ont_i_knäet

Stilla vardagslunken i dis och dimma

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Finns inte så mycket att fotografera. Kundvagnen i K-hallen. Köpte en tidning som tack till min syster som skjutsar mig mycket nu då jag inte gå långa sträckor.

Såväl på knäet som bakom det, i knävecket och en bit upp på låret, har jag nu blåmärken. Jag skickade foton till läkaren och hoppas han kan ringa och säga om det ser farligt ut. Det small ju i benet för en vecka sedan, men kan blåmärken, inre blödningar, visa sig först senare?

Hade lite värk i natt och rejält svårt att flytta det stela benet. Ibland när jag ska in och ut i en bil måste jag hjälpa benet genom att lyfta det med händerna. Vissa dagar går det bättre, i dag har det varit sämre.

Tidningarna lämnas fortfarande utanför dörren och någon lyfter sedan in dem på en stol och därifrån första våningen får vi hämta dem. Tur att hissen funkar 🙂
Jag minns då jag 2014 hade bokat en resa med Hurtigruten, men den blev sedan inte av då många backade ur. Fortfarande drömmer jag om att få uppleva en del av rutten.

Dis och dimma, riktigt lonkerogrått-väder har vi. +4 grader, och till nätterna fryser det på. Men långsamt smälter snön och isen och i dag var det första gången jag kände att det doftade vår ute! Jord, sand, blöt mark.

Det kommer inte så mycket sevärt på teve ikväll, så jag ska läsa mina vänners bloggar. Har kört ett varv med dammsugaren, men även det tar på krafterna, eller anstränger benet – så det måste göras i etapper.

Skyltsöndag – skratt och gråt

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

Det blir ett lite längre inlägg än vanligt i dag. Gårdagens revybesök blev nämligen inte helt som planerat.

Vi var ute i god tid med väninnan och syrran. Hissen ner till bottenvåningen här hemma, och tjugo meter från hissen till bilen gick bra. Under färden från Lovisa till Liljendal blev mitt knä allt styvare. Jag försökte massera det och röra på tårna. Men väl framme vid Liljendalgården kom jag knappt ur bilen och jag kunde inte ensam ta mig upp för tre trappsteg. En sträcka på femton meter krävde tio minuter och två personer som hjälpte mig.

Tog en plats i salongen men värken tilltog och slutligen gjorde det så ont att svetten lackade och tårarna började rinna. Ingen aning hur detta kunde uppstå ”så fort”. Vi beslöt oss för att ringa efter ambulans och jag förflyttades med vänners hjälp till en annan stol längst bak i salongen.

Innan revyn började fick jag ytterligare hjälp att förflytta mig ut i aulan. Då jag skulle sätta mig på stolen där knakade något till på utsidan av knäet och jag skrek till av smärtan.

Jag sa till syrran och väninnan att de skulle se revyn som planerat, jag fick ju sällskap av två trevliga personer från arrangörsföreningen som satt med mig tills ambulansen kom 55 minuter efter samtalet till 112.

Hör och häpna. Efter ”knaket i benet” lättade värken minut för minut. Typiskt… men nu var ju ambulans beställd och jag tänkte att de gärna får undersöka vad som undersökas kan. Istället för ont knä hade jag nämligen plötsligt en stel inre lårmuskel och ont där, vilket gjorde benet nästan obrukbart ändå.

Jag tillbringade första revyakten i ambulansen. Med viss assistens kom jag in i fordonet utan bår och hiss. Syreupptagning, temperatur och dittan dattan kollades. Unga vårdare, en kille och en tjej, tog väl hand om mig. Något smärtstillande hade de ändå inte. Uppfattade jag saken rätt finns det nästan bara mycket starka smärtstillande medel för traumalägen, sådana som ges intravenöst.

Jag fick välja själv om jag ville med ambulans till akuten i Borgå (fyra mil från mitt hem) eller med FPA-taxi. Tredje alternativet, gå tillbaka in och se revyn slut, åk hem, klara natten där och åk sedan till röntgen en vardag (tid beställd). Ambulanskillen konsulterade via telefon en kirurg som bedömde att jag klarar mig utan akutvård.

Så gick det också. Revyn är mycket sevärd, jag skrattade många gånger under andra akten. Det hade jag inte trott då jag grät en timme tidigare.

Natten hemma förflöt tämligen lugnt i liggande läge. Fick över tio timmar sömn. En sådan välsignelse! Endast lårmuskeln trilskar. Den är stel men just nu har jag ingen värk.

Benet är ett mysterium som jag hoppas finna en lösning på efter att det har röntgats.

Annorlunda skyltning i dag. Men fler skyltare finns hos bloggvännen BP!

Blandade tankar och bilder

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Igår firade lokala företagarföreningen Kvinnodagen och jag tänkte att det är inte långt för mig att gå till OP-banken, runt 250 meter enkel riktning. Jag behöver lite social samvaro ibland då jag i jobbet är rätt ensam och sköter nästan allt hemifrån.

Det bjöds på en god välkomstdrink och plockmat, intressanta diskussioner och förevisning av kosmetika.

När jag kom hem visade det sig att jag hade överansträngt mitt knä fastän jag gick långsamt. Trots tre gånger 600 mg Burana dagligen, ordinerad av läkare fram till röntgen och andra åtgärder, värkte knäet alldeles infernaliskt. Under natten var jag tvungen att sova i sittande läge, och fick sammanlagt kanske fem timmar sömn.

Nu ska jag försöka tidigarelägga min röntgen i grannstaden. Misstänker att jag har för mycket ledvätska. Men någon läkare är jag ju inte.

Länge sedan jag tagit foton från ”promenader” en igår blev det den här av vårt rådhus.

Ser fram emot att gå på en revy ikväll tillsammans med min syster och en väninna. Det går hyfsat bra att sitta på en stol med mitt onda knä, och jag skulle vilja glömma smärtan för en stund och skratta gott. Behöver ändå skjuts från dörr till dörr. Klarar inte av att gå många meter.

Det här får bli ett bidrag också för utmaningen Hoppa på tåget som har temat STOLTHET. Jag är stolt som företagarkvinna och en stolt Lovisabo och finländare. Kanske inte bästa tolkningen men den duger. Fler bidrag hittar du via Åkes sida.

En vacker tavla, i väntan på sommaren

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Den här tavlan finns i väntrummet på läkarstationen jag anlitar. Den är väldigt fin tycker jag. Klippor, sommar och hav. En vuxen och ett barn där borta vid vattnet. Vindpinade träd och gräset i klippskrevorna. Längtan till våren och sommaren är ju som störst nu.

Rörligheten har varit begränsad för mig, därför har det inte blivit så många foton tagna utomhus. Där är inte så vackert nu heller med smutsig snö och det har varit riktigt tjock dimma också.

Förra natten sov jag hyfsat, första gången på länge. En melatonintablett och sedan då det molade på i knäet tog jag även en värktablett.

I dag ska jag på en fest. Får skjuts av väninna dit och av syster hem. Annars hade det inte blivit av. Det är alldeles för lång väg att gå.

Nu ska jag börja räkna arvoden. Månaderna går fort!

Imorgon installeras vår nya president. I viss mån ska jag försöka följa det på teve. Men har lovat hjälpa mamma som vanligt med syrran också.

Med ett brett smil i fejset…

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

… är jag här på väg bort från läkarcentralen Mehiläinen där jag har min företagshälsovård. Det här är utsikten från andra våningen varifrån jag, på grund av trilskande knä, tog hissen ner, inte trapporna.

Det ser lite skojigt ut med kyrktornet på husets tak 🙂

Här har jag världens bästa läkare ❤ Jag skulle unna alla att hitta en så sympatisk och kunnig person. Allt går smidigt och nu har jag remiss till röntgen för knäet och förnyat recept för blodtrycket, som var bra (jag hade gjort uppföljningar hemma). Jag kollade också om jag kan ta melatonin för att ha lättare att somna, att den kan kombineras med den medicin jag nu tar och det blev grönt ljus även där.

Har åter en natt bakom mig då jag somnade klockan 05… lade mig 23.30. Sånt går ju inte i längden. Dels beror den dåliga sömnen på att jag inte kan hitta något bra läge att ligga utan att knäet säger sitt.

Hahaa. Nu blir det bara texter om krämpor och mediciner, såsom till denna ålder hör 😀
Men jag var på riktigt glad och nöjd och hade ett brett smil i ansiktet när jag gick ut.

Efter läkarbesöket. Kaffe och croissant med mandelmassa, som jag delade med syrran på Café Favorit. Lite som en annorlunda fastlagsbulle. Jättegod!

Nu blir det kallare… igen

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Frågar någon mig vad jag tycker om vintern, så svarar jag att den gott och väl skulle få ge med sig NU!
Men vädrets makter frågar inte mig, och det är väl helt bra så. Allt ska inte människan kunna styra.

Då det för mindre än en vecka sedan var -25 grader och sedan blev plus tre sker ett fenomen som i tidningen Östnyland beskrivs så här:

– Eftersom temperaturen steg så snabbt dröjer det innan byggnaderna hinner tina upp. Det betyder att till exempel husväggarna är kallare än omgivningen, vilket i sin tur gör att fukten genast förvandlas till is, säger Forecas jourhavande meteorolog Joonas Koskela.

Det här fenomenet fotograferade jag då jag sakta stapplade hem från K-Supermarket. Behövde handla lite och hade inte tillgång till bil just då. Hade ont i knäet och i ryggen, tror att jag börjat få allt fler väderlekskänningar med åldern.

Så det är sant att en tant som är 89 år och som jag känner, med sin rollator gick snabbare idag än jag 😀

Vacker vägg, del 132

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Då jag besökte restaurang Kapellet lördagen den 6 mars innan den stängde ner för tre veckor tog jag den här bilden.

Sedan dess har också detta hänt, det vill säga Airi Kallio och hennes familj har åtagit sig ytterligare ett stort renoveringsprojekt. Hon räddade Kapellet i Lovisa, tar sig an en gård i Sibbo och som sagt nu även gamla Kajsaniemi restaurangen i Helsingfors! Underbart att någon orkar och kan!

I dag har jag fått mina gångstavar, vilka jag glömde bort då jag flyttade för tre år sedan. De hamnade av någon anledning hos min syster. Eftersom mitt knä nu är opålitligt är gångstavarna kanske min räddning för att jag ska komma ut. Sedan då kylan ger med sig och isen och snön försvinner vågar jag cykla igen.

Rörelsehindrad och beroende av andras hjälp. Inte roligt. Men jag är inte den enda drabbade i världen.

Mera snö och misslyckat knästöds-köp

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

Klockan är 16.20 och snön har slutat yra ner. Det är ändå minus tio grader och ska bli minus 20 till natten. Plusgrader väntas först till lördag, kanske +4. Så jag säger som bloggvännen Svante, den globala uppvärmningen finns någon annanstans. Samtidigt som jag vet att benämningen närmast handlar om att vi får extrema väder och temperaturkast, inte så att hela världen får det varmare och skönare. Det kan bli extremt hett och extremt kallt, och snö på överraskande platser, som till exempel i Texas.

Jag har åter ont i knäet, efter en paus på nästan fyra år. Köpte ett stöd på apoteket, men trots att expediten mätte omfånget på benet var stödet för litet och skenorna skar in i underbenet. Omöjligt att använda. Måste få det utbytt men jag vet inte hur då jag inte kan PROMENERA dit. Får vänta på att någon har möjlighet att erbjuda mig skjuts.

Allting går nu väldigt långsamt här hemma och jag har kommit på olika hjälpmedel och knep för att få nödvändiga saker gjorda. Till exempel har jag en påse som hänger runt halsen och där finns mina båda telefoner. Jag kan nämligen inte nu snabbt förflytta med från punkt A till punkt B.

Har hämtat en ostbricka som take away i dag då jag fick skjutshjälp och skötte en massa andra ärenden samtidigt. Grämer därför att storleken på knästödet blev fel 😦
Mitt knä har krånglat över trettiofem år. Menisken är bortopererad och nu har det med åren blivit slitage.

Lugna puckar som gäller

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Vårdcentralen.
Vårdcentralen.

Det är ett tag sedan jag var patient här själv. Som arbetstagare gick jag i företagshälsovård hos ett privat företagare, men den tiden är förbi.
Jag kände mig inte som ett särskilt brådskande fall men gick in här ändå. Efter tio minuter blev det min tur att anmäla mig, och sedan var det bara att vänta på läkare.

Där satt jag en och en halv timme drygt, men det gick ingen nöd på mig. Jag läste om kungligheter i svenska damtidningar, om kändisars skilsmässor och om livsöden i tidningen Allers. Tiden gick fort.

Den trevliga unga kvinnliga läkaren bad om ursäkt för att jag hade tvingats vänta. Jag sa att jag hade valt en dag för besöket då jag inte hade någon brådska – jag tycker vårdare och läkare ska få tack och beröm, inte bara gnäll av trilskande patienter.

Det praktiska går framför skönhetsidealen.
Det praktiska går framför skönhetsidealen.

Jag har fått låna två knästöd av bekanta och läkaren sa att jag får använda det då jag går, men hemma och särskilt på natten ska jag inte ha stödet på benet.
Eftersom jag är tacksam för att jag KAN gå, för att jag inte har värk och inte behöver kryckor – är det lugna puckar som gäller. Jag kan ta mig både hit och dit men allt tar längre tid och kräver planering.

Knäskadan har blivit lite bättre på fem dagar. Nu kollar vi läget. Förvärras det blir det nytt besök på vårdcentralen och magnetröntgen. Men om läget är såsom i dag och om det långsamt blir bättre behöver jag inte gå till läkaren. Dock kan det dröja veckor innan knäet är stabilt igen.
Så det är åter ordet TÅLAMOD som gäller 🙂