Veckans ord, TAPPA

Den här veckan ska jag i alla fall hinna med i Mrs Susannes utmaning 🙂 Ordet är TAPPA, och jag har sänkt kraven för mig själv då det gäller att vara med.

Köpte i dag en ny klocka, som är mer än bara ett aktivitetsband.
Med hjälp av den hoppas jag på sikt TAPPA något kilo i vikt. Inga skyhöga mål här heller, varje hekto som lämnar min kropp hurrar jag för. Hurraaa och tack för att du fanns i mitt liv och formade min kropp, men nu adjö adjö!

Jag hoppas också att jag inte TAPPAR denna klocka för den kostade 199 euro. Och telefonen får jag inte heller TAPPA, ni vet hur beroende vi är av mobiltelefonerna i dag. I många sammanhang, inte bara då vi motionerar utan även då vi ska ha kontakt till banken osv.

Sedan hoppas jag också att jag varken TAPPAR nerver eller tålamod då det gäller att följa upp vad klockan meddelar mig om min aktivitet eller inaktivitet 😀

Cykeltur i härligt vårväder

Den här tiden på året är det svårt att veta var det är varmt och var det blåser kallt. Hur ska man klä sig för en cykeltur? Bäst att ladda på med för mycket än för lite, resonerade jag.

Detta foto passar in i kategorin Lovisabyggnader. Det vi kallade Mjölkkis, mjölkaffären, låg i den här byggnaden i stadsdelen Garnison där jag växte upp. Drygt hundra meter från vårt hem. Ingången var där den gröna dörren till vänster finns och fönster hade affären ut mot gatan. De tre övriga dörrarna hörde inte till den lilla butiken.

Oj, oj så många minnen jag har från denna butik. Skulle kunna bli ett separat långt inlägg. Men jag cyklar vidare och den som vill får komma med på färden.

Lovisavikens skola, vår nya högstadiebyggnad i trä! Den är nästan sprillans ny. De här stora fönstren har utsikt över Lovisaviken och därför heter skolan såsom den heter. Tidigare hette skolan Lovisanejdens högstadium (LNH).
Jag älskar Lovisaviken ❤ Det här är en av flera rastplatser där man kan slå sig ner och njuta av närheten till havet. Den finns i anknytning till en plats av rosenplanteringar. Visar en skylt härifrån imorgon.

Jag passade på att ta flera bilder under min 8 km och 750 meter långa cykeltur i dag. Jag börjar nu föra bok över mina kilometrar och hoppas kunna komma upp till 30 km i veckan. Det skulle betyda 570 km då augusti är slut. Köpte nya batterier till mätaren i dag. Att den nollades helt inspirerar mig. Men jag vill inte sätta målet för högt, då blir jag ju bara gladare om jag cykla mer än 57 mil på nämnda tid.

Följande rastplats ligger lite längre fram vid cykelvägen som går längs viken. Den här är helt ny, den byggdes i vintras.

Här kom en rejäl vindpust och plötsligt märkte jag att en liten påse chips som jag hade lagt i bakre cykelkorgen hade försvunnit. ”Jaha”, tänkte jag… ”inte meningen att jag ska äta chips då jag har cyklat – kanske någon annan blir glad som hittar en oöppnad påse längs vägen”.

Men då jag skulle cykla vidare fick jag syn på påsen som låg på gräsmattan precis där som jag hade svängt in till rastplatsen 😀

Som sagt – jag tog flera bilder men sparar dem till andra inlägg. Gör några förhandsinställda för nästa vecka, då jag vet att det åter är fullt upp med tidningsjobbet från måndag till onsdag.

Två utmaningar i en smäll

Hos Orsakullan finns en trevlig utmaning där hon ger inledningen på en mening och så ska vi andra fylla i resten. Eller på något sätt ge meningen en fortsättning. Jag har inte tagit del av den på ett tag, men ska då och då åter försöka göra det.

Den 16 april är orden som gäller ”Jag föll pladask”…
Man kan ramla på näsan och det har jag väl gjort ett antal gånger. Sedan finns det några få män jag fallit pladask för. En av de första gångerna det hände var då jag träffade Marcus från Tyskland på en semesterresa i Rimini, Italien. Vad han gör i dag och var han håller hus är en gåta för mig.

Hos Elisamatilda handlar det om Konsumtion och där ska vi svara på fem frågor som vanligt.

Vad för ”onödigt” skulle du köpa om du hade obegränsade resurser?
– En svart Volvo av sportmodell, och så där på sidan om skulle jag också köpa en liten sommarstuga utan bekvämligheter. Jag skulle hela tiden betala till nån annan för allt jobb som måste göras för att stugan ska hållas i skick 🙂

Vad skulle du inte sälja i ditt hem ens för alla pengar i världen?
– Svår fråga. Äger ganska lite. Troligen en sekretär som jag har ärvt eller det intyg som finns inramat på väggen, som mormor fick av president Mannerheim efter att morfar stupat i kriget mot Ryssland.

Konsumerar du någonting mer än vad du tror andra gör?
– Ostar och framför allt vitmögelostar 😀

Vad är något du sällan lägger pengar på?
– Jag röker inte så det går INGA pengar till cigaretter. Lägger sällan pengar på smink numera.

Finns det något du köper till andra, men aldrig till dig själv?
– Rött vin. Om någon vän vill ha det, men köper aldrig rött till mig själv.

Liljendahl härjade i Liljendal

Är jag vig nog att klänga i denna ställning, frågar sig chefredaktör Liljendahl på besök i Liljendal.
Vad händer om jag fastnar? Eller om ställningen brakar samman under min tyngd?
Det kan bli en notis i Nya Östis förstås. I värsta fall en anklagelse om vandalisering. Och ett besök på hälsovårdscentralen?
Bäst att bege sig till kyrkan istället. Men perspektivet blev ganska svindlande. Risk för att ramla igen! Denna gång bakåt. Men marken var mjuk av mossa.
Här fanns förr en bank. I dag körde polisbilen bara förbi. Inga rånare i sikte. Men polisen hade hört om en chefredaktör som klängde i skolans klätterställning som finns bakom den gamla banken. Hon passade förstås på då skolan var stäng på grund av corona.
Vad polisen inte visste var att chefredaktören gömde sig bakom granhäcken intill Bagarstugan. Slug som hon är.
Chefredaktören fick en liten, av nostalgi föranledd, tår i ögat. Över fyrtio år gamla minnen från danskvällar på Liljendalgården vällde fram. Här fick hon sin första kyss. Men hon tyckte på den tiden att det var ganska äckligt med tunga mot tunga.

Egentligen borde där ju stå LILJENDAHL-gården, tänkte hon. Vem har stulit bokstaven H?

Men sedan såg hon två nässelfjärilar och två sädesärlor och glömde planerna på att kontakta staden och kräva H-bokstaven tillbaka.

Vacker vägg, del 134

Nu då solen lyser in i min bostad på kvällarna kan det se så här fint ut.
Det är nu då solen inte står som högst på himlen och inte heller blir bakom björkarna i dungen på andra sidan gatan.

Pappersstjärnan från julen hänger kvar. Det är lite halvfärdigt och rörigt här och där innan jag får krukor utbytta. Men det här är mitt ❤ hem!

Läste en vits i Året Runt nyss. Den har inget med det här inlägget annars att göra men tycker den var kul ändå 🙂

– Hur trivs du med din nya hörapparat?
– Utmärkt! Jag har redan ändrat mitt testamente fyra gånger.

😀 Glad onsdagskväll!

Jag blir glad av små ting

Som i dag då jag hittade påsar med luktärtsfrön i en affär. Det var de tre sista som affären hade och mannen i kassan var på glatt humör när han sa ”och du far iväg med allt som vi har” 🙂 Kostade hela 1,75 euro.

Har ingen aning om hur jag lyckas med dessa. Men har beslutat att inte odla tomater i år. Två bra odlingsår med dem har jag bakom mig, men nu vill jag pröva något nytt. ”Bara blommor” helt enkelt 🙂

Återvinning gör mig också glad. Det vill säga att vi fortfarande i Finland får allt mellan 10 och 40 cent för returflaskor och returburkar.

Men står man länge vid den här maskinen kan man få fel på hörseln, den bullrar massor då den knölar ihop burkar och plastflaskor 😀

Hurra för Finland – igen!

Finland har blivit bättre och bättre, i synnerhet då det gäller fotboll. Ikväll säkrade herrarna slutspelsplats i EM-finalen i futsal genom att i grundserien besegra Belgien.

Finland har gjort mig glad många gånger denna vinter och vår på fotbollsfronten ❤

Samma kväll blev mitt pussel klart. Hur många jag gjort sedan jag började efter julen 2018 (om jag minns rätt), har jag numera ingen aning om. Men där funkar ju bloggen som en dagbok och så har jag mina pappersdagböcker 🙂

Som en finaste final på kvällen hade vi så här fin solnedgång!
bsh

Biografhuset en mulen dag

Jag kom ut en sväng i dag för att jag skulle ta ett foto av en person som vi intervjuar i torsdagens tidning. Artikelns skribent bor i Borgå, grannstaden. Ofta gör vi då så att intervjuer sker per telefon och vi som finns i Lovisa sköter fotografierna. Vi sparar miljö och tid då en skribent slipper köra nio mil för ett enda foto 🙂

Då jag väntade på mannen som skulle fotograferas tog jag i all hast två bilder av vår biograf. Eller av huset där Kino Marilyn finns. I samma hus finns ju också andra företag och bostäder.

Jag tycker om formerna på detta hus. Den rundade ”gaveln” fönstren som sticker ut, det lilla ”tornet” där uppe.

På bion har två av mina morbröder jobbat, för länge sedan. Den ena rev biljetter, han hette Kurt och hade bott länge i Sverige dit han flyttade som krigsbarn. Han talade det vi kallar rikssvenska, men på den tiden i Lovisa, före 1980-talet, klarade man sig bra på ett språk. Alltså, man var inte tvungen att kunna finska då. Inte är man tvungen i dag heller, det vill säga ingen förföljer dig om du inte kan finska 😀 … och det finns många äldre Lovisabor som inte är bra på finska.

I dag är det ändå helt bra om man kan såväl finska som svenska då det gäller att kunna jobba i Finland.

Den andra morbrodern, Bengt, skötte bland annat maskinen som visade filmerna.

Biografens ingång ligger längst nere till vänster och en del av fönstren mot det rundade hörnet hör till dess cafeteria. Själva salongen ligger mot baksidan av byggnaden.

Glad måndag, 12-04-2021

Ett glatt och gott minne från förra veckan, då jag fick morotskaka av min syster. Den smalt i munnen, mumsfilibabba!

Den här dagen har gått fort som vanligt. Har ändå hunnit skriva två artiklar och finslipa ledaren. Satt på en presskonferens via Teams på förmiddagen och måste säga att det är hur bekvämt som helst. Jag som inte har bil är tacksam för denna möjlighet och naturen tackar också då vi inte alla kör långa sträckor med bil. Digitala möten sparar tid och man ser ju dem man har möten med om man så vill, alltså om man har kameran på 🙂