Med ett skadat knä

… blir mycket i livet annorlunda.
Man inser hur mycket är enklare då man är helt frisk.

Att kunna klä på sig utan att sitta. Att stå på ett ben då man klär ena stöveln på foten, och att stå på andra benet då andra stöveln ska på.

Nu är det ju så att jag inte har någon värk. Det är jag mycket glad för.
Jag kan sitta och jobba vid datorn, jag klarade sex timmar i buss till och från Åbo i går. Jag satt två timmar på läktaren och såg Tor vinna!

Det blir många bilder av ryggar då jag försöker plåta Tors spelare. Den här gången spelade vi i blå dräkter.
Det blir många bilder av ryggar då jag försöker plåta Tors spelare. Den här gången spelade vi i blå dräkter.

När jag ska upp eller ner för trapporna i huset där jag bor krävs ungefär en kvart innan jag når bilen på P-platsen. Lyckligtvis kan jag också köra bil, tillsvidare.

Den här bilden tog jag genom bussfönstret då jag väntade när de andra köpte vägkost på en bensinstation.
Den här bilden tog jag genom bussfönstret då jag väntade när de andra köpte vägkost på en bensinstation. Konstnärligt inte sant?

På vägen till Åbo klev jag inte ens av bussen. Men på vägen hem gjorde jag det och fick stöd av en annan supporter.
Inne på stationen fanns en del fans från Mariehamn. De hade kollat matchen IFK Mariehamn – HJK i fotbollsligan i Helsingfors och var på väg hem mot Åland. Trevliga människor som vi bytte några ord med och på Facebook skrev jag följande satusuppdatering.

Carita Liljendahl
Suomusjärvi, Egentliga Finland ·
Kvällens bästa! En supporter från Mariehamn var på väg hem från fotbollsmatchen mot HJK. Vi möttes på ett café. Han såg min Tor halsduk. Frågade om jag varit med i Tour the ski? Han ville pussa mig men vågade inte då han var rädd för doping balsam och norskor 😊 När han förstod att jag var från Lovisa frågade han varför jag åker åt fel håll istället för till Åland med honom. Bra fråga!

Tack för all uppmuntran!

Jag är överväldigad av den uppmuntran jag har fått efter att jag skrev blogginlägget i går och länkade till artikeln om mig i Östnyland.
Just nu har 224 reagerat på blogglänken på Facebook och 90 personer har skrivit hälsningar.
Min blogg hade 2145 besök i går av vilka 1588 läste om mitt stora beslut.
Ja, ni som känner mig – statistiknörden är i farten 🙂

Ett ❤ -ligt tack till alla er som ägnat mig en tanke!

Små presenter till mig själv.
Små presenter till mig själv.

Även om det nu känns som att jag måste vara ännu mer noggrann med mina pengar passade jag i går på att köpa ett doftljus från Herttanen på Mariegatan. Priset var nedsatt och just den dagen fick kunderna en ekoprodukt på köpet.

I går kväll hade jag kontakt med några vänner via Messenger och till en av dem skrev jag ”Om jag dör i dag så dör jag lycklig, bara så att du vet”. För precis så kändes det då.

Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.
Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.

Att vara företagare kommer troligen inte att vara det lättaste, men på något sätt ska jag klara det. Bilden av skogsstigen är från Fagerö i Sibbo, tagen då vi hade paus i seglatsen. Den får symbolisera livets stig.

Jag är hoppfull och förväntansfull inför framtiden. Såsom jag sa i intervjun i Östnyland, allt har sin tid.
Att skriva, att uttrycka mig verbalt, helst med ord på papper eller digitalt – men också i kommunikation mellan människa och människa – det är det bästa jag vet. Ju mera lokalt och människonära, desto bättre.

Min lediga dag, del 3

Verkar ha lite mer ork just nu, men ska kanske inte ropa HEPP innan jag är över bäcken. Om det är något virus som lurar bakom hörnet såsom en vän antydde på Facebook. Den som lever får se, dör jag så var det till döds…
Tillåt mig ha lite svart humor – den har hjälpt mig många gånger 🙂

Så himla skönt då någon annan tvättar mitt hår och gör lite lockar i det.
Så himla skönt då någon annan tvättar mitt hår och gör lite lockar i det.

En andel i mitt välbefinnande kan jag säkert ge min frissa Heli. Oj oj så roligt vi har när det bara är vi två där, vi fnissar åt allt möjligt 😉
Jag löper lite risk att upprepa mig med de här frissabilderna men den här gången bytte jag i alla fall stol!

Och så en Lovisabild. En vy tagen från Östra Tullgatan. Huset till vänster har adress Mariegatan, huset i mitten är en del av det stora lopptorget Suurkirppis och huset till höger en del av huset där också biografen ligger.

Gatuvy från Lovisa.
Gatuvy från Lovisa.

Och hördu BP, här syns FYRA människor och fyra bilar 😀

Dessutom har jag fotograferat en grind i dag. Kanske början på en ny serie med grindar och portar?

 

Gumma i blåsväder

En påskgumma, en ninja, en taliban?
SE DET POSITIVA. Motvind men inte uppförsbacke.

Att det snart är påsk betyder inte att det blir vår. Påsken infaller tidigt i år. De gånger den kommer mot slutet av april finns chanserna att vädret är bättre.
I dag har vi ett par grader minus och snål blåst med snöyra.
På mindfulnesskursen lärde jag mig att saker och ting är som de är.
Jag kan inte ändra på vädret, bara klä mig rätt.

I dag är jag kompensationsledig från jobbet på grund av lördagsjour.
Inga måsten tynger mina axlar. Jag ska som vanligt pynja här hemma, och så ska jag läsa alla mina fina vänners bloggar!

Och ser ni – visst har jag en framtid som jordbrukare!

Sex dagar efter sådden.
Sex dagar efter sådden.

För några dagar såg det ännu ut så här.
Då jag i går lade ut en fråga på Facebook om det är normalt att jorden ”jäser” och att stråna är bruna innan de blir gröna fick jag några riktigt bra svar.
Thomas Antas skriver så här: ”Jorden ”jäser” för att fröna sväller och skjuter ut olika delar i jorden (rötter och grodden). Det bruna/röda/vita som först kommer upp heter koleoptil och är ett skyddshölster för groddbladet när det tränger genom jorden.”

Så säg inte att man inte kan lära sig något via bloggar och FB 😀

Relationsstatus: Singel

När man är singel har man tid att läsa både tidningar och böcker.
När man är singel har man tid att läsa både tidningar och böcker. Den här högen väntade på mig då jag kom hem från Sverige.

Eftersom jag fortfarande får många frågor om hur jag mår och om jag har det bra i förhållandet som jag deklarerade på Facebook i november ser jag mig tvungen att förklara allt på nytt.

Kort sagt – det förhållandet gick upp som en sol och kom ner som en pannkaka.
Lite längre sagt finns en del förklaringar här. Men alla läser ju inte min blogg så därför vill jag ändra min relationsstatus offentligt på Facebook nu.
Vem vet vilka godbitar till nya bekantskaper jag går miste om ifall så många fortfarande tror jag har ett förhållande…

Jag var godtrogen då han och jag träffades, och jag tror att jag även i fortsättningen kommer att vara det – det vill säga, jag vill inte utgå från att alla nya bekantskaper är som han. Alltså personer som är så bra på att berätta sagor att de tror på allt de säger själva…

I mina följande inlägg blir det lite bilder från Sverige, lite sådant som jag upplevt och lite sådant som jag köpt där.

Borta mycket bra – men hemma ändå bäst. Fastän det fortfarande gungar under fötterna på mig som en följd av nattens storm till havs.

Alltså dessa selfies…

Man kan ju inte se normal ut då man tar bilder på sig själv :-)
Man kan ju inte se normal ut då man tar bilder på sig själv 🙂

På Facebook uppmanas människor nu visa selfies från vardagen. Jag fick också utmaningen men alla bilder jag tar på mig själv blir så konstiga. Hur är det möjligt att anletsdragen blir så förvrängda? Tycker inte att jag ser lika ut på fotot som i spegeln.

Men det är väl inte heller helt normalt det här med att ta bilder av sig själv, med eller utan selfiepinne… Hur naturlig kan man vara liksom?

För att få EN selfie som såg ens någorlunda normal ut krävdes tjugo bilder och dit for en halvtimme av min värdefulla vardagstid 🙂 Så nä, det blir ingen selfieserie på Facebook.
Hoppas det i framtiden finns andra som vill ta bilder av mig 🙂

Vykorten – kom ihåg dem!

När jag kom hem från jobbet hittade jag ett vykort på hallmattan. Det hade jag fått av min bloggvän Gerd! Vi har aldrig träffats på riktigt men vi spelar Wordfeud, har kontakt via Facebook och läser varandras bloggar. Man kan således finna riktiga vänner via nätet. Och Gerd är ingalunda den enda. Jag har lärt mig känna många fina människor via nätet, och då inte minst via bloggen.

Kortet ser ut som en stor plansch på bilden. Luciamärket som är ungefär 1 cm x 1 cm får fungera som jämförelsematerial i stället för den klassiska tändsticksasken :-)
Kortet ser ut som en stor plansch på bilden. Luciamärket som är ungefär 1 cm x 1 cm får fungera som jämförelsematerial i stället för den klassiska tändsticksasken 🙂

Det fina med ett vykort är att man också får se vännens handstil. Gerds är på något sätt så ungdomlig och fräsch!

Luciamärket köpte jag ute på gården av en ung flicka som cyklade runt i kvällsmörkret och sålde sådana. Hon hade reflexbrickor och hjälm och var väldigt trevlig och artig.
Så min sena eftermiddag lystes upp av de här två vardagliga sakerna 🙂

Kom ihåg att skicka vykort till varandra!

Härliga tjejer

Tänk om alla kunde bjuda på sig själva så som de här två gjorde i kväll!
Först såg vi bilder på Facebook av dem och sedan frågade jag M & M om jag får ta bild av dem och lägga ut på min blogg.
– Ja då, inga problem, svarade damerna och sa att de firade ena M:s möhippa.
Enligt ett test på Facebook skulle nämligen en av dem gifta sig snart.
Att bägge ÄR gifta redan spelar kanske ingen roll?
Tack M & M för härliga skratt den här kvällen! Ni är underbara!

Med tillstånd av M & M publiceras denna härliga bild. Ni är bäst!
Med tillstånd av M & M publiceras denna härliga bild. Ni är bäst!

Mina luktärter slog ut!

Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma <3
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma ❤

Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.

Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.

Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦

Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.

Tänk om jag aldrig hade…

… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.

Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.

Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.

Nya blanka sidor väntar i ny dagbok.
Nya blanka sidor väntar i ny dagbok.

För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.

Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.

Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.

Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.

Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.

Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.

Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.

Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂

Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.

Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.