Dagen efter

Missförstå inte rubriken – det här inlägget handlar inte om dagen-efter-fenomenet krabbis. Jag visar bara var vi var i går. På något sätt får jag känslan av jul när jag ser ett lätt snötäcke och Finlands största arena, byggd i trä, på den här bilden.
Det var här Tor mötte Josba i innebandyligan och vi vann den jämna och ganska tuffa matchen 8-6.

Där borta, med bästa utsikten från sidan av planen, satt hemmalagets supporters. De må ha haft bästa platserna, men det var som vanligt vi tjugo hängivna Torfans som hördes bäst med våra trummor och brandsirenen.

Vi var dock ”förvisade” till den ena kortändan och vi vaktades av flera ordningsmän. Väntade dom sig värsta huliganupploppet? Vi gör ju inget annat än väsnas.

I dag är jag hes av allt hojtande, så få se hur jag ska klara mig på Elevförbundets höstfest där jag ska berätta några ord om mina böcker i kväll.

Packat och klart

För att inte torka ut på den långa resan innebandysupporterresan Lovisa-Joensuu-Lovisa behövs vätska. Kudden är bra att ha på hemresan, kanske man då kan få en blund i ögonen. Ipad och trådlöst tangentbord för både jobb och nöje. De små svarta banden med akupunkturknappar hjälper mot åksjuka.

Och har jag inte sagt att han finns överallt, Daniel Craig. Köpte en cocacolaflaska i går och ni tror mig förstås inte, men jag såg inte att Bond var med på flaskan. Innan kassakillen sa ”och där är ju Bond och allt”…
Men inte mig emot, jag kan varken se, äta eller dricka mig mätt på Craig.

10 timmar i buss, två timmar på match

I morgon bär det av från Lovisa till Joensuu. 374 kilometer och uppskattningsvis 4 timmar 55 minuter på vägen. Med pauser blir resan sisådär sex timmar lång, i en riktning.

Jag älskar att åka buss så det blir inga problem. Och den här resan är ganska kort om vi jämför med vad som komma skall lördagen den 15 december då vi siktar på att åka och heja på Lovisa Tor i Uleåborg. Då kräver resan 10-12 timmar i en riktning.

Är man supporter så är man. Det är alltså innebandy i Finlands högsta serie vi talar om. Tor möter Josba på bortaplan. Start för supportrarna klockan 12.30 från Lovisa, match 18.30-20.30 i Joensuu, tillbaka i Lovisa cirka 02 på natten.

Försökte måla naglarna blågula men det var inte så lätt, så det blir nog att fixa om det där i morgon. Det är Tors färger men kan i vissa fall också stå för Heja Sverige 🙂
Och så ska jag faktiskt få två slingor av blått och gult i håret också. Det är löshår som sätts fast med en ring. Har jag sagt att jag fyllde femtio i somras?

Min dag i bilder

Inspirerad av andra vardagsbloggare  tänkte jag i dag i korthet beskriva min dag. Ofta är det ju bara så att man glömmer fotografera, eller så tänker man på bloggfoton då näsblodet rinner…

Lite enahanda skulle mina frukostbilder säkert bli eftersom vardagsmorgnarna är rätt likadana. Tidningar, frukost och diverse andra bestyr, och precis alla av just dem – bestyren – vill ni nog inte se bilder av.

Men de här nejlikorna som Guuben har köpt har gett oss glädje många dagar.

Förmiddagen på jobbet gick åt till att kontakta tidningen Östra Nylands luciakandidater. De fick ett brev med information om när bilderna och intervjuerna kommer i tidningen. Vi planerar göra videoklipp för webben också. I morgon träffas vi alla första gången, då är det studiofotografering och kandidatkaffe på konditori.

Allt sker ändå inte via datorn och webben. Gamla hederliga blanketter ska fyllas i. Men de vi hade var verkligen gamla på riktigt så jag gjorde en som kanske inte andas 2012 vad kommer an på grafik och typografi, men som i alla fall har en färgklick.

En del av eftermiddagen gick åt till intervjun med en ny företagare i stan. Ett omväxlande jobb har jag – i dag lärde jag mig ”allt” om service för tunga trafikens fordon.

I kväll tillredde jag en enkel korvrätt. HK:s länkkorv, tomater, getost och riven emmental-mozzarella.

I köket kommer min barnsliga sida fram. Jag pratar med ostar och tomater. Tycker synd om korven som jag snitsade och som sedan inte ens blev vacker då jag klämde in getostbitarna och tomatskivorna. En enda röra blev det.
– Ja, du är då inte någon Mister Finland-korv men du blir säkert god ändå…

Och varje gång jag ser tomater på skärbrädet skulle jag vilja gå lös på dem som en ninja med ett svärd. AGAAAA, skulle jag ropa och sedan skulle man höra tsäp-tsäp-tsäp och därefter skulle tomaterna ligga i snygga små bitar och skivor på skärbrädet.

Blodet bara rann…

Vaknade i natt av att något rann från näsan. Var inte förkyld och mina onda aningar om att det var BLOD så här i Halloweentider bekräftades rätt fort. Det bara rann… har aldrig varit med om något liknande. Händerna var blodiga, det droppade från näsan på lakanet och golvet. Droppet fortsatte över lavoaren i toaletten och jag såg att det fanns blod på väggar och dörrkarmar…

Tänkte faktiskt, nu borde jag ta en bild till bloggen. Men följande tankar var; med de här blodiga händerna? Vem vill se den sörjan? Och… jag är väl inte riktigt klok som tänker på bloggbilder just nu?

Men det var i alla fall så min dag började, runt 1.15 i natt.
Efter det har det mestadels varit en lugn hemmadag. Hämtade köttsoppa från mor som hon kokat åt sig själv, åt brorsan sin och åt oss.

Snart ska jag åter baka bröd – och nu blandar jag i lite ekologiskt grahamsmjöl.

Jag har också läst rätt mycket i dag. Tidningar som samlats på hög. Allt från Kyrkpressen och Läraren, till S-kedjans tidning Samarbete, veckogamla Helsingin Sanomat och dess senaste Nyt-bilaga. På pärmen till den stod det inget om Bond. Jag lockades däremot att läsa fem intressanta intervjuer om fem olika 25-åringar i det finska samhället.

Sedan bara snubblade jag över en artikel om Daniel Craig i slutet av tidningen. Men det var en angenäm överraskning 😀

(ps. såg Skyfall för andra gången på bio igår)

Morfar dog för Finland

Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.

Adrian: Sitt du där med din Craig…

Det är Craig hit och Bond dit. Jag har tapetserat arbetshörnan med bilder av honom och ska i morgon se Skyfall för andra gången.
Adrian är inte lättstött och han gillar själv Bond sedan Daniel Craig började spela huvudrollen. Men too much är tydligen too much också för Adrian.

När jag i dag fotograferade den här bilden från tidningen King och skulle sända den till min e-post skrev jag i misstag daniel.craig@ksfmedia.fi
Då skakade Adrian på huvudet och sa att han tänker dra till krogen med min make!

– Så får du sitta HELT i lugn och ro med din Craig. Låt inte OSS störa.

Det vad Adrian missade var att jag också tog ett foto på boken om honom.
För även om jag är lite tudelad till det här med konsumtion – farsdagsgåvor, julpaket och sånt, ni vet… så vill jag ändå påminna alla om att en bok inte är någon dålig gåva. När man har läst den kan man ge den vidare eller låna den åt någon annan bokvän.

Boken om Adrians senaste äventyr kan beställas här eller via mejl carita(at)sulo.fi.