Då jag tar ett glas från hyllan i skåpet kan jag tänka… jag måste ta det där glaset som stått längst bak rätt länge nu. Annars kan det glaset känna sig orättvist behandlat. Mobbat rentav.

Och när jag diskar för hand tänker jag på besticken som ligger och väntar i baljan. NÄR är det min tur? Måtte jag få komma upp snart, och helst tillsammans med den där snygga kniven, tänker Hon Gaffeln, för Kniven är ju en man eller hur?

För att inte tala om då jag tänker på Svensson. Vår kära Volvo som står ute i vinterkylan.
Jag brukar klappa honom, prata och säga att allt är bra, fastän han måste till doktorn ibland.
– Vi ska bara byta lås i din dörr, säger jag. Det gör inte ont. Och du känner ju doktorn där borta i Tessjö. Dessutom är du redan kompis med många andra bilar där, inte sant?

Glas i skåpet, bestick i diskhon och bilar som fryser på gården HAR en själ och känslor. Så det så!