Är det bara barn förunnat att känna glädje över klisterbilder?
Jag har väldigt svårt att gå förbi en ställning med sådana
i affären.
Sedan pryder jag mina dagbokssidor med bilderna… sådant gör väl varken barn eller tonåringar nuförtiden? Skriver de ens dagbok?
Med högt buret huvud går jag till kassan i K-Supermarket och betalar mitt klisterbildspaket. Jag urskuldar mig varken där eller
i bokhandeln med frasen ”dom är åt barnbarnet” eller ”min dotter älskar klisterbilder”. Stan är ju så liten att så gott som alla vet att jag varken har det ena eller det andra.
Inte brukar jag heller säga att autografer jag vill ha av kändisar är åt någon annan än mig själv. Särskilt svårt är det ju att påstå det om man vill ha autografen på armen.
Jag brukar till och med låta mig fotograferas med de kändisar jag träffar. Bilderna landar i mitt privata album ”Minä ja julkkis”.
Inte har jag mycket skam i kroppen inte.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Nu vet jag exakt vad du skall få i födelsedagspresent nästa gång.
Jag har födelsedag 22 maj! Och du har säkert en kalender? ! 😀
Njaaa, ungdomarna håller sig till FB eller andra communities och skriver kanske på datorn? Lite synd med tanke på det kreativa skrivandet som går från hjärnan till handen.
Det är skönt att vara barnslig för då har man många små glädjeämnen varje dag. Vuxna har så mycket bekymmer och oroar sig för allt möjligt och har svårt att kasta loss.
Kändisar vet jag nu sen inte så mycket om. För mig är det mest författare som jag försynt räcker fram boken till och ber om dedikation. Men icke att jag skulle vilja ha ett foto på oss båda. Nä, boken och dedikationen är nog det som gäller.
Och apropå att urskulda sig, kommer aldrig att glömma min väninna som förklarade och förklarade när hon köpte Harlekinböcker åt sin mamma. Den stackars finskspråkiga kassaflickan förstod ingenting och i Borgå kunde ju väninnan vara helt anonym. Lite snobbig inställning, kanske? Eller bara skämmigt?
Hahaa 🙂 Så du skulle inte kunna tänka dig att bli avbildad på samma foto som jag om jag dedikerar en bok åt dig 😀
Tack för ditt inlägg – det är så roligt då man får kommentarer!
Jag blev i somras intervjuad av en flicka från BBL. På någon websida hade jag svarat att jag har fobier, för min del gällde det här närmast klaustrofobi. Diskussionen gick vidare och vi kom på många fler. När intervjun var slut så hade jag en fobi kvar och det var att redaktören skulle tro att jag var totalt knäpp. Tyvärr blev det ingen serie, antagligen var jag den enda som var villig att vädra mina fobier. Finns det månne någon koppling i ditt inlägg?
Att någon ska tro att jag är knäpp? Nä, dom får tro vad dom vill, folk tror ändå alltid vad dom vill. Knappast är det nån som på riktigt reagerar då jag köper klisterbilder.
Ang BBL-intervjun. Jag undrar om det blev nåt på webben men inte i tidningen. Kanske du borde ringa tidningen o fråga vad som hände.
Jag tror att jag har litet svårt att uttrycka mej, det var inte dej jag misstänkte för att vara knäpp utan mej själv.Min innersta tanke är nog att kunna acceptera mej själv och andra som de är. Vi har alla våra speciella intressen och det är inget man behöver bry sej om. Så länge som inte andra behöver lida för det. Klisterbilder är i högsta grad ofarliga och inget att skämmas för.
Angående BBL så är det något som ”flöt iväg med Forsby å”. Det kommer nya grejor.