Blandade Lovisabilder

I måndags gjorde jag en kort cykeltur. Har alltid kameran med, men alla gånger kommer jag mig inte för att hoppa av cykeln för att ta foton. Då som farten är god vill jag inte bromsa upp 😀

Men här har jag ju en backe framför mig. Fastän jag faktiskt inte valde den då jag skulle hem. Det fanns en LITE lättare rutt.

Då jag flyttade första gången efter skilsmässan bodde jag i ett hus som finns snett bakom mig på bilden. Då var det här min rutt till mitt dåtida jobb.
Andra hus i närheten av huset jag bodde i då 2014–2016. De två närmaste är rätt nya, de två som ligger längre bort är äldre hus.
Och så några små fina fönster och en fasad av Societetshuset, som senare blev bibliotek men som nu står tomt efter en renovering. Renoveringen gjordes på grund av problem med inneluften och här ska säkert bli liv och rörelse igen, men nu i covid-19-tider arrangeras ju inga möten och stora sammankomster.

Balkongserie, del 4

Utsikten mot nordväst.
Utsikten mot nordväst.

Tur att jag kom ihåg att fotografera i maj, för de tidigare bilderna i serien är från februari, mars och april. Peka och tryck på månaderna om du vill se hur det såg ut tidigare i vintras och våras.

Grönt är skönt och klart att jag valde att fotografera en dag då solen sken. Utsikten mot väst.
Grönt är skönt och klart att jag valde att fotografera en dag då solen sken. Utsikten mot väst.

På den här gräsmattan betade travhästen som hade rymt i torsdags.
På den här gräsmattan betade travhästen som hade rymt i torsdags.

Den här vägen tar jag mot jobbet som ligger granne med kyrktornet som skymtar bakom våningshusen.
Den här vägen tar jag mot jobbet som ligger granne med kyrktornet som skymtar bakom våningshusen. Åtta minuter om jag promenerar raskt. Med cykel och nedförsbacke hemåt går det ännu fortare 🙂

I dag ska jag till frissan och senare på eftermiddagen på studentfest.

Den här sommaren är min och den ska bli bättre än sommaren 2014.
I fjol var jag mer eller mindre förlamad av sorg och många dagar var som beslöjade av tårar. Ni vet den där liknelsen om det stora tunga blöta grå täcket man känner att man har över sig. Och fastän jag inte knaprade mer än ETT enda sömnpiller kändes det som om hela sommaren 2014 gick i ett töcken.

Nu har jag kastat av mig det grå täcket. Ögonen är öppna och jag ser mig nyfiket omkring. Varje dag är ett litet äventyr.

Sommaren 2015 och livet, här kommer jag!