Ja, det här var ju en intressant rubrik i Orsakullans utmaning.
Finns hur mycket som helst att ta upp under denna rubrik.
Därför ogillar jag Tandläkare: Min skräck är grundmurad, tyvärr sedan barnsben, då jag upplevde flera olika obehagliga besök hos skoltandläkaren. Spotta i kärl, borrningar i nerver, extremt opsykologiska tandläkare… you just name it. Typiskt för slutet av 1960-talet i Finland?
Potatis: Kokt potatis eller potatismos, nej tack. Tror att jag någon gång som barn tvingades äta upp även då maten var kall. Urk!
Falska och elaka människor: Mår riktigt illa då det går upp för mig hur mycket falskhet det finns i världen, hur mycket förtal och avundsjuka. Jag försöker motarbeta sådant, och aldrig plantera mina åsikter hos andra människor. Jag vill att alla ska bilda sina egna uppfattningar, och jag säger det till vänner och bekanta – ofta.
Det finns mycket jag ogillar men jag tror att det här får räcka för i dag 😀
I morgon firar vi Internationella kvinnodagen. Jag blir glad om jag får hälsningar, kramar, en blomma.
Men varje dag kan vara en kvinnodag, en Alla hjärtans vändag, en dag då vi också minns män som har gjort något bra – helt enkelt, en kramens dag.
Jag önskar så att vi människor kunde vara snällare mot varandra. Berömma varandra för utseende, kläder eller för ett väl utfört jobb – och att ärligt mena det vi säger.
Och om du får ett beröm, en blomma, ett tack, en kram… ta emot dem med ett ärligt ”tack, så glad jag blev”, för det är nog vad du innerst inne blir. Säg inte ”nämen den här gamla trasan har jag använt i femton år” (fastän det kanske är så), och säg inte ”nämen inte skulle du ha behövt”… och tänk inte att du inte är värd alla kramar, beröm och tack – för det är du ❤
… de är och var mina föräldrar och att de träffade varandra och gav liv åt min syster och mig ❤
Min pappa gick bort 1978 då jag skulle fylla 16. Min mamma har jag kvar.
Det bästa med dem är också att de lärde mig allt möjligt. Gav mig upplevelser, såväl hemma på gården som ute till sjöss dit vi ofta åkte med vår öppna träbåt Puck.
Tack för livet ni gav mig ❤
Pappa jobbade på tryckeriet som faktor. Han var en noggrann och rättvis person. Mamma jobbade en kort tid på daghem men senare i en livsmedelsaffär, mestadels som kassa.
Ju äldre jag blivit, desto mer förstår jag att uppskatta allt mina föräldrar gjort. Klart att allt i livet inte varit solsken och så att vi ständigt skulle ha tyckt lika.
Men en mamma och en pappa är alltid en mamma och en pappa, som man värnar om och älskar på sitt eget sätt, livet ut.
”Stockholm i mitt hjärta… låt mig besjunga dig nu” … och så var det det där med en blandning av sött och salt.
Överraskande god var blandningen av sött och salt i denna nyhet.
Men man ska akta sig! Så fort man vänjer sig vid något tas det bort från marknaden… först gör dom en beroende, sedan drar dom tillbaka det goda och visar långnäsa!
I dag blev jag upprörd.
Det händer sällan, men då jag suttit och pantat på en nyhet några dagar, och sedan visar det sig att också lokala finska konkurrenten fått nys om samma sak. Då kan till och med jag bli lite sur.
Jag förbannar mitt beslut att hålla nyheten för mig själv, så att den inte ska läcka ut, och tänka att vi kanske kunde vara först med den. Vi som bara kommer ut en gång på papper i veckan.
Men vi har ju också en webb. Så det var bara att slänga ut en del av texten där direkt. Och att bita i det sura äpplet. Kanske lära sig något. Att det aldrig lönar sig att panta på nåt.
… lärde jag mig bland annat skriva skrivstil. Någon bild måste jag ju ha för att illustrera skolgången, även om det här är en text jag skrev för några månader sedan. Då var det någon på Facebook som undrade om vi ännu kan skriva skrivstil och hur just min handstil ser ut.
Positiv karaktär försöker jag alltid ha.
När jag gick i skolan… ja, först var det i folkskolan, sedan i mellanskolan som blev högstadium och sedan i gymnasiet.
När jag gick i skolan hade jag rätt bra betyg då jag var barn, för dum i huvet är jag inte. Men då jag kom till gymnasiet slutade jag plugga, det fanns annat som var roligt då jag var 17–18 år. Så jag gick om en klass i gymnasiet och skärpte mig sedan så att jag tog studenten med hyfsade betyg 🙂
I dag känner jag att kraven på de unga är väldigt hårda, jag skulle inte vilja vara tonåring i dag.
31 frågor i mars är en utmaning som Orsakullanstartat.
Det är härligt när solen åter hittar in i min bostad och gör vackra skuggspel på väggarna.
Det är också ett privilegium att få jobba med sådant man tycker om. Att få vara med om att utforma framtidens lokala papperstidning. Att tillsammans med andra likasinnade få fundera på vad läsarna vill ha, och att ge dem just det.
Medievanorna har ju ändrats med åren. Jag tror inte att alla kräver att lokaltidningen ska vara snabb med nyheter från till exempel olycksplatser, fastän trafikolyckor, bränder och dödsfall eggar.
Sådana nyheter finns överallt nuförtiden. Det du sällan däremot får är riktigt lokala människonära grejer. Texter om folk du känner, evenemang som ska arrangeras eller som har arrangerats där du bor.
Den enkla är ofta det vackra.
Jag har återfått förtroendet av Facebook, verkar det som. Jag kan åter länka mina inlägg från bloggen, de anses inte längre som olämpliga.
Min statistik har blomstrat de senaste dagarna, fastän de som anmälde min blogg kanske önskade motsatsen. Det KAN också hända att ingen anmälde mig, det kanske var en attack av robotar som drabbade många WordPress-bloggare.
Över 300 gamla inlägg från åren 2009 till 2019 har lästs, vilket får mig att tro att FB kanske ändå kollar inläggen jag skrivit. Och efter det har de bedömts som icke-hatiska, icke-olämpliga ❤
En vän skrev till mig på Facebook att man tydligen bara ska vara ytlig på bloggar. Inte skriva om känslor, inte nämna att man upplevt sig orättvist behandlad, att man blivit ledsen. För då finns det alltid någon som känner sig utpekad.
Då jag tänkt efter riktigt noga har jag nog blivit mer utsatt för utfrysning, förtal och sådant som kan likna mobbning då jag varit vuxen än då jag var ung. Eller kanske jag har förträngt det som hände då jag var yngre, eventuellt har jag alltid varit annorlunda, gått min egen väg och därmed inte riktigt accepterats.
Det har genom åren funnits några som inte gillar min blogg, men med 130 000 läsare per år vågar jag påstå att de som försöker stoppa mig är ganska få. Jag har fått massor av nya vänner den här vägen.
Och jag har inte tänkt låta mig tystas. För det är just de svåra sakerna vi måste kunna tala och skriva om. Jag skriver även om ytliga saker, men livet är så mycket mer än yta.
Femte frågan i Orsakullans utmaning.
Jag minns inte när jag åt den första eller den andra, men två har jag ätit i år.
Den 16 januari bloggade jag om en av fettisbullarna, alltså semlorna.
Helst vill jag ha en med mandelmassa, men sylt går också an.
Kanske jag ska äta en i dag också, då det är riktiga fastlagstisdagen!
Jag minns inte att jag skulle ha känt mig särskilt vilsen i högstadieåldern, men det är länge sedan jag var 13-16 år.
Orsakullansfrågeutmaning fortsätter.
Jag var den i högstadiet som…
… ville att alla i klassen skulle vara schyssta mot varandra. Påtalade det en gång, då jag tyckte att stämningen blivit sämre. Jag minns att alla inte tyckte om att jag lyfte fram det som jag såg som ett problem.
Annars minns jag inte högstadietiden som särskilt jobbig, eller så har jag förträngt det om det var så. Jag gillade språk, teckning och gymnastik, var inte särskilt bra på matematik.
Jag började spela volleyboll då jag var i högstadieåldern. Troligen började jag under den här tiden i mitt liv bli smått intresserad av kläder och killar. Hjälp! Så lite jag minns från den tiden!
Och högstadieskolan jag gick i då har nyligen rivits eftersom den drabbades av inneluftsproblem som så många andra byggnader nuförtiden gör. Men ibland hade vi lektioner i gymnasiebyggnaden också, den ligger granne med högstadiet, och det minns jag att vara kul.
Vädret ute är grått och ganska kallt. Den här bordsdekorationen går ton i ton med färgerna utomhus just nu.
Själv känner jag mig ganska seg efter att ha suttit i buss över åtta timmar i går. Skrikit och kämpat fram Tors innebandyherrar till en seger i förlängningen.
Att åka i samma buss som spelarna var roligt. Och att vi kom till slutspelet är kul. Lite surt var det dock att vi landade på femte plats i den mycket jämna serien och inte fick välja motståndare själva. Nu tvingas spelarna åka upp till norra Finland två gånger på fyra dagar.
Men – i slutspelet gäller det att besegra alla motståndare man möter, vem de än är – så nu är det bara GLAD MÅNDAG och SE FRAMÅT som gäller 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 