öppenhet

Tanken bakom foton av mig själv

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Dagens selfie, tagen den 14 maj. Glömde åter en gång låta en annan person ta ett foto av mig. Glömde också fota arbetsvyn som i dag bestod av ett glas mousserat och en pavlovabakelse på en cafeteria i samband med en födelsedagsintervju.

Så när jag kom hem funderade jag några sekunder. Var har jag inte fotat mig själv? Pelargon-mormor är jag men jag och pelargonerna har inte fotograferats.

Jag kan tänka mig att det finns någon som tänker ”det är nu då ett evigt exploaterande av eget utseende här, vem orkar titta?”. Tänker man så är ju bästa alternativet att sluta läsa min blogg 🤣

För mig är maj månads experiment med en selfie per dag, eller med ett foto av mig själv -taget av någon annan, just det – ett experiment.

Hur kommer det att kännas? Blir jag mindre kritisk då det gäller bilder av mig själv? Svar: ja, nuförtiden knäpper jag en eller två och så får det duga. Jag är jag.

Det här betyder inte att jag inte förstår dem som valt att ha ”bara fotobloggar” och som absolut inte publicerar något privat. Var och en gör ju såsom hen vill, och alla val respekteras och accepteras, i alla fall av mig.

Då jag tidigare i maj skrev att det här får vara som en kontaktannons, så kan jag säga att ingen person har tagit kontakt med mig. 200-300 läsare har jag per dag men tillsvidare har ingen som vill träffa mig eller lära känna mig bättre hört av sig 😀

Analys:
– alla vill inte skriva kommentarer här, eller klarar inte av det, vet inte hur man gör. Samtidigt är de rädda för att kommentarerna ska bli synliga, men det blir de ju inte eftersom jag manuellt ska godkänna alla, och vill någon vara anonym får hen vara det
– jag är ointressant, eller skrämmande, eller både ock 🙂
– det här med bloggar är ett utdöende fenomen, och då jag inte orkar börja med Reels och Instagram eller video-bloggande, så får jag stå mitt kast

Ni som följt mig länge vet att jag inte räds att vara öppen på min blogg.
Men det jag kanske inte har sagt är att jag inte kräver att få fläka ut vänner eller någon partner här. Klart att jag önskar att flera än jag skulle vara modiga och inte bry sig om vad omvärlden tänker. Men en vän och en partner får vara anonym, eller kallas O eller A eller P eller nåt sånt om allt annat känns förfärligt 😀

Jag frågar ALLTID om lov för publicering. Inget går ut utan att personer som på något sätt berörs personligen vet om det.

Coronaåret sett ur ett personligt perspektiv

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?

Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.

Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.

Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.

Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.

Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.

Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤

Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.

Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.

Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.

Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.

(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)

I dag har jag fått styrka

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… av tre bra möten. Ibland behöver jag känna att det jag gör har betydelse och att jag får stöd av likasinnade.

Det här betyder inte att alla ska tycka lika om allt, eller vara överens med just mig. Men det är viktigt att tala öppet om allt och att diskussioner för oss framåt i olika processer.

En liten julklapp som jag fick av en god vän.

Hittade på Steg för hälsas webbsajt några kloka tips att ta fasta vid.

  • Ta avstånd från saker som inte ger dig harmoni. Du vill inte ha egoistiska personer eller falska intressen.
  • Höj murarna mot folk som för med sig stormar under lugna dagar.
  • Bygg murar mot personer som inte respekterar dig. Förlåt dem, men låt dem gå.

Strunta i gnäll – eller prata om det?

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

När sommaren är som vackrast.

I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.

Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.

Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥

Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.

Men det finns ett MEN.

Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.

Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.

Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.

Händer mycket nu

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer

Veckotidningar ger avkoppling och inspiration.
Veckotidningar ger avkoppling och inspiration.

I morgon tror jag att jag kan ta de första stegen i det liv där jag allt mer vågar vara mig själv. Där jag inte behöver känna oro kring vad jag kan skriva på min privata blogg.

I morgon kan jag berätta om ett av mina nya jobb och med tiden avslöjar jag mer om allt som är på gång.

Som sagt, det är det jag vill – vara öppen. Fastän jag får en del kommentarer om att jag kanske borde hålla inne med vissa saker… för att slippa att en del som läser bloggen retar upp sig.

Men gör jag så, då är jag ju inte sann – varken mot mig själv eller mot dem som följer min blogg.
Det här betyder ändå inte att jag viker ut mig totalt. Det finns massor av saker jag INTE berättar här. Om jag sitter en natt och dricker vin med en trevlig man i en spännande miljö – tro inte att jag skriver det här. I alla fall inte vem han är och var han bor – om han inte själv tycker det är ok att blottas 🙂
Jag skulle inte heller komma på tanken att på bloggen avslöja vem som säger sura saker om mig.

Nej, den här bloggen ska utgöra ett mix av min vardag. Den ska handla både om det som roar och om det som bekymrar mig.
Den ska handla om livet – och det är minsann inte alltid vare sig glättigt eller tillrättalagt, photoshoppat eller som klippt ur en livsstilstidning.