Fem en fredag, MEDIA

Det här är en serie som jag har hoppat på hos elisamatilda. Veckans frågor  är ju lite extra intressanta för mig som dagligen jobbar med media, och som har gjort det sedan 1987. Människors medievanor har ju verkligen ändrats på de trettiotvå åren.

Tidningarna jag prenumererar på – jo, jag betalar också för tidningen som jag jobbar på 🙂

Vilken typ av media betalar du för?
– I första hand papperstidningar. Tidningen jag jobbar på, Nya Östis, och lokalkonkurrenten finska Loviisan Sanomat. Utöver det ett paket som kallas 5+2 där jag får HBL fem dagar i veckan och regiontidningen Östnyland två gånger i veckan.
Jag läser många nyheter och artiklar även digitalt men betalar inte för dem.

När läste du senast en fysisk dagstidning?
– Som av föregående svar framgår, jag läser dagligen papperstidningar.

Hur mycket av ditt tv-tittande sker enligt tv-tablån, mot för streamande via playtjänster?
– Jag läser sällan tv-tablåer. Jag vet på ett ungefär när mina favoritprogram på tv kommer. Dessutom zappar jag rätt mycket mellan olika kanaler 😀
Några playtjänster streamar jag nästan aldrig.

Vad har varit en stor lokalnyhet den senaste veckan där du bor?
– Tyvärr ett par olyckliga bränder, en restaurang drabbades i ett 1700-talshus och i går eldhärjades ett våningshus.

Vad senast ångrar du att du klickade dig in på?
– Inget jag direkt ångrar, jag väljer vad jag vill läsa. Men ibland låter jag mig luras med i flödet av allehanda nyheter och då många i dag är negativa påverkar de mig och skapar en viss stress.

Nu ska jag börja lata mig på balkongen!

Det blev ingen soffa. Det blev en stol som det går att halvligga i och även gunga i så där lätt om man vill.

Den är inte monterad än, och en lapp verkar dingla kvar 😀
Det enda lite tråkiga är att jag får elstötar då jag rör vid rottingen, de kommer alltså inte bara från metalldelarna. Har någon tips på hur man slipper stötar?

Hälsade på före detta kollegor vid tidningen Östnyland i Borgå som hade flyttat till nya utrymmen. Det var mycket trevligt att återse personer jag inte sett på över två år. Många har jag förstås haft viss kontakt med via Facebook men nu fick vi kramas på riktigt!

Nya Östis gratulerade Östnyland med en krukväxt.

Det var otroligt varmt i Borgå. Här hemma hade vi +10, kändes också skönt. Men jag vet inte om det beror på att Borgå inte ligger vid havet, och att det därför i centrum är mycket varmt då det inte blåser. Kändes som om Borgåborna hade +20 grader i dag. Alltid ska dom vara ”värre” än Lovisa 😀

Här kommer lite blandade vyer från staden. Och BP – Borgå har massor av fler invånare än Lovisa men inte lyckades jag fånga dem på bild heller 😀

Stadshusets bakre fasad.
Finns trähus i Borgå också 🙂
En del av torgmiljön vid busstationen, och en stängd glasskiosk.

 

Äntligen åter balans

Har två röriga veckor bakom mig med överraskningar som kullkastat mina planer och olika konflikter som kommit upp till ytan. Men det som inte dödar en ger nya erfarenheter och styrka, och det är såsom jag ser på läget nu.

Mitt i allt detta genomgick jag den andra biopsin = vävnadsprov togs från bröstet. Inte konstigt alls att jag har känt mig både otillräcklig och trött.
Jag vill ju så mycket och brinner speciellt för lokaltidningen.

Fint resereportage i dagens Hufvudstadsbladet.

I går morse och i dag hade jag ingen väckarklocka på ringning. Jag sade flera gånger till mig själv, ”du måste inte stiga upp, du har nästan inga jobb-måsten heller”.

Det har funkat bra. Jag har levt i nuet. Stökat undan ett par översättningar, stuckit mig in på ”redaktionen” och haft bra samarbete där.

Tog för en tid sedan den så kallade 2+5 prenumerationen. Två dagar Östnyland, fem dagar Hufvudstadsbladet. Ska nog ha den åtminstone över sommaren. Speciellt söndags-HBL bjuder på bra läsning. Då har jag också tid att läsa, liksom det underbara resereportaget (bilden), som gick över tre sidor.

I kväll blir det rätt mycket hockey. Mest hejar jag ju på Finlands U18-landslag ❤ som är i VM-final mot USA.

100-års kalas

Kakbitar på rad.
Kakbitar på rad. Utöver det här bjöds det också på kaffe, saft,  te, grillkorv och pepparkakor.

Finskspråkiga lokala kollegan Loviisan Sanomat firade sina 100 verksamhetsår i dag. Jag har följt tidningen i mer än trettio år och även jobbat i samma byggnad under några år då Östra Nyland och senare tidningen Östnyland delade utrymmen med LS.

Jag gratulerade tidningen i egenskap av privatperson och vän till dem som jobbar där, och som jag alltid på något sätt kommer att se som fina kollegor.
I viss mån samarbetar jag också med LS i dag, som företagare.

Förnyade Östnyland.
Förnyade Östnyland.

I dag kom tidningen Östnyland, som jag lämnade i juli i år, ut i förnyad form. Tidningen går ner från femdagars till tvådagars och blir helt lokal. Dagens nummer såg lovande ut, fräsch layout och intressanta artiklar. Bland annat den här om Loviisan Sanomat som fyller 100 år i år.

Jag känner allt mer…

… att jag har rätt att ge mig själv tid.
Jag behöver känna efter vad jag vill göra resten av mitt liv.
Det kan gå någon dag då och då att jag bara är hemma och pysslar med sådant som ger mig sinnesro.
Andra dagar har jag full fräs från morgon till kväll med olika arbetsuppdrag.
De ger mening i mitt liv, ett socialt umgänge en människa inte ska vara utan.

Men – jag tänker ofta på att det troligen är först nu som jag har landat efter smällarna jag fick 2014–2015.

Den första kom  i maj 2014. Den kärlek jag trodde på höll inte. Min man hade hittat en annan, han ville få ut mer av sitt liv än jag kunde ge honom. Det blev en för mig ofrivillig skilsmässa.

Sedan kom nedläggningen av tidningen jag älskade, totalt lokala Östra Nyland som blev regiontidningen Östnyland i januari 2015. Jag miste många fina arbetskamrater, rötter revs upp.

Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.
Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.

Men det är klart att jag stretade vidare. Det fanns inga alternativ. Jag kunde ha lagt mig ner för att bara dö, men det gjorde jag inte.

Nu 2-3 år efter de här stora omställningarna i mitt liv tar jag en dag i sänder.
Ibland är jag orolig. Hur ska jag klara ekonomin på sikt? Med besparingar går det en tid, men vad händer sedan?

Jag tycker själv att jag har varit modig. Som sagt upp mig från en fast anställning, lyssnat till hjärtats röst och satsat på ett eget företag. Jag ångrar ingenting.

Varje kväll, många morgnar också – tar jag några stilla samtal med kraften jag tror på. Har jag klarat mig så här långt klarar jag mig alltid några dagar, några månader till.
Högre krav än så behöver jag inte ställa på mig själv.
Jag önskar att du som läser det här inte heller ska vara för sträng mot dig själv.

Det finns något som kallas tillit.

Tack för all uppmuntran!

Jag är överväldigad av den uppmuntran jag har fått efter att jag skrev blogginlägget i går och länkade till artikeln om mig i Östnyland.
Just nu har 224 reagerat på blogglänken på Facebook och 90 personer har skrivit hälsningar.
Min blogg hade 2145 besök i går av vilka 1588 läste om mitt stora beslut.
Ja, ni som känner mig – statistiknörden är i farten 🙂

Ett ❤ -ligt tack till alla er som ägnat mig en tanke!

Små presenter till mig själv.
Små presenter till mig själv.

Även om det nu känns som att jag måste vara ännu mer noggrann med mina pengar passade jag i går på att köpa ett doftljus från Herttanen på Mariegatan. Priset var nedsatt och just den dagen fick kunderna en ekoprodukt på köpet.

I går kväll hade jag kontakt med några vänner via Messenger och till en av dem skrev jag ”Om jag dör i dag så dör jag lycklig, bara så att du vet”. För precis så kändes det då.

Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.
Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.

Att vara företagare kommer troligen inte att vara det lättaste, men på något sätt ska jag klara det. Bilden av skogsstigen är från Fagerö i Sibbo, tagen då vi hade paus i seglatsen. Den får symbolisera livets stig.

Jag är hoppfull och förväntansfull inför framtiden. Såsom jag sa i intervjun i Östnyland, allt har sin tid.
Att skriva, att uttrycka mig verbalt, helst med ord på papper eller digitalt – men också i kommunikation mellan människa och människa – det är det bästa jag vet. Ju mera lokalt och människonära, desto bättre.

Ett av mitt livs största beslut

Är frilansreporter i eget mediaföretag från och med den 17 juli.
Är frilansreporter i eget medieföretag från och med den 17 juli.

Egentligen hade jag tänkt berätta nyheten om att jag har sagt upp mig först i mitten av juli då jag inte längre finns på KSF Medias lönelistor. Men eftersom tidningen jag jobbar för ville ha en intervju med mig är det här inte längre någon hemlighet, eller något jag behöver hålla för mig själv.

Här kan du läsa artikeln på nätet.

Beslutet har mognat under ungefär ett års tid. Jag vill jobba i och för Lovisa, med riktigt lokala saker.
Men det var inte lätt att ta steget… eller låt oss säga, att hoppa nästan ut i tomma intet. Inte ens fastän jag både gjort bungyjump och hoppat fallskärm tidigare 🙂

Och vad ska jag göra nu då?
Alla planer kan jag dessvärre inte presentera på rad här, men jag har två samarbetspartner. Ett par roliga grejer är under planering och senare i sommar kanske jag kan säga mer om dem.

Innerst inne är jag en glad och öppen person, men den sidan av mig har av olika anledningar inte kunnat blomstra de två senaste åren.

Snart hoppas jag åter kunna vara totalt mig själv här på bloggen 🙂

Uppföljning på ätstörningsartikeln

Radio- och tv-profilen Anne Hietanen led av ätstörningar för tjugo år sedan. Foto: Kristoffer Åberg/KSF Media
Radio- och tv-profilen Anne Hietanen led av ätstörningar för tjugo år sedan. Foto: Kristoffer Åberg/KSF Media

Eftersom min artikel om ätstörningar som ingick i tidningen Östnyland den andra juni väckte uppmärksamhet vill jag dela också en del av uppföljningen här. Hade också en artikel med utlåtanden av läkare, skolsköterska och styrelsemedlem i sjukvårdsdistriktets psykiatriska nämnd, men på vår webb hittar man intervjun med Anne Hietanen.
Stort tack till henne för att hon ställde upp!

Sommarbilder och tack till en familj

Stenbron i Sävträsk i Liljendal.
Stenbron i Sävträsk i Liljendal.

I dag har Liljendahl åter besökt Liljendal, tidigare en självständig kommun, sedan några år tillbaka en del av Lovisa.
Var där för att göra en större artikel som publiceras nästa vecka. Den hade dock inget med stenbron att göra.

Vem har dragit en järnväg mitt i skogen?
Vem har dragit en järnväg mitt i skogen?

Den frågan ställde huvudpersonen i mina böcker, Adrian Debutsky, en gång. Ni vet, han kommer från Helsingfors, så det där med järnvägar i skogen är exotiskt för honom 😉

Ser under några dagar till att blommorna på Kretsgången får vatten.
Ser under några dagar till att blommorna på Kretsgången får vatten.

De senaste dagarna och veckorna, eller egentligen det senaste halvåret, har mina tankar ofta vandrat till en viss familj.

I dag publicerades min artikel om familjens kamp i både Östnyland och i Hufvudstadsbladet.

Det är mycket strongt och modigt av familjen att ställa upp och berätta om sina bekymmer. I första hand med en önskan om att kunna hjälpa andra i samma situation.
Jag tackar för förtroendet jag fick, och hoppas artikeln leder till större förståelse för ätstörningar, och fram för allt till att drabbade får vård så fort som möjligt.

Åter i Lappträsk

Den här gången gällde besöket Kapellby skola där föräldrar, lärare, elever och andra frivilliga med talkokrafter byggt en rink till barnen på skolgården. Med ekonomiskt stöd från en minnesfond. Artikeln och fler bilder finns här.

Eleverna i Kapellby skola gillar att röra på sig och vara ute.
Eleverna i Kapellby skola gillar att röra på sig och vara ute.

Åkte till Lappträsk med egen bil, ni ser baken av den till vänster på bilden faktiskt 🙂
Östnylands bil var på tejpning hela förmiddagen och resultatet ser ni här!

Redaktionens bil.
Redaktionens bil.