Pusslet klart!

Tusen små bitar bildar Paris 🙂

Vet inte hur många pussel jag knåpat ihop sedan två, tre år tillbaka. Jag tror att jag har visat alla på bloggen, så jag kunde räkna här om jag ville 🙂

I går blev detta pussel klart. Det får stå där några dagar, sedan ska bordet få vara nästan tomt ett par veckor. Flytt av bord och andra möbler planeras nämligen, men vet ännu inte när det kan ske.

I dag äter jag blinier med en vän och skålar i äkta champagne.

I morgon börjar ett nytt år, som vi får hoppas blir ljusare och mer coronafritt än 2020 ❤

Och så föll Eiffeltornet…

… men inte för att jag är sur på Macron såsom Trumpen verkar vara.
Jag har själv besökt Natos högkvarter, men det var rätt många år sedan, så jag blandar mig inte i grabbarnas gräl.

Jag vet inte varför jag får en känsla av ”tillbaka in i mammas mage” av det här 😀
Förstår ni vad jag menar? Att man först bygger upp något bit för bit, men sedan ser man allt som på en film som vevas bakåt. Från död till födsel.

Så kom inte och säg att det här med pussel är något trivialt 😀
Man får ju högt flygande tankar både då man pusslar och då man trasar sönder det för att ge plats för ett nytt.

 

Glad måndag! 28-10-2019

En ny arbetsvecka har startat. Jag förberedde den med att sova tio timmar.
Måndag, tisdag och onsdag är hektiska dagar. Sedan brukar det bli lite lugnare, men har två möten på torsdag och administrativt jobb en stor del av fredagen.

Med katterna från Nice, som tittar ut över Paris, önskar jag er en bra start på veckan! Brickan köpte jag i Nice.

Glad_måndag_katterNiceDen här måndagen har jag hittat Glad måndag-inlägg också hos:

Sista försöket (Ingrid)

Geddfish

Tomtan

Konst eller konstigt

En jordemors liv och lustar

Ankis bildblogg

Kajsalisa

 

Månadsbilden, februari

Februarimånads bild i min väggkalender.

Man kan undra vad det är som bekymrar Mumintrollet där han sitter i trappan. Har han vårdepression? Solen lyser men tvivlar han på att den orkar smälta snömassorna? Lilla My ser också fundersam ut.
Jag hoppas att Mumintrollet inte har tandvärk eller att han inte vågar äta av läckerheterna på bordet av oro för att gå upp i vikt 🙂
MUMIN – jag vill trösta dig ❤

Efter att ha haft en liten paus i postcrossingen har jag i år åter sänt fyra kort. Fick ett från Storbritannien i går och i dag fick jag det här från Paris 🙂

Tror ni påskharen finns i Rom?

Har de senaste två veckorna sugit i mig restips. Ska vi åka till Paris i Frankrike, eller till Belgrad i Serbien?
Har de senaste två veckorna sugit i mig restips bland annat från dagstidningar.
Ska vi åka till Paris i Frankrike, eller till Belgrad i Serbien?

En resa börjar ofta med en tanke som sedan mognar till ett beslut. Man kollar almanackan, när har vi ledigt, när kan vi resa och hur långt bort.

I dag bestämde vi oss för att boka en resa till påsk. Började med att kolla Paris. Avgångstider och hemankomsttider fanns i vågskålen lika mycket som priset.

Det blir kanske Paris någon annan gång. Likaså får London, Bryssel, Madrid och Barcelona vänta.

När jag såg det här hotellet kändes det att alla pusselbitar föll på plats. Pris och läge, avgångstid och tiden för hemresan. Gratis frukost och gratis tillgång till wifi var ju fina bonus.

Nu har vi ett halvt år tid att läsa på, planera vad vi vill se. Och i slutet av april borde det redan vara full vår, för att inte säga sommar, i ROM!

Interrail för 25 år sedan, del 3

Tisdag 3 juni 1986
Förbaskat kallt var det på natten, skriver jag om övernattningen på Bed & Breakfast-stället i Brighton. Och ännu lyser inte solen i det här landet. Frukosten bestod av bacon, ägg, tomat, toast, marmelad, te. En tjock katt svepte omkring i matsalen.

Innan vi lämnade Brighton fick vi till puben Argyle Lounge där Paul leende blandade vodkadrinkar åt oss.
Från Brighton tog vi oss tillbaka till London och där satte vi oss på ett tåg mot Paris. Efter att ha blivit dåligt behandlade av en konduktör kändes det ljuvligt att servitören på tåget glatt serverade Smirnoff, kallade oss loves och sa you are beautiful.
Situationen blev inte sämre då jag kom i samspråk med en snygg fransman. Att Bruno inte kunde många ord engelska och jag inte många franska gjorde ingenting. Plötsligt matade han mig med kex och chokladpinnar. Förblindad av hans skönhet hade jag inte en tanke på att det hade kunnat vara knark.

Onsdag 4 juni 1986
Vi hade övernattat på stationen. Jag med huvudet i Brunos famn och Anne endast måttligt förtjust över att bli ”par”  med hans kompis Vincent. Brunos och min ”romans” slutade lika fort som den hade börjat då killarna skulle på jobb och vi skulle dra vidare in i Paris.
Eftersom vi hade vaknat klockan sex på morgonen hann vi via Eiffeltornet innan vi återvände till Gare de Lyon och tog 11.23 tåget till Marseille.

Tåget var proppfullt, bland ockuperade en skolklass en hel vagn. De enda lediga platserna fanns i en rökkupé. Men landskapet i södra Frankrike imponerade på oss. Dock blev Marseille en besvikelse. Först var vi tvungna att ta taxi till ungdomshärbärget, det låg sex kilometer utanför centrum. Där fanns inga barer och inga butiker, och vid stranden fanns det bara vindsurfare för där blåste så fick vi sand i ögon och öron. Här kände jag första gången hemlängtan.

Men tillbaka i ungdomshärbärget var allt roligt igen. Sällskap fick av Randy, Sue Ellen och Steven från USA.

Torsdag 5 juni 1986
Vi sov som två små grisar till 7.30. Jag skrev i dagboken: Det är inte varje dag man delar frukostbord med sju superfräscha amerikanska killar.
Sedan skulle vi packa, vilket alltid var ett kapitel för sig. Mitt smör från Paris hade brett ut sig i kassen, kiva, kiva…

Hela tiden träffade vi nya människor, nu en kille från Kouvola som vi vandrade med till bussen som förde oss till metron som tog oss till St. Charles-stationen. Nästa anhalt var Nice. På tåget drack vi Smirre som Anne tyckte jag hade förstört med Brunos juice, men mig gav ju drycken enbart goda vibbar.

Från Nice drog vi direkt vidare till Monaco. Föga anade vi väl då att vi skulle komma att få bo gratis där nästan två veckor.