Som nån gång förr i tiden…

… kändes det då kollegan Nette och jag pilade iväg på utryckning i dag.
Alltså med förr i tiden menar jag, såsom det gick till då jag jobbade på tidningen Östra Nyland 1987-2014.

Man hör att sirenerna ylar. Det är brandkårer och ambulanser, och det slutar inte yla på några minuter. Då vet man att det är nåt större på gång. Kollar Tilannehuone, en sajt som listar en del av utryckningarna.

Rakennuspalo – Loviisa – keskisuuri (byggnadsbrand – Lovisa – medelstor).
Samtal till räddningscentralen, som kan ge en ungefärlig adress. Hoppa i Nettes bil och hon trampar på gasen. Femton kilometer senare ser vi de första brandbilarna som väntar vid huvudvägen. Föraren i en av dem säger längs vilken väg vi ska köra, ”men åk inte ända fram, det är smala vägar och trångt där”.

Bara ruiner återstår av uthusbyggnaden.

Ingen kom till skada i branden. Uthuset hade brunnit ner då vi hann fram. Eftersläckning pågår och en brandmästare ber oss att inte komma närmare för snart blir det nytt tryck i slangarna och brister nån av dem kan det gå illa för oss.

Det är kruttorrt i terrängen och här ligger sommarstugorna tätt. Många grannar är oroliga för det blåste också lite i dag.

Ganska trångt om saligheten i skogen på smala vägar.

Intervjuar några grannar. Talar med räddningspersonal på plats, de få som har tid med sånt och som dirigerar trafiken. Känner röklukten i mina kläder och jagar bort sommarens första myggor som verkar gilla mig.

Återvänder till staden, skriver artikeln. Sätter en länk till vår artikel på Tilannehuone.

När jag kollar bilderna i mobiltelefonen (tog övriga med systemkamera) har jag tagit även den här. En slangorm 🙂