Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.
Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.
Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.
Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.
Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.
Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.
Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.
Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag vill tacka dig: ditt förslag till datorhjälpare besökte oss idag och det mesta klarades upp, effektivt och med förklaringar som t.o.m jag förstod. Nu är det betydligt trevligare att jobba vid datorn. Dessutom kunde jag hjälpa en god vån med råd, som hon följde och utfallet blev bättre än hon vågat föreställa sig. Och så har du ju hjålpt mig med bloggen också!
Olika slags sorg finns det, din är ju inte som den jag tog mig igenom börjande med sjukdom 2008, död 2009 och ensamhet och tomhet därefter, men visst finns det likheter. Jag gick oftast ute i skogen, på åkrar, i eländigt väder för att bli fysiskt utmattad. Mat var trist. Disk likaså. Och ibland bakade jag bröd och kakor och åt massor!
Du är på god väg, det kommer dalgångar emellanåt, men de blir färre, räknat i årsperspektiv.
Ja, jag vet att du har rätt. I mitt innersta vet jag det. Nu gäller det bara att orka vidare igen, några timmar och dagar i taget.
Men tänk så stor hjälp vi har, på olika sätt – du och jag och många andra – av bloggarna. Fint att du kommit vidare och bloggar på!
Driftkucku!!!???
Folk tar i så de kräks.
Man undrar ju förstås hur mycket tillknäppta de är. Missunsamma människor.
Jag har då aldrig läst om kärlekssorg där man ändå är förstående och öm mot den andra. Och förlåtande. Så vad är problemet?
Va inte ledsen.
Krama den fina nallen och visa fingret till dem som förtjänar det. Eller överös dem med kramar tills de dränks. 😉
Kram:)
Det var ett fint sista alternativ du gav.
Jag ska överösa dem med kramar, men inte så att de dränks – för jag vill tänka kärlek.
Kram ❤
Ja, att bli förbannad ligger inte för dig.
En ovanlig egenskap.
Men det är du och du ska var ju du. 🙂
Ibland blir jag förbannad, men ganska sällan. Mest blir jag ledsen och förkrossad – då jag inte förstår varför jag ska ännu fler vassa stenar på min vandringsväg.
Men… som en kvinna skrev på Facebook: you can´t please everyone.
Det stämmer ju.
Kram till dig med ❤
Och kanske ska man inte se vassa stenar som fiende utan som slipmedel. Man glänser mer efteråt.
Kram:)
Underbart att få så mycket kärlek ! 😊
Hoppas att det tråkiga och ledsamma förminskas och försvinner.
Önskar dig allt gott och en trevlig helg!
Tack för den värme också du sprider!
Läser din och andra vänners bloggar så ofta jag hinner och orkar, söndagen brukar vara en bra ”läsa bloggar dag”.
Kram och ha en skön helg!
Nu fick jag faktiskt konsultera Wiktionary för att ta reda på vad eb driftkucku är:
”person som regelbundet förlöjligas, vanligen genom skämt”,
Å det får jag då inte att gå ihop, varken med dig eller din blogg.
Har sagt det förut, men det tål ju att upprepas: det är din blogg och där kan du skriva precis vad du känner för. Vill du vara öppen så är du det. Punkt, slut! Å om du blir hjälpt av att skriva av dig samt få just den respons som du behöver så är det ju win-win, eller hur?!
Å nallen är verkligen söt och ser så där riktigt kramgo ut.
Nallen är otroligt mjuk och ser ibland levande ut 🙂
Om jag blir en driftkucku i vår lilla stad på grund av bloggen så får jag väl bjuda på det då… 😉
Har åter fått så mycket styrka via mina bloggvänners kommentarer att jag fortsätter berätta om mitt liv – för att det här råkar vara MIN blogg.
Kram och tack för din support!
Vilken underbart kärleksfull gåva du fick av din vän Dimi! ❤
Jag lider när jag läser om människor som hackar sönder tillvaron för andra, det är en svaghet hos dem, och något fel i deras egen situation som de måste projicera på den som reser sig och börjar må bra.
Nu omsluter jag dig med kärleksfulla tankar och skickar med en "Gunillas pärlor" till dig så du får le lite grand:
"Gröt och juice till frukost, blä!
När det finns kaviar och champagne."
Kram, Gerd ❤
En sådan fin pärla av Gunilla 🙂
Ni som läser min blogg och kanske också kommentarerna förstår kanske nu varför skrivandet ger mig sådan styrka.
Så många visdomsord och kramar kommer här som lyfter mig då jag åter ramlat.
Jag gillar inte kaviar – men champagne, yes!
Kram ❤
Många kramar till dig! Du är en fin mänska som är värd allt gott! Vänner är alltid guldvärda, märker man åtminstone då man behöver en vän som mest!
Just det, man märker då man behöver dem som mest. Vilket får mig att tänka på att jag hela tiden ska försöka komma ihåg att jag har vänner, också den dag solen skiner på mig – då vill jag inte glömma den tunga tiden, och vilka alla vänner fanns vid min sida då – du är en av dem ❤
Tack kära vännen! Kram ❤
Kram ❤