Heja heja tomaterna!

Hoppet om att det verkligen blir små tomater lever. I går kväll såg de största ut så här. De är ungefär två centimeter stora om man kan säga så. Omkretsen har jag inte mätt 🙂

Totalt har jag fått syn på drygt tio tomater i olika storlekar på de tre plantorna.
Höjden börjar närma sig taket så jag bryter av en del grenar här och där, även lägre ner på plantorna. De växer ändå, och grenar med blad som inte ger blommor (och senare tomater) tar jag bort så att de inte suger all näring åt sig.
Skuggor av tomatplantorna på min vägg.

Jag funderar mycket på allt möjligt som har med livet att göra, och jag tänker då och då skriva om det. Även om jag samtidigt vet att det bidrar till att jag blir ännu mer offentlig än jag är som journalist i en liten stad.

Jag är jag och vill bli älskad och godkänd som sådan. Finns det ingen som kan tänka sig att bli en del av min vardag, så finns det inte. Det är bara att acceptera.

Jag vill ju inte ha en partner som jag måste göra mig till inför. Jag vill inte vara en del av en fasad som ska visas utåt. Jag vill vara den jag är, helt äkta med alla fel och brister.

Ändå vore det ju att ljuga om jag skrev att jag inte alls längtar efter gemenskap. Någon att gå ut och äta med, kunna prata om allt mellan himmel och jord, skratta, kanske gråta, hålla handen med, få en kram av.

Närhet är viktigt, men det ska inte direkt finnas tankar om sex bakom närheten. Det intima kommer långt senare med i bilden, om den andra stora helheten av själarnas sympati funkar.

En grej fixad på The Bucketlist

På den här sommarens The Bucketlist kanske jag borde precisera.
För då jag googlade bucket list förstod jag att det kanske främst handlar om saker man vill göra innan man dör.

Nu har jag den här sommaren besökt Tuhannen Tuskan Kahvila åtminstone EN gång 🙂

Det lilla cafeet som finns på en innergård i gamla stan i Lovisa är populärt. I det lilla köket jobbar personalen för högtryck.

Trädgården i cafeterian prunkar och ingenting serveras på engångstallrikar, här är det porslin och glas som gäller.
Gårdens kändis fotograferas ofta.
Jordgubbskaka, iste, munk och kakao.

Vardag är vardag

Ett arkivfoto. Taget hos en väninna. Stora fönster utan gardiner, med utsikt över havet. Tänk att sitta och spela piano där, om man kunde klinka nåt annat än Idas sommarvisa 🙂

… det kom vi fram till efter mitt förra inlägg.
Då någon jobbar så mycket som jag finns det inte mycket spännande att skriva om 😀
Vardagen är vardag, som får enstaka avbrott om man reser bort eller går på en fest.

Sedan kan det också inträffa olyckor, man kan bli sjuk, få hjärtesorger att skriva om. Gärna skulle jag skriva om lycka och kärlek, om en sådan kom in i mitt liv. Tänk att åter någon gång få uppleva pirr i magen, hur det är att vara kär ❤

Men jag sitter mycket hemma vid datorn och ger ut texter. Jag har skrivit min första ledare som chefredaktör för Nya Östis, den som är tänkt att komma ut den första augusti.

Jag planerar kommande tidningar, har kontakt med kollegor som också jobbar hemifrån och mejlar med frilansare. Det är nog inte riktigt det ultimata läget för att hitta drömprinsen 😀

 

Vill ta kål på tysthetskulturen

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

Bokhuset står kvar!

I januari i år tog jag den här bilden.
Bokhuset står kvar, nu tillfälligt övertäckt av konstverk som skapades för en vecka sedan. Då firades Helene Schjerbecks-dagen, den finländska bildkonstens dag.

Det finns många aktiva i vår stad, bland dem konstnärsföreningen!

Fascinerande för övrigt att huset som är byggt av gamla böcker fortfarande står stadigt kvar!

Do the unexpected

Mitt jobb är ju rätt ensamt, men såsom jag har sagt förr, friheten är ändå viktigast. Att själv i stort sett bestämma när och hur jag jobbar.
Det blir ändå mycket ”sitta still vid datorn”. Även om jag via telefon kan svara på mejl, Messenger och Whatsapp, som är kanaler i jobbet, måste en del av jobbet skötas via datorn hemma.
Där har jag tillgång till redaktionssystemet och där redigerar jag texter som ska in i det.

Tranbrunnen i Lovisa.

Plötsligt kände jag ändå ett stort behov av att komma UT. Jag tog cykeln och postade tre postcrossing-vykort. Sedan slog jag mig ner på en bänk i Tranbrunnsparken. Solen värmde och vattnet porlade vackert.

I bakgrunden syns busstationen.

Sedan tänkte jag att hallå – jag har inte suttit på restaurang Bellas terrass sedan den flyttade till busstationen. Platsen syns till vänster på bilden.

Så jag förflyttade mig dit.

Det var riktigt varmt här och kändes lite som i en storstads asfaltsdjungel 😀 tack vare livlig trafik på Mannerheimgatan som inte syns på bilden. Annars var det ingen rusning av människor här en måndagseftermiddag vid halv fem 😀

Ibland måste man – just do the unexpected!

Glad måndag! 15-07-2019

Ett foto från en av de öppna trädgårdarna som jag besökte för en vecka sedan.
Växter gör mig glad, naturen, färger, blommor.
Och i går kom det flera program på tv, både via Yle och SVT, som handlade om kungafamiljen i Sverige. Alltid lika kul att följa.

Jag tror att Året med kungafamiljen i Yle Fem var en repris. Där gick Vickan, Daniel, Estelle och Oscar och samlade in platsavfall på en strand. Inget som räddade världen från plastavfallet men fint att de gick där och pratade med sina barn om vilka följder nedskräpning får.

Och sedan var det Viktorias födelsedag. Den måste man ju se!

Skyltsöndag, den 14 juli 2019

En skylt som finns i Suomen pienin kauppamuseo, Finlands minsta butiksmuseum, i Skinnarby.

Det här passar ju utmärkt på en sunnuntai = söndag.
En lektion i finska.

Visst är det en underbar bulle.
Det är söndags-bulle.
Leivontaan = till bakning
Kutsuvehnäs tror jag är ett gammalt ord som betyder bjudbröd, bröd eller bulle som man bjuder till gäster.
Margariini är förstås margarin.

I Finland talar vi också om bullalängd (pullapitko). Eller som på bilden, en krans, som man sedan skär i skivor.

Flera Söndagsskyltare hittar du via den här länken hos bloggaren BP.

Blandat från Lovisa

Har en längre tid haft foton i mitt bloggarkiv. Bilder som jag inte hunnit publicera eller inte haft nån direkt orsak att visa. Så nu lägger jag ut några av dem utan att placera dem i något sammanhang 🙂

Gatan till och från Tullbron, jag tror att adressen också är Tullbron.

En lummig vy som jag fotograferade då jag var på utställning hos Päivi Melamies, som har ett hemgalleri nära Tullbron.

I samband med ett jobb på Bonga slott i våras tog jag den här bilden av grannbyggnaden, Lovisa kyrka.