Som om jag läst om mig själv

Tog mig inte mer än kanske fem timmar att läsa den här boken.
Tog mig inte mer än kanske fem timmar att läsa den här boken.

Brukar inte ofta skriva bokrecensioner här. Helt enkelt för att jag inte läst så många böcker på senaste tid. Mest har jag slukat tidningstexter av olika slag.

Men så råkade jag få syn på det här omslaget på Facebook. En vän skrev att hon hade sträckläst boken.
I Täby var jag egentligen ute efter att köpa Sven Wollters ”Hon, han och döden”. Men den kommer ut först den 8 mars. Då föll mina ögon på Martina Haags bok som beskriver en skilsmässa. Någonstans hade jag också snappat upp att den mitt i det tråkiga den beskriver också är lite rolig. Och det var den.

Kände väldigt många gånger igen mig själv. I det där med ”det är något som inte stämmer”, då man hade fattat misstankar och sedan fick allt bekräftat.

Och då man till en början är redo att göra allt för att förhållandet ska bli bra igen, kanske få honom tillbaka.
Sedan avlöser alla känslor varandra och slutligen ger man bara upp, blir förbannad och säger ”nu räcker det”. Någonstans där börjar man se alla möjligheter, det nya livet som ligger framför en.

Är du mer nyfiken på boken kan du läsa Jönköpings-Postens recension här.

12 reaktioner på ”Som om jag läst om mig själv

    1. Ja, så är det. Har tänkt på att själv skriva en bok om min skilsmässa och hur jag tog mig vidare från den.
      Men jag väntar ännu ett tag och funderar om det ska bli i romanform eller mer som en rådgivande bok där även psykologer får uttala sig.

      1. Jag tror att det blir mer intressant om du skriver själv. Tror att det är dina personliga erfarenheter som läsarna vill ta del av.

        Så tänker i alla fall jag. Börja skriva!

      2. Jag har lyckligtvis skrivit dagbok nästan varje dag under snart fyrtio års tid och där finns alla känslor från och med första maj också med.
        Vilket jag är glad för i dag – annars hade jag inte kommit ihåg allt, människan glömmer ju så lätt, man bearbetar, går vidare.
        Ja, en dag ska jag skriva om det där.

  1. Jag tror man behöver just det som en igenkänning kan ge. Att man inte udda. Det är ju litegrann som med allt annat. Som att få en diagnos. Man blir inte frisk av det, men det känns bättre.

  2. Är inte så intresserad av Martina Haag och hennes skilsmässa. Förstår att det måste ha varit jobbigt eftersom jag tror att de levt länge tillsammans. Och Eric är kul i Historieätarna på tv, vad nu det har med saken att göra.

    1. Visste inget om deras skilsmässan innan jag fick boken i min hand och hade läst den.
      Då rullades allt upp, men hans svek, deras tidigare ”På spåret” framgångar osv.
      För mig var boken intressant eftersom jag gått genom nåt lite liknande själv, men jag är inte någon kändis så som som dom är/var.

Lämna ett svar till gunnardeckare Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.