Sårbart med svajigt nät

Vi har liksom inget skyddsnät, då nätet (internet) pajar…
Externa hårdskivor i all ära, men de kan inte rädda allt.

Vi hade tidningen nästan klar, målsnöret var synligt på sista rakan.
Plötsligt försvann en mapp där alla sidor fanns…
Något slags uppdatering var på gång, även Messenger (som är vårt arbetsredskap på vi alla jobbar hemifrån) haltade.

Efter en kvart återvände mappen. Den berättade inte var den hade varit, men skrämselhicka gav den i alla fall mig.

Jag säger bara… utan att vilja vara en domedagsprofet… någon dag kraschar ”allt” och vad gör vi då?

Östra Tullgatan i Lovisa.

Några bilder från min vardag måste ni ju få. På skrivbordet vid datorn är det alltid så stökigt med en massa papper, föredragningslistor, anteckningsblock, telefon, pennor…

Här är jag på väg hem från affären. Försöker varje dag ta en paus och promenera lite. Och som vanligt… inte en människa i sikte! 😀

Fina små träd utanför huset där jag bor. Till vänster Östra Tullgatan, rakt fram Chiewitzgatan som är min adress. Men jag bor inte i det röda tegelhuset.

Solen sken nästan hela dagen i dag. Ett par grader minus. Snart är det november. Tiden rusar.

Mitt jobb är ju verkligen en livsstil. Inte undra på att jag inte träffar en partner.
Jag har tänkt på det där med att jobba hemma. Det är så fantastiskt skönt att få bestämma över sin tid. Disciplin behövs förstås, men det har jag.

Däremot har jag varit med om situationer där en annan människa sagt ”du kan ju ta hand om disken, städa, köra tvättmaskinen, hänga och sortera tvätten, handla och tillreda mat” osv. ”Du är ju ändå hemma, det går där på sidan om”…

Nej. Det går inte där på sidan om. Min bostad ser ibland ut som en rövarhåla med saker överallt, för att jag inte gjort något annat än jobbat. Då jag jobbar nio timmar hinner jag inte städa, laga mat, tvätta, sortera kläder.

Så den partner jag eventuellt någon dag träffar ska jag inte bo ihop med.
Han ska också förstå vad mitt jobb går ut på och vad det betyder för mig.
Känns inte särskilt sannolikt att den partnern finns…

BRÖÖÖÖÖL.

Fler vintriga Lovisavyer

Världen på en del av de här bilderna ser nästan svartvit ut. Men några färger skymtar här och där i form av hus och bilar.

Träden på gården där jag bor.

Men det som ögat ser, allt det sagolikt vackra, är inte lika lätt att fånga på bild 🙂

Det ser ut som om det låg bomull på grenarna 🙂

Lite gult lyser upp bland de svarta, vita och grå nyanserna.
… och ser man på! En röd bil!

Som ni ser har jag varit ute en liten sväng i dag. En väninna skjutsade mig vänligen till bokföraren. Jag cyklar dit på våren och sommaren, men nu står cykeln i husets förråd.

I måndags fick jag problem med nätbanken. Jag är säker på att jag slog i användarkod och lösenord rätt, men det oaktat låste sig banken. Efter att jag stått i telefonkö en ganska lång stund fick jag veta att jag kan göra nytt försök på tisdag morgon.

Tisdagsmorgonen kom. Koderna funkade inte. Nytt samtal till banken. Jag skulle ha fått vänta ytterligare ett dygn för att få i gång nätbanken, men nu råkade bankkontoret i Lovisa vara öppet. Där på Aktia var kundtjänsten vänlig och nu är problemet löst.
Hur det överhuvudtaget hade uppstått vet ingen. Jag hörde om andra som samma dag hade haft liknande problem.

Det här fick mig att tänka på hur ofta jag behöver mina nätbankskoder. Det är inte enbart då jag betalar fakturor utan också då identifiering krävs i massor av olika sammanhang.

Det digitala i all ära, men visst lever vi i en sårbar värld.