Tre supporterhalsdukar

Råkade av en händelse kolla ett program som handlade om en man som varit fotbollslaget Manchester Citys supporter över sextio år.
Fick då för mig att plocka fram de tre supporterhalsdukar jag äger. Har också en med texten Latvija men den köpte jag mest för att vi en tid hade en lettisk trio som spelade i Tor, och för att jag råkade komma över halsduken i en souvenirshop.

Finland, Lovisa Tor och Manchester City.
Finland, Lovisa Tor och Manchester City.

Finlands halsduk kommer fram alltid då det finns orsak att heja på hemlandet. Oftast har jag använt den under hockey- och fotbollsmatcher.

Lovisa Tors halsduk har min mor stickat till mig. Den har varit i flitig användning under innebandymatcher både på hemma- och på bortaplan.

Manchester Citys halsduk och en del andra City-grejer köpte jag då jag med journalistförbundet besökte Manchester för drygt tio år sedan. Såg matchen City-Tottenham som tyvärr slutade mållöst 0-0. Men det var en upplevelse i sig att se arenan och souvenirshoppen och inte minst att få träffa Nicholas Anelka face to face och få hans autograf ❤

En gång Tor, alltid Tor

Fastän det inte går så bra för mitt favoritlag just nu.
I själva verket ligger vi risigt till i innebandyns division ett och har bara fem matcher kvar i grundserien…
Här kan du läsa det sammandrag jag skrev till Tors hemsida från kvällens match.
Men, skam den som ger sig. En äkta supporter åker med på alla matcher, även på bortaplan, om hon eller han inte råkar vara sjuk eller ha andra förhinder. Så om en vecka bär det av till Sibbo. Inte särskilt långt borta.

Köpte den här bedårande teckningen av en annan supporter, en tjej på 10 år.
Köpte den här bedårande teckningen av en annan supporter, en tjej på 10 år. Lovisa Tor blir så härligt Lov (Love) Tor här ❤

En märklig bild

… tagen av en märklig person (jag) som är på ett märkligt humör på grund av ett märkligt förhållande jag håller på att reda ut.

Vad håller han på med, karln?
Vad håller han på med, karln?

Bilden är tagen genom persiennerna från frisörsalongen. Min bil syns inte på bilden eftersom jag på grund av mannen med stoppskylten parkerade en bit ifrån.
Jag frågade vad han höll på med men fick bara ett leende till svar. Sedan började han prata i en walkie talkie. Märklig man, tänkte jag. Det verkar vimla av märkliga män i mitt liv…
Det visade sig att mannen var en av många trafikvakter eftersom inspelningarna av filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter, länken tyvärr bara på finska) pågår i Lovisa. En barnfilm har gjorts här redan tidigare, under sommartid. En trailer av den syns längst ner på sidan jag länkade till.

Humöret är lite bättre i dag än igår då jag på kvällen var rejält arg. Men det är bra att låta känslor pysa ut, tror jag.
I kväll ska jag festa loss med vänner som jag känner, människor som jag varit nära i många år, som vet vad jag varit med om och i vars sällskap jag kan vara helt mig själv. Det är Lovisa Tors supportrars vinterfest. Hoppla!

Supportersäsongen igång!

Än är det lite glest i leden i hejarklacken. Dels var det periodpaus när den här bilden togs, dels var ju bara frågan om en träningsmatch. Men också supportrar måste träna.
Än är det lite glest i leden i hejarklacken. Dels var det periodpaus när den här bilden togs, dels var ju bara frågan om en träningsmatch. Men också supportrar måste träna.

I går inleddes innebandysäsongen för min del. Lovisa Tor hade träningsmatch mot NST i Villmanstrand. Fem timmar i buss och två timmar på match. Vi var tjugotre personer i hejarklacken.
Vanligtvis brukar de flesta ha supportertröjor eller halsduk. Vi har också trummor och en brandsiren med oss på ligamatcherna. Men som sagt, det här var bara träning, så väl för fansen som för laget. Och tur var väl det… för Tor förlorade 11-3…

Här följer en bildkavalkad, ville testa olika funktioner i kameran.

Här är det uppladdning inför andra perioden. Ingen bra skärpa då objekten zoomades in och ingen blixt användes.
Här är det uppladdning inför andra perioden. Ingen bra skärpa då objekten zoomades in och ingen blixt användes.
Hallå där! NST-spelaren rör bollen med handen! Eller okay då, matchen ska väl åter fortsätta efter att NST gjort mål, eller också förbereds ett frislag - minns inte vilken situation det var.
Hallå där! NST-spelaren rör bollen med handen! Eller okay då, matchen ska väl åter fortsätta efter att NST gjort mål, eller också förbereds ett frislag – minns inte vilken situation det var.
På väg hem från matchen. Här kan man tanka bilar men också hungriga och törstiga supporters.
På väg hem från matchen. Här kan man tanka bilar men också hungriga och törstiga supporters.
Nattlig spegling av servicestation på vårt lokala bolags buss.
Nattlig spegling av servicestation på vårt lokala bolags buss.

BILDER från innebandyresan och gåvor från Sverige

Tidstrands fina buss tog oss till Jyväskylä.
Tidstrands fina buss tog oss till Jyväskylä.

Ni vet ju redan att jag är en innebandysupporter. Nio timmar i buss och två timmar på match blev det den här gången. Och 10-4 förlust – men som sagt, det kommer nya matcher och i Åbo vann vi ju för en dryg vecka sedan.

Trevligt att ibland stanna på andra platser än ABC-mackarna som alla ser lika ut.
Trevligt att ibland stanna på andra platser än ABC-mackarna som alla ser likadana ut.

Den här lilla rastplatsen var mysig, ligger i närheten av Hartola. Halvtimmes paus för att dricka kaffe och äta en macka eller något annat gott.

Här har vi varit förr, och förlorat ganska många gånger...
Här har vi varit förr, och förlorat ganska många gånger…
Vi hejade friskt och gick till ledningen med tre mål inom tio minuter.
Vi hejade friskt och gick till ledningen med tre mål inom tio minuter.
Men sedan kom Happee igen och fick fira tio gånger med de här figurerna...
Men sedan kom Happee igen och fick fira tio gånger med de här figurerna…
Det var tuffa tag vid sargen många gånger. Tors Andreas Hietala i gul blus till vänster och Ville Lehkonen lite skymd.
Det var tuffa tag vid sargen många gånger. Tors Andreas Hietala i gul blus till vänster och Ville Lehkonen lite skymd.
Gåvor från Sverige.
Gåvor från Sverige.

Jag kom hem från Jyväskylä natten mellan söndag och måndag. På förmiddagen hittade jag de här gåvorna som kom med Guuben från Sverige. Ett par sköna vantar, jättegod choklad som jag hittills inte hittat i Finland och pås-klämmor (inte påsk-lämmor) som jag hade beställt 🙂

Specialtidningen Skriva finns också bara att köpa i Sverige så vitt jag vet. Jag kunde ju prenumerera på den men har både släkt och vänner som kan fixa tidningen åt mig eftersom den bara kommer ut med sju nummer per år. Den här gången hade Magnus kirrat Skriva åt mig – stort tack till honom för det!

Bara tjugofem matcher kvar…

Här såg jag ännu glad och tämligen oförstörd ut. Rynkor har man ju i den här åldern, men månne det inte kom några till då jag blev sur på domarduon. Hade dom inte godkänt 8-8 målet, som föregicks av att en Torspelare fälldes brutalt, kanske Tor hade vunnit matchen över Oilers.
Men idrottens värld är som den är – där lönar det sig inte att hänga sig upp på en massa kansken och om, ifall att – siffrorna på resultattavlan är de enda som räknas.

Med fem minuter kvar av tredje perioden låg Tor i ledningen 7-8. Laget hade gjort en suberb upphämtning från 5-2… så nog var det lite surt att slutligen förlora 9-8…

På arenan i Esbo finns ett hyfsat utrymme för reportrarna. Man ser inte hela planen men tillräckligt bra för att kunna följa matchen. Fördelarna med att ha ett bord och tillgång till elektricitet (som jag nu inte behövde) är många. På vissa arenor får man nöja sig med att ha datorn i famnen, och en del matcharrangörer har till och med glott misstänksamt på mig och frågat vad ska du med el till?

Första matchen av totalt tjugosex i innebandyligan spelades igår för Tors del. I våras då playoffsmatcherna var över tänkte jag, det blir rätt skönt med en paus på några månader. Då hade vi flängt land och rike runt, varit med laget i såväl uppförs- som nedförsbackar.
Det är alltid roligare att vinna än att förlora, men det roligaste av allt är den gemenskap som uppstår mellan fansen och lagets spelare. Vi är som en enda stor familj.
På bilden har Tor gjort mål och en del av fansen jublar i bakgrunden. Många av oss åker med på alla bortamatcher, till och med ända upp till Seinäjoki och i år även till Uleåborg.

Innebandy är en sport där det händer mycket. Spelet är fysiskt och fartfyllt. Ibland kan du få se fem mål på mindre än fem minuter.

Jag vill ändå här poängtera att då jag går som journalist på matcherna, då försöker jag vara så opartisk som möjligt. Klart att jag blir glad då Tor gör mål, men jag tjoar inte högt och jag skäller inte på domarna. Jag har helt enkelt fullt upp med att skriva och ”direktsända” på webben.
Men går jag på matcherna som privatperson brukar jag bete mig som största delen av supportrarna överlag 🙂 Ganska mycket gastande blir det.

Uddamålsförlust 9-8 blev det mot Oilers i säsongsöppningen, men Tor gjorde ingen dålig match. Niklas Andersson (98) gjorde fyra mål, Valtteri Etholén gjorde två mål och två assist. Kul är det också att Ville Lehkonen (18) nu gör comeback i laget.

Den här bilden är tagen klockan 21 på kvällen. Vi är på väg hem med supporterbussen. Jag ser att modellen på den heter Classic. Det finns också ett lag i ligan som heter Classic, så jag frågar chauffören om jag håller på att kliva på fel buss. Är vi är på väg mot Tammerfors? Jag är inte säker på att han förstod min ordvits.

Men många var vi nog också som inte förstod vad speakern på matchen sa. Han såg inte skillnad på bröderna Tommi och Juha Kivilehto. Han uttalade namnet Etholén fel (ÄT HÅLEN) och han körde fel spelare till utvisningsbåset…
Men man kan ju inte få allt perfekt serverat för sig i livet.

Och förresten – sådant som BARA kan hända mig är följande:
Innebandyligan öppnades med att en kvinna mycket vackert sjöng Vårt Land. Alla reste sig upp, förutom kanske någon funktionshindrad och jag…
Varför? Jo, för att min blus hade fastnat i stolen och jag ville inte riva sönder plagget…
Ridå.