Finns väldigt mycket jag vill säga och skriva om att dejta på nätet. Så jag tänkte köra i gång en liten serie.
Ni läsare får fråga vad ni vill i kommentarsfältet och så svarar jag efter bästa förmåga i de följande inläggen.

Så här till att börja med kan jag kanske säga att nätdejtingsvärlden ungefär ser ut som bilden av klisterbildsarket.
En del personer är med hela sitt stora hjärta ärliga där på nätet. Andra har inte samma helhjärtade engagemang. Tyvärr saknar en del gott hjärta också. Vissa kan ha hjärtat upptaget på annat håll men ändå jaga nya hjärtan = hemliga äventyr.

Fick en väldigt rak fråga av en kollega i går. Jag uppskattar sådana. De känns mycket bättre än gissningar och skvaller. Han frågade om jag hittat en ny man och jag svarade ”ja, men få nu se vad det blir, vi bor ganska långt från varandra”. Jag kan inte säga att den här nya mannen och jag har ett förhållande. Så snabbt går det sällan till, och kanske det är helt bra så.

Kollegan började humma lite för sig själv när jag sa att jag träffat en kille via nätet. Han förstod att det är tidens melodi, men hade ändå på något sätt tänkt att det kunde gå till så som det gick till förr.
Att man träffades och förälskade sig i varandra på en keramikkurs 🙂

Ja, det kan väl gå till så. Jag kan väl också träffa prinsen i supermarketen. Men lika sannolikt som att jag gör det är det att jag missar honom med samma bråkdel av sekund som hade krävts för den unika träffen.

I den här serien ska det bli både fördelar och nackdelar med att nätdejta, och jag ska försöka ha glimten i ögat hela vägen 🙂
Och för säkerhets skull bör jag väl tillägga att jag aldrig röjer mina nätkontakters identitet. Det vore ju bara dumt. Då skulle nog ingen våga ta kontakt med mig härefter 🙂