sommarkiosk

Prislappar och prinsessbröllop

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar
En del av de här glassarna säljer vi.
En del av de här glassarna säljer vi.

I dag har jag prissatt glassortimentet och godiset. Många bekanta har stannat upp vid kiosken då de sett att dörren är öppen.  Solen har gassat över stranden nästan två veckor nu, så få se om det här var den bästa delen av sommaren.

Många år har det blivit sämre väder, rentav kallt, den dag vi öppnat. Men vi får hoppas att åtminstone någon av de sju veckor vi håller sommarkiosken öppen ska vara soliga.

Snart stundar prinsessan Madeleines och Chris bröllop på tv:n. Hoppas de blir lyckliga tillsammans, fastän alla inte verkar tro det.
Kanske det bara tar tid att vinna svenska folkets hjärtan? Vill minnas att Victorias Daniel inte heller var så populär hos folket då han träffade henne. Sedan växte han in i sin roll som blivande prins och i dag är han hur omtyckt som helst.

Blomster och drömmar om humanitära insatser

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer
Snart flyttas de här växterna till annan plats.
Snart flyttas de här växterna till annan plats.

I dag blir det bara en bild och den visar växterna på vår balkong. Ampeln får inte plats på bilden men den visade jag en gång tidigare.

Men snart ska växterna flytta bort. En del till sommarkiosken och andra till släktens sommarställe. Efter det köper jag några nya blommor till balkongen.

Jag skulle kunna ha hur många växter som helst, men man kan väl inte bo i en djungel, eller kan man?

Från det ena till det andra – träffade i dag i jobbet en man som varit fredsbevarare i Afghanistan. Han har en utställning av mattor som han har köpt under tiden han jobbade där. Pengarna går till förnödenheter som skolmaterial, hälsovårdsartiklar m.m. I första hand vill han ge stöd åt kvinnorna och flickorna i landet så att de kan utbilda sig.

Jag beundrar alla som gör humanitära insatser. Jag skulle vilja åka till Afghanistan. Men jag vet ju att det inte går. Jag är lite för gammal för att utbilda mig till fredsbevarare. Och jag tror det första jag skulle göra där – utöver att jag skulle ropa hjälp jag vill hem till gubben – skulle vara att pinas för att där är så varmt och maten skulle jag inte gilla heller.

Så jag fortsätter beundra – läsa ISAF:s sajt på nätet – och tänka att jag kanske kunde åka till Bolivia och göra en insats hos Siw i Corazon Grande.