Först skotta, sedan rita åtta

Det är presidentval i Finland i dag. Första omgången, och det lär nog bli en andra om ett par veckor. Inledde valdagen med att skotta snö på sommarstället, som kommer att vara i viss användning också nu på vintern. Sedan traskade vi till vallokalen. Den svenske medborgaren väntade dock utanför, han får inte vara med och bestämma vem vi ska ha som president. Jag ritade en åtta i cirkeln för kandidatnumret. Det blev en röst både för Svenska folkpartiet och för den duktiga kvinnan Eva Biaudet.
I kväll blir det spännande framför tv:n. Min gissning är att Sauli Niinistö och Pekka Haavisto får mest röster.

Snabbt, enkelt, gott – och ser lyxigt ut!


Blev kvar med en upptinad smördegsplatta. Skar den i åtta små kvadrater, utan att kavla ut den innan. Lät dem stå på smörpapper på plåt i ugnen i 225 grader cirka 12 minuter. De reste sig och blev fantastiskt fina. När de hade svalnat kunde jag dela dem i två, tre eller fyra delar. Vissa delar passade bäst som tak och andra som bottnar. Fyllde dem med små bitar av ost, sedan rucolasallad och överst en skiva ihopvikt rysk medwurst. Fäste taket vid bottnen med en cocktailpinne i trä. Vilka fyllningar som helst passar ju här, låt din fantasi spela fritt!

Hemlagat ska se hemlagat ut!


Rubriken är ett citat av maken, och det kändes nog som en liten kärleksförklaring. En tröst åt kocken som vill så mycket och kan ganska lite 🙂 Det var inte lätt att jobba med smördegen i dag heller. Antingen blir bitarna för tunna och klibbar fast i skärbrädet. Eller också blir de för tjocka och korvgömman kommer att se ut som en minifotboll. Ibland klämde korven ut sig själv, en annan gång såg gömman ut som ett hjärta.

Men om de här korvgömmorna kan man åtminstone inte säga
”Oj, är de hembakta, de är ju så fina att de nästan ser ut som om du köpt dem”. Man ser minsann att jag knådat ihop dem själv!
Smördegsbitarna är penslade på insidan (och en del även på utsidan) med en blandning av ett ägg och två matskedar senap.

På sista minipajen fick jag in snitsen!


Jag kastar mig alltid fördomsfritt in i det mesta. Hittar recept och tänker jamen, det där ser ju lättlagat och gott ut. Sedan visar det sig att det, åtminstone för mig, krävs tre gånger längre tid än det stod i receptet att få allt färdigt. Det kanske i sin tur beror på att jag ofta beter mig som Svenska Kocken i The Muppet Show. Hippidippiduu säger jag och slänger i lite av det ena och lite av det andra. Inte är det så noga med måtten.

Att få smördegsbitarna att bli lagom tunna, breda eller runda var inte så lätt. När jag gjorde den 26:e biten hade jag dock fått in snitsen så pass att jag skulle våga be om prövoanställning på bageri. Bäst gick det då jag delade smördegsplattan i sex lika stora bitar och först efter det kavlade ut var och en skilt för sig. Fyllningen består av köttfärs, stekt lök, röd paprika och äggstanning, samt extra ost och halv körsbärstomat som topping.

Två timmar utan vatten

Den här lappen mötte mig på väggen mellan toaletten och köket
i morse. Den skulle fungera som påminnelse, men redan två minuter senare då jag ville tvätta händerna efter toalettbesöket var jag där och försökte få vatten från kranen. I köket kom jag
i håg att jag kunde ta vatten från tillbringaren vi alltid har
i kylskåpet. Men fem minuter senare försökte jag spola bort några brödsmulor från vasken…

Att vi kan få obegränsade mängder vatten från våra kranar är ju på något sätt helt självklart. Testade nyss att vattnet faktiskt kommer, för jag måste duscha. Jag har fyra lediga dagar framför mig och har tänkt dokumentera dem i bloggen. Den första började så här och ska fortsätta i köket där jag bland annat gör minipajer och sedan ska jag till frisören. Så om inte internet slutar funka, det vore väl nästan lika fasligt som att vattnet stängs av, visar jag bilder här senare i dag.

Viidenkympin villitys?

Vad månne Viidenkympin villitys skulle kunna heta på svenska? Jag har inte drabbats av de grå tinningarnas charm, för det är väl bara karlar förunnat att drabbas av det? Och jag vill absolut inte påstå att det är frågan om någon ålderskris – någon noja jag drabbats av för att jag snart ska fylla femtio.
Det var på en begravning i början av december som en ung släkting spelade så vackert på piano. Han hade lärt sig stycket via internet, och jag har själv kollat på Youtube, det finns hyfsade kurser / tips / vägledning där.
Jag har alltid tyckt det låter fint då människor spelar piano. Jag skulle också så gärna vilja… kunna…
Nå men då så! Om jag vill lära mig spela piano finns det väl bara ett sätt att ta till? Privatlektioner. Sagt och gjort – jag kontaktade stadens nya musikskola och i dag ringde läraren upp mig. Passar det med en första lektion fredag 27.2 klockan 17.15?
Javisst! Och lite mer än det – jeeee jeee jeeee!!!

Den azurblå kusten

Nu är det då klappat och klart. Côte d´Azur är vårt resmål
i augusti. Man fyller ju jämnt bara en gång och då ska det inte vara nåt blaj. Havsutsikt vid strandpromenaden, tack! Och småslantar att spela bort på casinot i Monaco reserveras. Hinner vi med en sväng västerut till ett par städer där och österut till Menton och nordvästra Italien så är det trés bien.
Bokade hotellet i går och flyget i dag. Nu återstår bara att vänta och längta, att läsa på om resmålen, att planera. Härligt!

Att städa KAN vara roligt

Hade en massa veckotidningar som låg på en hylla under ett bord. Jag hade börjat läsa dem, men bara kommit en bit på väg.
Fick för mig att städa den hyllan. Visst dröjde det några timmar innan jag blev klar, men oj så fina bild- och läsupplevelser städstunden gav mig! En massa recept hittade jag också och tips inför vårens balkongöpping fick jag. Inte är det ju lång tid dit. Kanske jag ska skaffa en sådan där hylla som syns på bilden… Mest spännande skulle det kännas att så frön av olika slag och sedan bara se vad det blir, allt från blommor till örter.
Annars har jag i dag också tittat på resor. Franska Rivieran lockar. Bokade ännu inget men troligtvis lyxar vi till vår vardag i början av augusti. Kul att drömma om framtiden!

Paavo och jag

Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven, Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.

Där ett stycke från ”Högt bland Saarijärvis moar” av Johan Ludvig Runeberg. Det verkar ha varit kall snålblåst redan då och så var det också i dag då socialdemokraternas presidentkandidat Paavo Lipponen besökte Lovisa. Han verkar vara en hyvens snubbe, bra svenska talar han och kloka saker om tolerans sa han också. Han är välkommen med i mitt album ”Minä ja julkkis” (Jag och kändisen)!

Snart är det sommar

Det känns så underbart då man läser annonser med sådana här texter. VÅRENS öppet-
hållningstider. Och
i sporten har VÅRomgången tagit över.
I dag regnade det och snöade om vartannat. Det var rent ut sagt ett riktigt pissväder. Men på sätt och vis är snöyra, blåst och regnsmatter mot rutan ganska mysigt också.
I mitt inre såg jag en bild av hur småtrevligt det skulle kunna vara att sitta i en varm traktorhytt. Putsa bort snön genom att köra gata upp och gata ner. Lite lugn musik i hörlurarna och då en timme har gått kommer jag tillbaka till samma plats och putsar åter lite snö. Känslan av att jag behövs gör mig glad.

Tills jag inser att jag kanske inte så gärna skulle vilja vakna klockan tre på natten för att hålla alla gator öppna. Eller skuffa undan snö, dygnet runt, tills ögonen går i kors. Lika lite som jag skulle vilja sucka och stöna då inget jobb finns för att det inte snöar alls.
Nä tacka vet jag det vanliga journalistkneget.