Tredje dagen i underbara maj!

Nacka-Åke vill att vi ska visa foton från veckan som gick. Max fem, men ibland kan det bli färre och ibland även fler, vilket vi som bloggare förstås bestämmer själva. Eftersom jag kombinerar det här med Skyltsöndag som förvaltas av Christian kan det nån gång bli många foton.

Ballongerna fanns i Servicehuset Esplanads fönster på första maj då AV-kören och Fridolinarna sjöng in våren där. Jag var på jobb då och det är min cykel som syns där utanför 🙂

Dagen innan cyklade jag över den vackra åsen som vi har i Lovisa. Jag var då på väg till väninnan Marina för att fira valborgsmässoafton.

Igår vågade jag plantera ut kruk-tomatplantan och den andra tomatplantan i växthuset. Måste ändå hålla koll på nattens temperaturer. Kanske skaffa något slag av skyddande duk, för det kommer ju ännu nätter med minusgrader. Någon som har tips om vad som skyddar bäst?

En mycket trevlig överraskning med posten. En fin penna av Nacka-Åke och en trisslott. Jag vann inget på den, men hade jag gjort det tror jag att någon i Sverige hade behövt lösa ut vinsten. Tusen tack för spänningen i alla fall!

Här gällde det att vara snabb vid fönstret då en av veckans sopbilar kom till vår gård. Jag tycker att den här har en fyndig text på sidan och ett stort plus för att den är på svenska 🙂

En bonusbild från förra veckans träff med kolleger på restaurang Fylla. Namnet som både roar och upprör människor 🙂
Det är ju verkligen inget dåligt namn då det genom tiderna väckte stor diskussion, och fortfarande gör det. All uppmärksamhet är ju bra, gratis PR.

Hjälp – jätten kommer!

Jag har sådan fantasi att det behövs inte mer än en sopbil för att få i gång en berättelse. Bilen var väluppbelyst och då föraren backade fordonet hördes som sig bör en pipande signal.
Sopbilen skulle anlända till gården där vår lägenhet finns ungefär samtidigt som jag till fots skulle nå platsen. Tanken som formades i mitt huvud var ”tänk om jag precis nu håller på att gå mina 348 sista steg i livet” – ”tänk om sopbilen backar på mig, ett sådant tråkigt slut på ett annars, enligt mitt eget tycke, rätt färgstarkt liv”.

Men jag hade ju kunnat skylla mig själv, åtminstone lite, i så fall. Jag saknade reflexväst. Eller egentligen inte, den fanns i väskan, men där gjorde den ju ingen nytta.
Då fick jag syn på grannens barn och deras kompisar. Fem ungar i åldern 4-8 år. De var alla mer förnuftiga än jag, varenda kotte bar reflexväst. De stod och tryckte på skogsbacken, väl medvetna om att den farliga sopbilen snart skulle backa in.
– Jätten kommer, skrek de på finska. Den farliga jätten kommer!
Deras kvällsäventyr var i full gång. Men nog hade de ju rätt också. Sopbilar, och i synnerhet då deras gap, är stora och farliga.
Och som ni ser… svårfotograferade.