… på min pappas grav när jag tog min långpromenad i dag.

När jag lämnade kyrkogården grät jag. Kanske inte så mycket mer över att pappa är borta. Han dog 1978 så sorgen har med tiden ändrat skepnad.

Men jag träffade en kvinna på kyrkogården. Hon stod vid sin makes grav och vi pratade om hur sorgen kräver sin tid. Hennes sorg är färsk och hon sörjer en kär person som gått bort. Men ändå hade hon medkänsla att tala om min sorg. Vi konstaterade att sorgen, hurdan den är, behöver sin tid. Vi ska genom alla skeden.

Varje gång tårarna rinner tänker jag att gråten helar mig, så det är bara att låta känslorna ha sitt liv. Att sopa känslor under mattan skulle vara fult gjort mot dem, de har också rätt att finnas.

Jag har nu börjat få ork att gå långa promenader för mig själv. Har kameran i fickan och kom i dag hem med åtta bilder utöver de här. Dem portionerar jag ur så småningom.

I kväll är det innebandy och heja Tor som gäller!