ont_i_benet

Trees on Tuesdays, Ankarparken

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ett foto som togs igår, och genom bilfönstret. Det var mulet och kallt, vi går åter mot en kallare period med minusgrader på nätterna. Trist, men vad kan man göra.

Läget för mitt ben. Håller inte fullt ut att gå på. Här hemma går det bra då jag kan ta stöd av väggar och möbler. Utomhus använder jag stavar, men egentligen är EN käpp nästan bäst. Ibland går jag utan stöd, långsamt. Men det är obehagligt, och känns otryggt, då det knakar till och knäet ger efter.

Det har nu gått fem och en halv vecka sedan muskelfästet brast, eller flera muskler gick sönder. Tre månader lär läkningen ta, så jag ska försöka ha tålamod sju veckor till. Alla blåmärken är borta, värk har jag inte haft på två veckor alls, men benet är styvt ibland och tål inte allt för mycket ansträngning. Varje gång jag försökt promenera lite känner jag att det kanske var för mycket i alla fall.
Jag fortsätter gymnastisera här hemma, lätta rörelser – så att musklerna inte förtvinar.

I bakgrunden syns en arbetsmaskin. Det grävs inte i parkerna, men på Mariegatan mellan dem görs vatten- och avloppsarbeten och korsningen mellan Mariegatan och Brandensteinsgatan är stängd.

Tålamodet tryter just nu, men…

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

… det finns de som har det värre. Så försöker jag tänka de dagar jag knappt kan gå på benet. Många sitter i rullstol, somliga har inga ben alls. Folk lider i krig och annat elände.

Men jag har också fått mig sagt att det är tillåtet att sörja ett ont knä, ett tillfälligt ”förlorat ben”, eller i alla fall förlorad normal rörelseförmåga. Jag får gråta över det, på samma sätt som vem som helst annan får sörja och gråta över olika förluster i livet.

Sedan har jag min egen speciella humor. Här kommer jag med flottigt hår ut från massören. Således inte till min fördel på bilden, men sånt vill jag sluta tänka på. Det är som det är. Livet och utseendet.

Mottagningen ligger i ett servicehus där det bor många äldre personer. Ledstången passade mig perfekt i dag. Jag sa ”hit flyttar jag, då har jag nära till allt, kanske jag också skulle få en plats i vattengymnastiken som mitt ben skulle behöva”.

Att handla till mamma blev en pärs. Kundvagnen utgör ganska bra stöd, men leder till att jag nog inte rör mig på korrekt sätt.

I dag var alltså en dag då knäet knappt höll alls. Det går att leva här hemma, men ska jag ut och gå 50–100 meter är det kört – just nu.

Efter att vi hade handlat till mamma funderade vi med syrran var vi kunde ta en behövlig paus. Var kommer jag in, där det inte finns trappor. Dörren från trädgården till Café Favorit var öppen och jag klarade 50 meter från bilen. En liten prosecco hägrade framför mina ögon och då gick det ju att kämpa för den. Den lilla bakelsen är en muffins med fantastisk smak av citron.

Och långt inlägg blir det men jag vill också svara på Elisamatildas fredagsfrågor.
Temat är Roliga frågor.

Vad kommer spela mest roll när du blir 80?
– Känns nu som att hälsan är viktigast. Ben som bär, huvud som funkar.

Har du lånat eller tagit något du sen aldrig lämnat tillbaka?
– Det har säkert hänt, men inte varit medvetet drag.

Fixar du saker själv, eller låter du någon annan fixa åt dig?
– Ber numera rätt ofta om hjälp, men kan fixa rätt mycket själv också om jag orkar och vill.

Vad var din favoritleksak som barn?
– Troligen min första nallebjörn.

Vilket är det konstigaste djuret?
– Dyngbaggen. Såg ett intressant program om den en gång. Ett sånt liv den har 😱🤣 Men allt har en mening. Livet för den fullt av viktigt arbete!

    Skyltsöndag, den 7 mars 2024

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Piggar upp mig själv med ett minne från kryssningen 21–22 mars, då jag också hann besöka Täby Centrum norr om centrala Stockholm.

    Mitt knä, eller muskulaturen i högra benet, var nämligen igår i uruselt skick 😦
    Jag visste inte om att det skulle bli så, då jag skrev mitt inlägg igår. Jag var på väg till en trevlig födelsedagsbjudning och skulle ta bilen till tre ställen, bland annat blomsteraffären, innan festen. Under den färdens gång blev benet bara sämre och sämre. Det krävdes slutligen femton minuter att gå sjuttio meter…

    Men jag kom till festen, min syster tog hand om bilen, och jag kunde vara med på hela bjudningen och fick skjuts hem därifrån av en kvinna som jag samarbetat mycket med inom tidningsbranschen. Hon är också chefredaktör och vi hade inte setts på länge.

    Festen, med alla trevliga människomöten, betydde mycket också för mig fastän jag inte var den som firades. Men den sociala biten gav mig massor, jag är ju ensam i mitt jobb och benet har nu också gjort vardagen ganska krånglig och människomötena färre.

    De här drop-in klippoteken lär vara populära nu, kanske även i andra köpcenter än i Täby. Riktigt snyggt med öppenheten tycker jag och fina skyltar!

    Bloggaren BP som ofta också skyltar från Täby centrum håller i trådarna för härliga Skyltsöndag! Hos henne finns länkar till andra som är med.