… blev det då vi spolade värsta dammet av terrassen och en del saker som hade stått i förrådet en vecka.
Bilen fick också en snabbspolning.
Det har ju inte regnat i Lovisa på flera veckor, det är kruttorrt i naturen.
Så det såg riktigt roligt ut då det bildades en liten flod från terrassområdet ner mot stranden.
I dag har det också kommit floder av tårar från mina ögon. Jag kan inte peka på något specifikt som hänt, det är bara så att vissa känslor rörs upp ibland och då biter jag inte ihop utan låter gråten komma.
Jag ska börja jobba i morgon och jag vill så gärna orka där. Men lite orolig är jag ändå. Visst kan jag sitta vid layouten och gråta om känslorna överrumplar mig, men hur ska jag klara att vara ute bland folk och göra intervjuer?
Kanske bäst att bara ta en timme eller en halv dag i taget.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Man klarar det. Om jobbet är intressant märker man att allt annat sätts i bakgrunden. Jag skriver ”man”, för jag tror att det är allmängiltigt. För mig var det rena rama terapin att kliva in genom jobbdörren efter att min man hade avlidit. Du märker nog samma, hoppas och tror jag.
Hoppas det själv också. Samtidigt har jag haft bra att vara med mig själv, inte lidit i min ensamhet.
Så vi får se hur det går nu efter att jag haft två tunga dagar.
Du ska se att du kommer att klara av jobbet hur bra som helst. Är man bara fullt sysselsatt skingras de mörka tankarna.
Kram, Ingrid
Det stämmer, tankarna skingras – men känslorna försvinner inte, de bara dämpas. Jag måste bearbeta allting ändå.
Men nog ska det gå vägen – jag ska få ett liv värt att leva 🙂
Kram min vän!
Du kommer klara det. Människan är konstig. Det finns en inre styrka som hjälper dig.
Kram
Tack Antonia för att du påminner mig om det här. I mina svagaste stunder minns jag inte att det är så, då bara gråter jag och tycker livet är slut 😦
Kram!
Rädsla är vårt största fiende. Det stoppar mycket och man backar gärna redan innan och så avviker man om man kan.
Jag påbörjade en projekt idag som jag skjutit upp i fem år av rädsla att de övergår min skicklighet. Och kanske det gör, men kommer aldrig veta om jag inte gör det. Nämligen att klä om en 30-tals fåtölj. Faktiskt 2. Men jag börjar ju med den ena.
Det är ångest hela vägen. Och nu har jag ont i mina fingrar efter att jag tog ut minst 100 spikar som satt hårt.
Kanske är inte så smart med min artros. Hoppas att den inte triggar igång.
Nu har jag ju ont i hela kroppen. Typ träningsverk.
Framtiden kommer utvisa om jag lyckas eller om de går till skroten.
Jobba i den takt som känns bra.
Kram!
Du har rätt i det där om hur rädslan hindrar oss.
Nu är jag inte rädd för att återvända till jobbet, undrar kanske närmast om jag ska minnas allt som har med layouten att göra. Men minns jag inte är det ju bara att fråga nån annan. Och så vet jag inte hur snabb jag är efter två månaders paus, men snabbheten kommer ju också så småningom tillbaka.
Hoppas allt går bra med ditt projekt. Får vi se bilder av det nån gång?
Kram!
Det där med layouten sitter i ryggmärgen. Det är inte 2 år du var borta 🙂
Jag gör nu massor av bilder för att minnas hur saker är gjorda på fåtöljen.
Om det blir något om det på bloggen vet jag inte än. Kanske. Det är ju större chans om jag lyckas förstås.
JAg har hunnit till just det knepiga och svåra delen.
Det finns massor av inlägg med bilder hur man gör det, även har jag massor med böcker i ämnet. Men någonstans ingen berättar just om dem svåra biten hur man gör det. Få se om jag kan lista ut den och kanske då finns en anledning till att dela med mig.
Tack för att du uppmuntrar mig – ja, kanske jag inte glömt nåt 🙂
Alltid bra att ha något att pyssla med, menar stolen för din del.
Själv pysslar jag mest med att packa och rensa nu, men senare på hösten hoppas jag hinna med och ha energi för annat också.
Och det kommer du att ha. Vi har en drift i oss som inte går att stoppa. Även om man hamnar i kriser och hamnar i en nedåtspiral så vaknar driften att gå framåt. Den själsliga såret är också ett sår som det uppskrapade knäet. Läkningen har olika faser innan såret är helt läkt. I land kan man inte alls se ett spår efter läkningen, men ibland finns ett svagt märke kvar resten av våra liv som ett påminnelse. Ett påminnelse som inte längre stör och förlamar. Tiden går. Och det går framåt. 🙂
Kram