pelargoner gör mig tillfreds och redan i höstas såg jag fram emot att få bli en pelargonmormor. Om någon kunde hjälpa mig bygga hyllor eller komma på andra lösningar att sätta blommor på höjden, då skulle jag skaffa ännu fler pelargoner 😍 De gör på något sätt hemmet lantligt, somrigt och mysigt.

Alla dessa datum man minns

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤