Minnen, tankar, förväntningar

Jag är inte ännu i bästa form. Avstod från ett jobb som hade krävt en promenad på 1,5 kilometer och att jag hade suttit på en föreläsning en dryg timme. Medicinerna gör mig yr. Jag prioriterade min hälsa och en snäll kollega lovade sköta jobbet istället.

Däremot klarar jag bra av att sitta hemma och skriva notiser, översätta texter och läsa korrektur på Nya Östis tidningssidor som färdigställs under dagen.

Souvenir från Thailand.

Får nöja mig med att ta bilder till bloggen här hemma nu. Har länge tänkt visa den här souveniren från Thailand. Var där i december 2008 och ännu drygt åtta år senare doftar tvålen därinne helt makalöst gott.

Ett hantverk i tvål.

Jag öppnar locket då och då, drar in doften av tvålen och får styrka. Blomman är utskuren ur en tvål och den har hållit sig vacker genom alla år. Jag älskar också asken i trä och de små bjällrorna. Att de här souvenirerna kan säljas så billigt är ofattbart – egentligen är priset skamligt lågt…
Minns jag inte fel kostade de mellan 150 och 300 baht som är 4-8 euro.

Att skära ut det här konstverket kräver en viss skicklighet.

Fastän den senaste veckan varit tung med tanke på hostan och infektionen i lungorna så har det också hänt en del positiva saker. Jag ser det som ett tecken på att det lönar sig att ha tålamod och känna tillit – allt ordnar sig på något sätt.

Ett kul besked fick jag igår, men det vågar jag berätta om först om en dryg vecka. Det är så tråkigt att det ska vara så här, men jag vill inte att något på vägen dit ska sabbas.

Ett telefonsamtal väckte också hopp i går. Hoppas verkligen kunna berätta mer om det snart.

Väntar också på besked från ett tredje håll. Får jag såsom jag önskar där innebär det en ganska stor förändring i mitt liv. Men är det inte sådant livet ska vara? Fullt av förväntan.

Arkivet – Thailand 2008

Hit vill jag åka någon gång på nytt! Det var i och för sig en lång resa. Elva timmar i en riktning utan mellanlandningar.
Minns att jag satt nära toaletten. Det var omöjligt att sova när där nästan hela tiden var kö och någon som buffade till mig. När jag äntligen höll på att få en blund i ögonen tändes all belysning i planet och personalen började ropa efter läkare. Det råkade finnas en läkare bland passagerarna.
Den som hade insjuknat klarade sig och vi behövde inte göra en extra landning för att få hjälp.

Här är vi på väg mot den så kallade James Bond-ön.
Här är vi på väg mot den så kallade James Bond-ön.

Åååh, dessa härliga vyer! På väg mot Bond-ön alltså, där en av filmerna hade spelats in. Ett måste att besöka den för en Bond-supporter var det ju 🙂

Trafiken i Thailand är lite annorlunda än hos oss :-)
Trafiken i Thailand är lite annorlunda än hos oss 🙂

Ett minne från en resa

… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.

Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.

Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.

Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.
Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.

För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.

Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀

Kärnkraft och lite andra åsikter

Kärnkraftverket i Lovisa.
Kärnkraftverket i Lovisa.

Ja, här har de så kallade byttorna stått sedan 1977. Eller Lovisa 2 byggdes och tog i bruk lite senare. Jag har till och med varit inne i reaktorn en gång, klädd i skyddsdräkt. Man tog sig dit via en tryckkammare.

Men det var ett tag sedan. I dag arrangeras pressinformationerna för det mesta i en byggnad som ligger utanför det avspärrade området. Så det är ungefär så här nära man kommer utan att ha specialtillstånd.

På min arbetsblogg skojar och ironiserar jag också en del. Där frågade jag mig i dag om jag har tagit emot en muta då jag åt lunch efter pressträffen, bland annat med Fortums vd.
Pressinformationen handlade om fjolårets resultat och om kraftverkets framtid.

Man kan ju fråga sig om resenärerna hellre hade störtat?
Man kan ju fråga sig om resenärerna hellre hade störtat?

Och sedan över till något helt annat. I dag har jag två bestämda åsikter.

1) De finländska resenärer som tvingades till en mellanlandning i Ryssland då de kom hem från Thailand är sura och upprörda för att inte säga rasande. Ja, alla var väl inte arga, men tillräckligt många för att jag ska fråga mig hur de är funtade.
Planets pilot fattade beslutet om mellanlandning för att planet var i behov av reparation. Det borde väl alla ha varit glada för. Skulle de hellre ha störtat?

2) En av rånarna i Södertälje har avlidit efter att han under rånet fick en kula i huvudet från polisens vapen. Det var väldigt tråkigt att han dog och vem känner inte medlidande med offrets anhöriga? Rånaren hade dessutom bara en attrapp, ett leksaksvapen.
Men ska polisen fråga rånarna först ”har du ett leksaksvapen”. Och ska de, innan de tycker att de själva får skjuta i försvar, låta brottslingarna avfyra de första salvorna?
Ett rån är ett rån. Vilken utgång det än får eller om du bara bär en attrapp, så har du bestämt dig för att råna. Ta konsekvenserna då också och låt polisen sköta sitt jobb.

Varje magnet berättar sin historia

De flesta av våra kylskåpsmagneter är minnen från resor. Antingen har vi köpt dem själva på ort och ställe, eller också har vi fått dem av vänner som gåva.
När vi köpte nytt kylskåp plockade vi bort alla magneter från det gamla. Endast en bråkdel av alla vi äger syns på bilden.
Men på det svarta skåpet passade det liksom inte med magneter i alla storlekar och färger. Bara en fick bli kvar, och nu finns där absolut inget annat på dörren än just den ena magneten.
Ett minne från James Bond-ön i Thailand.
Lite tråkigt känns det att alla andra magneter ligger i en låda. Ska nog skaffa en magnettavla från Ikea. De små magneterna är ju souvenirer. Alla bär på sin historia.

Buddha, buddha, buddha

Då jag blir stressad försöker jag komma
i håg vår semester
i Thailand december 2008-januari 2009.
Det var där jag lärde mig tänka buddha-buddha-buddha, vilket för mig betyder dra några djupa andetag, bli inte arg, stressa inte – för då mister du ditt ansikte.
Thailändarna är bra på att le och de kan ta lugnt. Ett leende och en lugn approach får nästan vilka aggressiva människor som helst att bli som tama lejon.
Men det är inte alltid så lätt i vår västerländska värld att minnas den österländska livsfilosofin.
Jag köpte några av de där vackra tvålarna då vi var i Thailand. De var egentligen hutlöst billiga. Där har någon suttit i timmar och karvat fram den vackraste blomman eller lilla miniatyrelefanten och så begär de inte mer än 150-200 baht för konstverket med hölje och allt.
Jag brukar öppna locket och sätta näsan fast i tvålen då och då. Jag tror nämligen att det bor en liten Buddha där inne. Om jag är ledsen, stressad eller arg – då ler han bara och tar det lugnt.