… finns alltid inom oss, tror jag. Och stundvis känner jag mig som ett övergivet barn.
I går kväll var en sådan kväll. Efter två riktigt bra dagar då jag kände mig lite starkare och kunde blicka framåt, åkte jag åter ner i en vågdal.
I morse hörde jag sången ”Teddybjörnen Fredriksson” i barnens radio. Kom att tänka på nallen jag fick då jag var fyra år.

I går hade jag kommit ganska bra i gång med att tömma en hylla. Jag frågade redan i förra inlägget varför jag hade sparat gamla fakturor från 2003… det är skönt att slänga sådana onödiga papper.
Jag har också preliminärt kommit överens om att köpa ett bord med sex stolar, begagnat men i prima skick. Ser framför mig hur mitt vardagsrum kommer att bli riktigt snofsigt.
Men sedan åkte jag ner i vågdalen och då är det bara att låta tårarna komma.
Jag hade ju trott att vi skulle älska varandra för evigt, alltid kunna prata om allt och tillsammans ta oss genom de svårigheter som ett långt äktenskap sällan klarar sig utan.
Är det naivt att tänka så?
I dag lyser solen. Jag vågar vänta mig en strålande dag vid stranden där jag ska stå i kiosken från 11 till 18. Får lite hjälp av släkten om det blir rusning.
Kom gärna och hälsa på!