… växer ingen mossa, sägs det ju.
Nå, dom har stenarna har inte rullat mycket.
Men varje gång jag rullat förbi dem på cykel eller med bil har jag tänkt att jag måste stanna upp för att fotografera dem. De ligger i Casinoparken vid Kaptensvägen i Lovisa.
Lovisa fredsforum firas för 29:e gången i år. Via den här länken hittar du som är intresserad av programmet mera information, dock bara på finska 😦
I går kväll började programmet nere vid Skeppsbron med diskussion bland annat om läget i Ukraina. Där talade riksdagsledamot Pekka Haavisto, han som var presidentkandidat i förra valet.
Sedan gick ljuståget till badstranden där lyktor lades ner i havet till minnet av Hiroshima.
Programmet pågår hela veckoslutet, bland annat med seminarier på restaurang Kapellet, sångfest i parken, fredsplättar på torget, konst, musik för unga m.m.
Den här bilden får symbolisera att jag nu börjar andra delen av min semester. Ska göra några korta resor och visar förstås bilder från dem.
Tanken var ju att jag skulle åka Hurtigruten med start på lördag, men den resan inhiberades tyvärr redan i våras 😦 Kanske jag får chans att åka en annan gång!
Har varit väldigt trött de två senaste dagarna. Lagt mig strax efter nio på kvällen både tisdag och onsdag. Kanske är jag sjuk på något sätt. Eller också väderkänslig, för det blev åska i går kväll och har regnat och åskat även i dag.
Men jag ser fram emot ett par lediga veckor och ett frissabesök i morgon. Lider verkligen med det livlösa håret just nu…
Nya tag i morgon!
Besöker du Lovisa ska du inte missa Angela Oker-Bloms fina utställning med skulpturer i Konststallet på Alexandersgården. Platsen kallas också Segermanska gården.
I tidningen Östnyland skrev jag bland annat så här:
Vi tittar på skulpturen Gepardens tårar och Oker-Blom berättar hur en jägare tänkte att han skulle komma lättare undan om han lät geparden jaga och förse honom med byten medan han själv tog det lugnt under ett träd. När geparden sedan fick fyra ungar tog jägaren dem alla. Han ville komma ännu lättare undan och tjäna ännu mer pengar. Då blev gepardhonan så ledsen att hon inte kunde sluta gråta och djuret fick för evigt ett ansikte där tårarna syns i dess ögonvrå.
– Berättelsen lär oss att vi inte ska vara giriga, säger Angela Oker-Blom.
Artikeln i sin helhet finns HÄR.
Kommer ni ihåg den underbara låten ”Sommar, sommar, sommar”? Här kan ni lyssna på musiken, utan ord men med en härlig svartvit video.
Jag får verkligt genuin sommarstämning när jag ser på den.
Och bäst av allt – nu när sommaren äntligen kommit med mer ihållande värme och sol – då börjar min semester del två. På fredag för att vara exakt 🙂
Sommarstämning får jag också då jag ser den här bilden, tagen på samma läger som alla skor i förra inlägget.
Jag har börjat gilla den här serien allt mer.
Först tänkte jag att det kanske blir svårt att hitta bilder till den.
Men egentligen stöter man rätt ofta på något smått galet och roligt eller fånigt. Gäller bara att ha ögonen öppna!
Del två i serien hittas här och där finns länken till del ett.
Det finns årsdagar av olika slag.
Dagen då man träffade någon man älskade och dagen man förlovade sig.
Det finns ett datum för dagen då man gifte sig och för dagen då man fick veta att han hade hittat en annan.
Jag tycker inte att att det här är dagar eller datum man ska glömma. Ju mer jag talar och skriver om sådant som gör ont – och även om sådant som känns bra – desto mer respons får jag. Jag är inte ensam med alla känslor och minnen, och jag lär mig leva med dem.
Har också ofta undrat varför det är mer legitimt att minnas någon som dött, att tala och skriva om hen. Medan man inte får minnas och skriva om den man skilt sig från. En människa som ofta utgjorde en viktig del av ens liv under många, många år.
Vissa människor gör allt för att hålla fasaden. De vill uppträda korrekt, visa sina bästa sidor, inte bråka. Man talar om att ta hänsyn till andra.
Det är lättare att sopa saker under mattan och vara glättig. Att prata om svåra känslor, att gråta och rasa och tillåta även fula känslor – det är betydligt svårare.
När jag nu ändå kommit en god bit på väg mot mitt nya liv och känner att jag mår bra gör jag återblickar i bloggen mest för att reflektera över hur det en gång var. Och för att inse att jag klarat mig vidare.
För ett år sedan gick första flyttlasset – via länken kan ni se bilder från den dagen.
Och i dag minns jag det positiva. Hur kul det var att kolla på snygga killar som med gott humör kånkade mina saker 🙂
När jag nu tittar på bilderna från ett år tillbaka, i inlägget jag skrev den 4 augusti 2014… då är jag glad och stolt över mig själv. Jag har skapat ett fint hem som jag trivs utmärkt i. Jag har sopat ihop spillrorna av allt som slogs sönder, jag går vidare i livet, jag försöker hålla huvudet högt.
Och framförallt – jag försöker förstå att jag i dag är många erfarenheter rikare än förr.
… den här gången en plätt (pannkaka i Sverige) toppad med honung. Det var en sann smakupplevelse och kulan med vaniljglass satt som kronan på verket.
Det var info för pressen på Mehiläispesä i Lappträsk. Där har man låtit sätta upp en bikupa, som dock tas bort till vintern, och lite rekvisita som visar hur biodling går till.
Artikeln jag skrev finns HÄR.
Den som är intresserad av historia kan läsa mera här.
Det blir ett för långt inlägg om jag närmare ska beskriva bastionerna vi har i Lovisa.
Därför visar jag några bilder i stället.
Jag fascineras av byggkonsten och är tacksam för att Bastion Ungern genom åren restaurerats och hållits i bra skick.
… som jag visade i dagens Skyltsöndag från gamla stan i Lovisa.
Den var fin på sitt sätt, den här är i sin tur mastig.
Så kunde jag inte låta bli att fotografera den då jag körde förbi församlingshemmet i dag.
Väldigt fascinerande hur man byggde förr. Det här är så vackert, tycker jag.
I morgon visar jag bilder från en bastion i Lovisa. Tror den byggdes ganska långt för hand, är inte helt säkert hur det gick till men ett fantastiskt bygge är det hur som helst.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 