Bubbel, Lovisabakelse, Semesterlista och allt möjligt annat som huvet är fullt av nu

Eftermiddagspaus, en tanke om att det ändå finns något jag kan kalla ”semester” förde mig och min syster hit. På hennes initiativ. ”Måste ju skåla för att du har lite ledigt nu”! Javisst! Krävdes inga långa övertalningar.
Bubbel och Lovisabakelse, eller Lovisamuffins som den också kallas i folkmun 🙂

Tillbaka hemma vid 17-tiden började jag lyssna på Svenska sommarklassiker.

Tomas Ledins ”En dag på stranden” – Låt alla världens telefoner ringa, jag är inte anträffbar 😎

Ted Gärdestad ”Sol vind och vatten är det bästa jag vet – men det är på dig jag tänker i hemlighet” 😍

Ted Gärdestad Himlen är oskyldigt blå – ”Dina ögon kommer alltid att le mot mig”.

Peter Lundblads version av ”Ta mig till havet” – vi tar vägen mot stranden, vi som aldrig setts förr… det var enkelt att våga, bara öppna en dörr… Galen av längtan är jaaaaaag… dofterna samlas och luften är tung, ta mig till havet – och stanna tills natten blir dag 🎹… om jag lever i morgon, spelar ingen roll alls.

För att ta mig själv ner på jorden lite så finns det en to-do-lista även för semestern.
Men se där – inga tråkiga saker förutom en – städa skåp. Det kanske jag skippar då jag väljer att göra allt det roliga först istället.

Blåsa såpbubblor.
Åka till Raseborg.
Ut på kryssning med gammalt segelfartyg på Lovisaviken.
Låta fixa naglarna sommarfina (aldrig varit i en nail-studio på sånt förr)
Ut och äta med vänner.
Säga ”ja” till allt spännande, romantiskt och roligt, om sånt dyker upp!

Och blir det regn… skulle jag gärna springa naken ut med schampo i håret.
Om jag bodde på en plats där det inte skulle väcka allmän förargelse 🤣

Jag känner mig varm och lycklig inombords. Är i balans just nu och tacksam för så mycket.

Träffade Tomas Ledin

14.8.1993 står det på fotografiets baksida.
14.8.1993 står det på fotografiets baksida.

Det här fotografiet hittade jag då jag hade storstädning hemma i arbetsrummet. Jag intervjuade Tomas Ledin innan han uppträdde på Rocktåget i Ekenäs 1993. Det är ju tjugo år sedan!

Kommer ihåg att jag tyckte han var så kort. Efter det har jag många gånger insett samma sak. När artisterna står på scenen ser de längre ut än de i verkligheten är. Kameravinkeln gör väl sitt också under bandade konserter.

Borde kanske visa en del andra kul bilder som blivit tagna under min karriär som journalist. När jag strövade med Niklas Strömstedt i Kajsaniemiparken till exempel.

För att inte tala om alla finska artister jag haft förmånen att få träffa. Andy Mc Coy, Remu i Hurriganes, Juice Leskinen, Kirka…

Oj oj sådana minnen man har 🙂