Överlag har jag långt tålamod

Två timmar i en god väns sällskap på en restaurang där det inte rådde trängsel gav mig ny styrka. Det här är efterrätten, och på bordet råkar även min penna med handsprit finnas 😀

Ja, överlag har jag långt tålamod och jag vill vara vän med alla. Försöker jobba konstruktivt och vara inkluderande. Men ibland måste jag som chef fatta otrevliga beslut. Jag kan inte fråga alla ”tycker du att det här är okay”, för då avancerar ingenting.

Mitt gummiband är alltså tänjbart och segt, men det kan brista. Och jag kan bli arg, fastän de som känner mig bra, sällan eller så gott som aldrig får se den sidan.

Senast som jag blev arg var då diskussioner gick helt överstyr i en grupp som jag modererar på Facebook. Folk tror att de har rätt att skriva vad som helst i yttrandefrihetens heliga namn. Men så enkelt är det inte. I den grupp som jag talar om skulle julefrid få råda, och snälla mot varandra ska vi vara året om.

Jag fick då bland annat frågan ”Får man inte vara av olika åsikt här?”. Klart att man får vara det! Men frågan är hur man uttrycker sig då man är av olika åsikt. Säger man till andra som inte tycker lika att de är imbecilla idioter, eller svarar man ”jag respekterar din åsikt, men tycker själv att…” osv.

Kvällens tanke:
Det finns dagar då jag säger ”nu orkar jag inte ta mer skit”. Och sedan går jag vidare.

 

Åååh, katten älskar min blogg!

Min systers katt.

Underbar bild som gör mig extra glad på min lediga dag. Min systers katt spinner och kråmar sig mot surfplattan då han får syn på min blogg.

Jag tror att han läser den och att han också är extra glad för att jag åter verkar kunna länka mina blogginlägg på Facebook efter nästan två veckors blockering.

Blockas jag åter inom kort är det nog väldigt troligt att det finns en liten kärntrupp som jobbar emot mig.

Men jag hoppas att FB kan vara på alerten nu och inse att det är mobbning på gång, och då de har granskat så många av mina inlägg också insett att den här vardagsbloggen är ofarlig 🙂

Vardagsblogg med vardagsinnehåll

Fortfarande är jag blockad av Facebook, kan alltså inte dela mina inlägg där.
Har ställt många frågor till FB men fått noll svar. Bett dem granska innehållet i min blogg. Noll svar.

Med andra ord, lätt att anmäla att min blogg kränker nån, men oerhört svårt för FB att kolla sanningshalten i inläggen. Jag är ju inte den enda blockade, har andra bloggvänner som inte heller kan dela inläggen. Så det kan ju vara en robotattack, vem vet. Men FB har noll koll på sånt här och tar inget ansvar heller.

Jag skriver mycket om min vardag och en hel del blir det om mitt jobb eftersom jag i nuläget lägger ner mycket tid på tidningen Nya Östis.

Det här är en whiteboard, ett planeringsverktyg.

I våra nya rutiner är användningen av whiteboarden återupptagen. Paraden och nyhetssidorna planeras mer ingående, resten får personen som layar placera såsom det bäst passar. Redaktionen idear i stort sett innehållet i tidningen , jag ger ut en stor del av texterna, håller kontakt med alla frilansare och planerar innehållet för de fyra, fem kommande tidningarna.

Jag tycker om jobbet och känner entusiasm inför att hela tiden kunna utveckla produkten. Tron på framtiden finns, vi har fått många nya medarbetare och de är nu i åldern cirka 17–70-plus.

Jag är också glad för att ingen hittills sagt att jag inte får skriva om mitt jobb på bloggen. Det fick jag inte göra på förra arbetsplatsen, där fick jag skriva om jobbet endast på en blogg jag hade inom koncernen. Det kändes för mig ofattbart eftersom jag alltid skrev positivt om jobbet. Det fortsätter jag göra nu då jag skriver om Nya Östis också, positiva inlägg om ett jobb som jag älskar.

Men jag antar att skrivstoppet på förra arbetsplatsen uppstod då min blogg också handlade om mitt privatliv. Då jag ibland behandlade svåra, inte så glättiga frågor på bloggen, ville arbetsgivaren inte att de sakerna och mitt jobb skulle blandas ihop. Man skämdes troligen över mig.

Förhoppningsvis är det tiderna slut nu. Jag hoppas att mina kollegor på NÖ inte ser mig som en belastning utan som en tillgång.

Om näthat av olika slag

Läste en bra artikel i Hufvudstadsbladet i dag om en politiker som blivit utsatt för näthat. Jag har ju också från och till blivit utsatt för sådant, men inte i samma utsträckning och på samma sätt som hon.

Någon anmäler ändå kontinuerligt min blogg till Facebook och ber dem se till att jag inte kan sprida mina blogginlägg där.

Tidigare stoppades ju också ett tv-program om mig, eftersom det handlade om min blogg… Den är inte  förfärlig, men så här funkar mekanismerna då det finns någon eller några som vill tysta ner andra.

I dagens läge behövs det inte längre riktig misshandel och hot för att stoppa folk. Metoderna är mer sofistikerade än så, och mycket enkla att genomföra i tysthet och anonymitet.

Även den här formen av anmälningar och försök till att tysta folk är ett slags mobbning, tycker jag. Facebook står maktlös eftersom det inte finns resurser där för att kolla att min blogg inte är en hatblogg.

Jag har sluppit hårda kommentarer via bloggen, sådana som ”du ska dö”, ”vi ska göra ditt liv till ett helvete” osv. Sådant förekommer ju, och ”Trolljägarna” i (ett tv-program i Sverige) var bra på att leta rätt på många av de värsta trollen.

Skulle jag få sådana kommentarer blir det polisanmälan direkt. Ett troll som förföljde mig för ett par år sedan slutade då jag tillsammans med en tekniskt bevandrad person kom hen på spåren via den ip-adress och server som hen använt. Till och med fastän hen använde ett wifi-nätverk.

Tänk så mycket energi folk lägger ner på sådant här. Att hata och förfölja andra, att göra livet surt för personer som inte tycker lika som du.

Jag tänker fortsätta vara öppen om det här, för om jag ger upp låter jag ju dem som inte gillar mig vinna.

Den utlovade bilden!

Med en Carita som inte bara är klädd i svart 😀

Men lite mörk i sinnet är hon tyvärr och ilskan riktas mot Facebook.
FB har åter valt att blocka mig, så att jag inte kan dela mina inlägg på min egen vägg. Jag bryter mot deras communityregler, men får aldrig svar på vad som hänt och varför jag gör det, då jag ställer frågor till dem.

Helt klart har FB inte resurser nog att svara på användarnas frågor 😦

Någon kan ha anmält min blogg och på pin kiv sagt att den innehåller stötande texter. Men nu tippar jag på att hackers är i farten, för någon hade försökt komma in på mitt konto och FB bad mig byta lösenord och vidta vissa andra säkerhetsåtgärder.

Så på DET sättet funkar FB:s försök att hjälpa, men en förklaring till varför dom då och då blockerar oss bloggare (för jag är inte den enda som råkat ut för det) får vi aldrig.

Känslor borde inte vara farliga

Det är härligt när solen åter hittar in i min bostad och gör vackra skuggspel på väggarna.

Det är också ett privilegium att få jobba med sådant man tycker om. Att få vara med om att utforma framtidens lokala papperstidning. Att tillsammans med andra likasinnade få fundera på vad läsarna vill ha, och att ge dem just det.

Medievanorna har ju ändrats med åren. Jag tror inte att alla kräver att lokaltidningen ska vara snabb med nyheter från till exempel olycksplatser, fastän trafikolyckor, bränder och dödsfall eggar.

Sådana nyheter finns överallt nuförtiden. Det du sällan däremot får är riktigt lokala människonära grejer. Texter om folk du känner, evenemang som ska arrangeras eller som har arrangerats där du bor.

Den enkla är ofta det vackra.

Jag har återfått förtroendet av Facebook, verkar det som. Jag kan åter länka mina inlägg från bloggen, de anses inte längre som olämpliga.

Min statistik har blomstrat de senaste dagarna, fastän de som anmälde min blogg kanske önskade motsatsen. Det KAN också hända att ingen anmälde mig, det kanske var en attack av robotar som drabbade många WordPress-bloggare.

Över 300 gamla inlägg från åren 2009 till 2019 har lästs, vilket får mig att tro att FB kanske ändå kollar inläggen jag skrivit. Och efter det har de bedömts som icke-hatiska, icke-olämpliga ❤

En vän skrev till mig på Facebook att man tydligen bara ska vara ytlig på bloggar. Inte skriva om känslor, inte nämna att man upplevt sig orättvist behandlad, att man blivit ledsen. För då finns det alltid någon som känner sig utpekad.

Då jag tänkt efter riktigt noga har jag nog blivit mer utsatt för utfrysning, förtal och sådant som kan likna mobbning då jag varit vuxen än då jag var ung. Eller kanske jag har förträngt det som hände då jag var yngre, eventuellt har jag alltid varit annorlunda, gått min egen väg och därmed inte riktigt accepterats.

Det har genom åren funnits några som inte gillar min blogg, men med 130 000 läsare per år vågar jag påstå att de som försöker stoppa mig är ganska få. Jag har fått massor av nya vänner den här vägen.

Och jag har inte tänkt låta mig tystas. För det är just de svåra sakerna vi måste kunna tala och skriva om. Jag skriver även om ytliga saker, men livet är så mycket mer än yta.

Trollen jagar oss

Vi skulle behöva duktiga Trolljägare i Finland också.
I Sverige gör dom ett bra program, Trolljägarna, där programledarna letar upp troll och konfronterar dem. Ofta är trollen helt vanliga människor. En del av dem ångrar sina elaka, anonyma utspel – men andra saknar helt vett och etikett, och särskilt saknar de empati. De tycker att de har rätt att skriva och göra vad som helst.

Nu har jag och en del av mina bloggvänner i Sverige som skriver via WordPress anmälts av någon på Facebook, då vi länkat våra inlägg via denna sociala kanal. FB har inte brytt sig om att ta reda på om innehållet är stötande, såsom anmälarna (trollen) påstår utan blockar direkt vår möjlighet att länka upp via FB.

En gång anmälde jag en sida/grupp på FB. Den hette något i stil med ”Låt oss ta livet av Alexander Stubb”, han var på den tiden utrikesminister i Finland. Facebook svarade mig rätt fort att man inte såg något som var fel eller som stred mot deras policy med denna grupp.

Jag skriver ju mest om mig själv, mina innersta känslor, mitt privatliv, mina resor, prylar och växter jag köpt osv. Jag visar bilder från Lovisa, olika vyer och byggnader. Som det här fina trähuset på Alexandersgatan.

Det tycker trollen inte om.

Mina händelserika nätter

På Facebook skrev jag i dag så här:

Det var en händelserik natt. Förutom att jag fick en lång och passionerad kyss av Daniel Craig så var jag också med i Let´s Dance. Jag begrep inte hur jag hade hamnat där, men mitt par och jag fick stående ovationer och någon i publiken skrek ”En sådan kreativ lösning!” Jag var lite besviken då jag vaknade för jag hade gärna hört hur många poäng vi hade fått av domarna.

Ja, alltså jag är en människa som drömmer ofta och mycket. För det mesta roliga och knasiga saker, ganska sällan mardrömmar.

Jag brukar faktiskt tacka Gubben Gud för att jag också har händelserika nätter. Jag är nöjd då jag får kramar och kyssar i drömmarna, och att allt möjligt annat roligt händer då.
Vardagslunken kan ju vara nog så trist och slitande ibland – så tack för att jag har ett spännande liv om nätterna 😀 ❤

Församlingshemmet, en härligt blå himmel och numera kala träd eftersom det blåste så friskt i natt i all snö försvann från grenverken.

Har haft en intervju i dag, varit på apoteket och köpt diverse medikamenter och från affären köpte jag ett härligt bröd med tranbär i.
Solen lyser från en klarblå himmel, det är fredag, jag ska på massage och har lite lugnare arbetsdag.
Hoppas ni alla som läser min blogg mår bra och kanske rentav också har ett härligt rikt nattliv 😀

Sköna maj!

Endast en och en halv vecka återstår av dig. Jag har försökt suga in varje minut, varje timme, varje dag. Och i år har jag lyckats se vilken dag björkarna fick mössöron, så jag tackar dig våren för att du tagit tid på dig i år.

Snart ser jag inte från balkongen till grannarna mer och dom ser inte mig 🙂

På redaktionsmötet bjöd jag på toscakaka. Jag har inte hunnit fira desto mer i dag, men snart ska jag ta ett par glas vin och skåla för mig själv.

Har inte bakat själv 🙂

Jag har jobbat och jobbat och jobbat i dag. Skrivit artiklar och haft mejlkontakt som har med kommande uppdrag att göra.

Men jag har också ägnat ett par timmar längs med dagen till att personligen tacka för alla gratulationer som i första hand kommit via Facebook men även via Whatsapp, Messenger, mejl och telefonsamtal.

Riktiga kramar, post i form av handskrivna brev och kort, telefonsamtal där man hör rösten av en människa – klart att de står i en klass för sig. Men alla andra hälsningar från när och fjärran har också känts oerhört värdefulla. Då jag har skrivit tack till er har jag tänkt på er, och för det mesta sett en bild av ert ansikte.

Hjärtligt tack till er ALLA för att ni också tänkte på mig ❤ ❤

Supermånen

Eller ska man skriva super månen? För den är ju full ibland 😀

Den här bilden publicerade jag på Facebook i går. Fick många kommentarer om hur månen påverkar människor medan andra inte påverkas alls.

Min tanke där var ju inte att driva med någon. Jag har själv haft tider då fullmånen påverkat min sömn.
Jag tyckte bara det såg roligt ut då lampan i sovrumstaket speglade sig i fönstret. Just nu då supermånen varit så aktuell 😀

Ingen riktig supermåne, men med lite fantasi ser jag den :-)
Ingen riktig supermåne, men med lite fantasi ser jag den 🙂

Och jo, jag kunde sova under supermånen, för den lyste inte ovanför mig hela natten. På morgonen när jag tände den såg det ut så här.

Godmorgon-mys!
Godmorgon-mys!