Bubbel, Lovisabakelse, Semesterlista och allt möjligt annat som huvet är fullt av nu

Eftermiddagspaus, en tanke om att det ändå finns något jag kan kalla ”semester” förde mig och min syster hit. På hennes initiativ. ”Måste ju skåla för att du har lite ledigt nu”! Javisst! Krävdes inga långa övertalningar.
Bubbel och Lovisabakelse, eller Lovisamuffins som den också kallas i folkmun 🙂

Tillbaka hemma vid 17-tiden började jag lyssna på Svenska sommarklassiker.

Tomas Ledins ”En dag på stranden” – Låt alla världens telefoner ringa, jag är inte anträffbar 😎

Ted Gärdestad ”Sol vind och vatten är det bästa jag vet – men det är på dig jag tänker i hemlighet” 😍

Ted Gärdestad Himlen är oskyldigt blå – ”Dina ögon kommer alltid att le mot mig”.

Peter Lundblads version av ”Ta mig till havet” – vi tar vägen mot stranden, vi som aldrig setts förr… det var enkelt att våga, bara öppna en dörr… Galen av längtan är jaaaaaag… dofterna samlas och luften är tung, ta mig till havet – och stanna tills natten blir dag 🎹… om jag lever i morgon, spelar ingen roll alls.

För att ta mig själv ner på jorden lite så finns det en to-do-lista även för semestern.
Men se där – inga tråkiga saker förutom en – städa skåp. Det kanske jag skippar då jag väljer att göra allt det roliga först istället.

Blåsa såpbubblor.
Åka till Raseborg.
Ut på kryssning med gammalt segelfartyg på Lovisaviken.
Låta fixa naglarna sommarfina (aldrig varit i en nail-studio på sånt förr)
Ut och äta med vänner.
Säga ”ja” till allt spännande, romantiskt och roligt, om sånt dyker upp!

Och blir det regn… skulle jag gärna springa naken ut med schampo i håret.
Om jag bodde på en plats där det inte skulle väcka allmän förargelse 🤣

Jag känner mig varm och lycklig inombords. Är i balans just nu och tacksam för så mycket.

Himlen är oskyldigt blå…

I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion.
Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.

Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.

Himlen är oskyldigt blå.
Himlen är oskyldigt blå.

När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.

Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.

Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.

Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.