Månad: januari 2018

Sicken fest…

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

… det var då redaktionen träffades i dag! 😀

Ni kan väl aldrig ana vad vi höll på med?

Intervjuer och möten avlöser varandra i strid takt, men jag gillar jobbet.
Friheten jag har som företagare vill jag inte byta bort mot något annat just nu.
Jag behöver sällan stiga upp före 8.30 om morgnarna, jag lägger mig 23.30 och den rytmen passar mig utmärkt.

Att inkomsterna varierar och att utgifterna det oaktat alltid är lika enorma varje månad är ett faktum. Att  jag måste sköta en del krångliga skatterelaterade saker själv och att jag inte längre har sju veckor betald semester (sex på sommaren och en på vintern) är också något jag valt själv.

Men, det bästa av allt – jag är min egen herre, eller min egen kvinna om det uttrycket passar bättre.
Jobbet är ett slags livsstil. För det mesta väldigt roligt och givande.

Köpte vinterns andra tulpanbukett i dag. En av stjälkarna hade gått av. Hoppas den här lilla blomman klarar sig ett tag ändå ❤

Om att våga vara den man är

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.

Lerins lärlingar – foto taget via tv-sändningen.

Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤

En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.

”Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.

Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!

Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?

 

Skäms folk för att synas på krogar?

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Hotel Degerbys bar.

Jag tycker att det här stället är mysigt. Just för att fönstren att stora och gardinlösa. Men jag vet också att det finns människor som inte gillar att synas här. De tycker att de sitter som i ett akvarium – på en plats som det är lätt att se in till då det är mörkt ute.

I början av veckan stänger baren så här vintertid redan klockan sju på kvällen. Det tycker jag att är synd, men jag förstår att det är av lönsamhetsskäl.

Varför går inte folk i Lovisa ut om kvällarna? Skäms de för att synas på krogen, är de rädda för vad andra ska tänka? Är det skamligt att gå ut en måndagskväll eller mitt i veckan?

Man kan ju ta en kopp kaffe om man inte vill dricka öl eller vin.
Vi hade ett möte med en förening här i går och det var hur mysigt som helst, men någon trängsel var det ju inte.

Snöyra – men snart blir det slask

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Minus arton grader på tisdagsmorgonen.
Minus fyra i dag.
Plus fyra utlovat till helgen.
Så man kan föreställa vilken sörja det blir av det här 😀

Busstationen och Tranbrunnsparken i Lovisa.
Tranbrunnsparken. I bakgrunden polisstationen och taxistationen.
Brandensteinsgatan.

Hade träff med två trevliga tjejer på gymnasiet. De ska hjälpa oss göra tidningen. Vi behöver ungdomar i vårt team. Särskilt bra känns det att de här tjejerna vill ha växelverkan, respons på både texter och foton. Jag tror vi kommer att få ett bra samarbete!

Vacker vägg, del 94

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Den här bilden tog jag i lördags…
… och den här tidigare under säsongen då vi besökte Linnatuuli servicestation.

Den andra bilden, där man ser spegelbilden av mig och även en massa lampor, var jag inte riktigt nöjd med så den hängde med i arkivet tills jag fotograferade toaletten på nytt i lördags.

För det är en fin toalett på servicestationen Linnatuuli. Där spelas stillsam musik och hörs även fågelkvitter 🙂

Veckans ord – UNDER

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer

De här pennorna är verkliga små UNDER i vardagen.
Ibland har några försvunnit på ett UNDERligt sätt, och ibland har jag fått dem tillbaka av någon som i misstag råkat bli med min penna. Samtliga personer har sagt att det här är en UNDERbar penna.

Pennan är ett viktigt arbetsredskap för mig. Kulspetsen får inte vara för vass.
Den ska kännas skön att greppa och texten ska löpa över papperet.

Det enda UNDERliga är att man inte kan köpa nya stift till den. Eller jo, man kan – men tyvärr inte likadana som ursprungligen finns i pennan. Åtminstone har jag inte hittat sådana UNDERverk i Lovisa.

Men att UNDER kan ske i våra vardagar, det vet vi. Så vem vet, kanske jag hittar rätta påfyllnadsstift något dag!

Fler som deltar i Veckans ordutmaning hittar du hos Gemsweeklyphotochallenge. Kollar du i slutet av veckan finns där vanligtvis rätt många länkar till bloggare som är med! Då jag lade in min länk var där redan tio som hade hunnit göra det före mig, och ändå är det bara måndag i dag 😀

Sibeliushuset

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Kompositören Jean Sibelius, som det finns mycket info om på nätet, tillbringade somrar i Lovisa och bodde då i det här huset.
Nu finns bland annat musikinstitutet här.
Visit Lovisa har ganska bra info om ”Sibbe” som vi kallar honom.

Troligen har jag visat bild på huset tidigare, men jag tycker det är ett av många vackra, gamla trähus vi har kvar i stan. Alldeles intill kyrkan.

Nu ska jag försöka ta resten av kvällen ledigt. Fick nästan allt redaktionellt klart, förutom en artikel som jag skriver i morgon. Och det dyker hela tiden upp mer som ska med i tidningen 🙂

Läste i går kväll en del gamla inlägg här på bloggen…
Fy, så ledsen jag var då skilsmässan var färsk 2014 och ännu en bit in på 2015.
Så bra att jag skrev ner allt, och ännu fler detaljer finns förstås i mina dagböcker. För människan har en förmåga att glömma och gudskelov även att komma över saker.

Tror att just det att jag skrev av mig och talade öppet om allt hjälpte mig överleva. Den metoden kanske inte passar alla, men jag ville inte sopa något under mattan, tiga ihjäl saker eller låtsas som om det svåra inte fanns.

 

Bilder från vägen till affären

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Jag har räknat ut att jag har ungefär 350 meter till närmaste mataffär.
I brist på andra bilder blir det fler bilder från olika vinklar i Lovisa 😀
Lugnt och stilla en söndagseftermiddag.

Namn på hus kan leva kvar länge, i en generation eller två, eller ännu längre. Det här kallades förr Holmströmska huset för att det fanns ett bussbolag som hette Holmström och som hade sin depå för bussarna där loppiset finns i dag, till höger utanför bilden.

Lugnt var det också i och utanför K-Supermarket där jag oftast handlar då jag gör det med cykel eller till fots.

Jobbade cirka fem timmar i dag, mest med innebandy men med lite annat också. Nästa vecka ser ut att gå i samma tecken, gäller att få in lite lediga stunder då och då 🙂

En fantastisk upplevelse!

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Lovisa Tors innebandylag har under mer än tjugo år bjudit mig på storartade upplevelser. En del besvikelser hör idrotten till, men mestadels har roliga och fina minnen skapats från alla matcher.

I går spelade vi i finska cupens final i Tammerfors. Vi hängde bra med i två perioder, men i den tredje visade regerande finska mästarna var skåpet ska stå. Slutresultatet blev 9–2 (3–0, 1–2, 5–0). Som ni ser vann vi andra perioden, verkligen något att glädjas åt!

Världens härligaste innebandyförening och -lag är Lovisa Tor. Foto: Carita Liljendahl

Fina bilder från cupen hittas även här.

Vi hade inga problem med att överrösta hemmapublikens fans 🙂
Observera bollen i silver som jag har runt halsen, tillverkad av min syster. Foto: Merja Viksten