Kom plötsligt på att jag hade en bild i arkivet som jag aldrig publicerat. Kanske för att jag tyckte att den inte gav rättvisa åt miljön i Pernå kyrkoby, där den är tagen.
Men nu får den här bilden gå ut i Mrs Susannes utmaning . Den är tagen i augusti 2018 så det kan hända att de här postlådorna inte finns kvar mer. Förstås tar man emot post här, man postar inte direkt – men det fanns tider då man kunde göra även det. Det vill säga lämna paket och brev i sin egen låda som brevbäraren eller postiljonen tog med sig och förde vidare.
Finns det många andra än jag som har rutiner och olika idéer om hur det ”alltid ska vara”? Som att det på hyllan i badrummet alltid ska finnas minst tre rullar med toapapper. Rullar som man lätt kan nå då den man drar papper från blir tom.
Andra kvällen på en knapp vecka som jag kunnat sitta på balkongen och njuta av sol och värme. Ställningen till höger ska bära upp luktärterna, så det börjar arta sig här!
Kyllä se aurinko joskus sitten paistaa myös risukasaan, brukar man säga på finska. Det vill säga ”solen lyser nog sedan någon gång även ner i rishögen” 😀
Ibland känns ju livet som en rishög, men så där allmänt sett vill jag inte likna mitt liv vid en sådan 🙂
Sommaren är inte här fullt ut, och jag har tappat nyckeln till mitt cykellås. Men värre kunde det vara ställt. Sommaren kommer, ett cykellås kan brytas upp och ett nytt skaffas i stället!
Ute i sista minuten åter en gång då det gäller utmaningen hos Mrs Susanne.
Att RULLA iväg på gator och torg är inget jag väljer att göra nu längre, åldern tar ut sin rätt 😀
Hittade inga bra RULLA-bilder i mitt arkiv så jag tydde mig till en gratis bildbank. Känner mig alltid lika ”fuskig” då jag gör så, men kanske jag inte ska vara för sträng mot mig själv i det här fallet heller 🙂
Hos bloggvännen BP är det Skyltsöndag i dag. Vem som helst kan delta i utmaningen. Det måste inte vara regelrätta skyltar man visar, det kan vara andra fyndiga texter, planscher, roliga registerplåtar på bilar osv. Jag försöker alltid bjuda på en skylt, men då jag inte har sådana på lager blir det nåt annat.
Det här är ett minne från ett år tillbaka då Torre och jag var på en utflykt till Langinkoski i Kotka. Där finns den gamla kejserliga fiskestugan och en fantastisk fors.
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀 Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.
Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀 Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.
Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.
Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.
Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.
Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.
Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret. Sedan går livet långsamt vidare.
Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.
Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det. Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”. Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.
Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv. Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.
Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.
Med denna lilla anspråkslösa pärlhyacint önskar jag alla en glad första maj! Det är kallt ute men skam den som ger sig. Barbro och jag har tänkt kolla om det är något öppet på Skeppsbro-området. Men annars har man ju nog mousserat hemma också 🙂
Skriver eventuellt ett mer djupsinnigt inlägg i kväll, men då jag inte är helt säkert på när jag kommer hem gör jag det här inlägget nu.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 