Hittade på Ikea de skåp jag önskade köpa. Själva upplevelsen att gå där, enligt den rutt som kunderna hänvisas till, var ungefär som tidigare – helt förutsägbar och trevlig. Det råkade inte vara någon trängsel där vid 14-tiden och vi hade turen att hitta en mycket trevlig rådgivare. Hon fick produktens namn och nummer av mig, bläddrade på datorn och telefonen, och ledde oss till de utställningsrum där möblerna fanns monterade så att vi kunde se att vi hade valt rätt.

Efter det blev allt mycket krångligare. Vi skulle själva ta en lastvagn och gå till rätt hyllrad och hitta rätt ”fack” där produkten fanns. Skåpdelarna var långa och tunga, ni ser dem på fotot här. På något sätt lyckades vi få dem på vagnen.

Följande överraskning var (det är kanske ett par år sedan jag besökte Ikea senast), att kunden själv ska scanna in produkterna och betala dem i en självbetjäningskassa. Vad vi inte heller visste var att skåpet bestod av TRE paket, inte bara av ett som vi hade tagit första gången i lagret. Så vi tvingades återvända dit.

Ett av två skåp skulle betalas vid kassan men sedan avhämtas från en annan plats i affären. Vi hade tänkt köpa lite svenskt godis medan vi var i Ikea, men då vi såg att allt krävde självbetjäning även där suckade vi och lämnade godiset åt sitt öde.

Nere vid lastningsplatsen i garaget kunde vi läsa en text på dörren där det stod nånting om att ”hoppas ni trivdes och att vi snart ses igen”. Min enda tanke där var ”nej, vi ses nog inte igen, i alla fall inte på ett tag”. Så pass tungt kändes allt detta med kravet på ”gör detta själv”.

Kvinnan uppe på möbelavdelningen förtjänar ändå en stor eloge för sitt vänliga och mycket serviceinriktade sätt. Så med tanke på henne KANSKE jag nån gång i framtiden vågar mig på ett försiktigt besök i Ikea Vanda igen. Men då köper jag knappast tunga möbler.