Runebergsdagen firas i dag i Finland. Ska i något skede äta en Runebergstårta.
Men innan jag gör det ska det skyltas, för i dag är det Skyltsöndag, igen! Tiden går fort.
Fler skyltare finns hos bloggvännen BP som förvaltar denna roliga utmaning!
Mina barndomskvarter, stadsdelen Garnison. Till höger ett hus som är alldeles nytt, där ha invånarna inte flyttat in än.
4506 steg blev det igår då jag promenerade till och från mamma och hjälpte henne bära in ved. Det var dag 126 av promenader, alla dagar minst 2500 steg sedan den första oktober.
Sen eftermiddag äntrade ett tjugotal Tor-fans bussen som förde oss till Vichtis där Tor, som är serieledare, mötte VSS som är jumbo i tabellen. Någon lätt match blev det ändå inte, men Tor vann 4–3.
Vi brukar ha med oss en brandsiren och trummor. Jag tycker om att slå på trummorna, det ger ju så mycket mer effekt än att bara applådera taktfast. Läderhandskar ett måste för att inte få vare sig stickor i eller blåsor på fingrarna 😂
Kom hem kring 23-tiden och började lägga pussel. Efter några timmar med mycket väsen var det skönt att lyssna på tystnaden. Slog inte ens på teven.
Det här pusslet är ganska svårt. Det ska bli bilder av mig och mina vänner Ann-Britt och Tina. Jag fick pusslet som gåva då jag fyllde 60 år, men började med det först för någon vecka sedan. Har inte ens alla dagar haft tid att lägga pusslet, men nu är bitarna i det stora hela sorterade och ramen har varit klar en tid. Tror att jag fortsätter i dag 😀
Det här februari månads bild i min fina Muminkalender som jag fick av syrran i julklapp. Där noterar jag dagligen mina steg, och själva bilden gör mig glad med alla sina detaljer. Den som känner Muminfamiljen vet att Muminpappan alltid har något på gång, stora planer, som i boken Pappan och havet.
Muminmamman tar för det mesta allt med ro. Hennes blick här säger ju att ”ja, ja, nu är han på gång igen, vet han själv vad han håller på med och vart han ska?” Äventyren lockar pappan, kanske skidbacken som väntar nu, eller de oändliga vidderna som han ska ta sig över för att få reda på vad där finns i slutändan, om nån slutända finns.
Han har i all hast dragit ut allt från skrubben då han letat efter skidorna. Det han inte behövde ligger kvar i en salig röra 😀
Visst är det lite så här som vi hastar mot våren nu?
Elisamatildas Fem en fredag-frågor har temat Godnatt!
Vad håller dig uppe om kvällen?
– Bra dokumentärer på TV och andra intressanta och roliga TV-program, som till exempel Marko och Irma på Sveriges TV4 igår. Hos oss går programmet klockan 22–23. Helenius hörna skrattar jag ofta åt, Carina Bergfeldt gör ett jättebra program, Stjärnorna på slottet är ofta både roligt och gripande. Så ja, tv-program håller mig uppe.
Hur fungerar du på dålig sömn?
– Jag behöver 8-11 timmar sömn. Får jag bara 4–5 nån olycklig natt klarar jag följande dag helt bra, men inte två nätter på raken av dålig sömn. Lyckligtvis brukar jag sova bra följande natt, efter en natt med för lite sömn.
När sover du som bäst?
– På veckosluten eller om jag råkar ha andra lediga dagar. Då som jag inte har något larm på mobilens väckarklocka, och då som inga tankar och massor av kom-ihåg kring jobbet pockar på.
Vilken är den mest konstiga plats du sovit på?
– Kanske inte konstig, men på en stenig strand utanför Monacos gräns. Det var inte tillåtet att sova på stränderna i Monaco, min pojkvän och jag blev bortkörda av poliser 😀
Vad drömmer du mest om?
– Går inte att beskriva. Jag drömmer massor. Mycket tokigt, vansinnigt, men också roligt. Ganska sällan mardrömmar.
Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli!
Och vill någon sälja massor av påskägg ska ju starten ske nu, inte blir det stora försäljningsvinster om en affär bara säljer chokladägg bara under påskhelgen.
Jag föll offer för reklamen i Tokmanni och köpte ett litet Mumin-ägg, och väninnan Pia ville ha ett Pokemonägg, vilket jag vänligen också köpte. Annars hade hon ju kunnat slänga sig raklång på golvet och börja banka med nävarna och gallskrika!
Och det här är ju också ett vårtecken!
Ikväll ska jag njuta av Marko och Irma i Sveriges TV4 och se hur husprojektet framskrider. Borde kanske räkna hur många gånger Irma säger helvetti och perkele 🤣
Det här med husvagns- eller husbilsdrömmar skrev jag om för några dagar sedan. Det här kortet har tröstat mig en tid nu, och lite varit som en ”skattkarta” för mig, en karta där allehanda drömmar är tillåtna.
Det står i ögonhöjd lutad mot min skrivbordslampa.
Genast då jag såg kortet i bokhandeln ville jag ha det. Inte för att sända till nån annan, vilket jag gör med 98 procent av alla kort jag köper. Skickar via postcrossing eller som en hälsning på Alla hjärtans dag, till jul eller påsk. Men det här ville jag behålla själv.
Det har varit tre ganska tunga månader. Ju äldre jag blir, desto jobbigare känns november, december, januari.
Men nu skriver vi ju redan februari, så det lättar säkert snart 🙂
Abstrakt konst. Kanske inte alltid min favorit eller inte sånt jag skulle köpa hem. Men därmed inte sagt att jag inte alls gillar sånt här. ”Det abstrakta är fritt att tolka” – det tror jag att blir rubriken för min artikel från den här utställningen.
Maiju Huovila ställer ut på Art Gallery Loviisa.
Var där på vernissage ikväll efter att tidningen blev klar runt 18-tiden.
I samma lokal ställer mina vänner Päivi och Ann-Britt ut sina smyckestavlor. Jag har visat bilder på dem förr. Små tavlor som de gjort av kasserade smycken.
Jag tycker att de hade fått ihop enhetliga, stilrena färger och ramar. Och jag vet vilket enormt jobb det ligger bakom varje litet konstverk.
Vi avrundade kvällen med antipasto för två, som räckte till tre, och potatisar att dippa, på restaurang Locale.
Läste ett kapitel i Olof Röhlanders bok ”Bli din egen bästa vän” igår. Då lärde jag mig det här om att höja blicken, så som fotbollsspelare alltid gör. De spanar efter bollen, analyserar dess bana och motspelarnas kommande taktiska drag.
För oss som inte spelar fotboll kan det också vara bra att höja blicken från tangentbordet, förbi datorskärmen, ut genom fönstret. Eller att där ute bara se att solen lyser, det sitter en fågel i trädet, där går en människa jag kanske känner eller kan bli bekant med.
Alla dessa möjligheter till kontakter och nya upplevelser kan vi ju inte bara låta rinna oss förbi?
Ska någon gång komma över 100 000 i månaden, men med tanke på mörkret – som jag har svårt med – och all halka, snöfall, blåst och regn som januari bjudit på, är jag mer än nöjd med 92 982 steg. Poängen är att jag är ute, alla dagar!
Jag tror det blir både roliga och lättare att få ihop steg när det inte längre finns is och snö, och då dagarna blir längre med ljus och värme.
Det här inlägget skrevs igår, känns bäst så då jag har tajt schema på jobbet ännu onsdagen den första februari. Jag siktar på att avrunda den här dagen (1.2.2023) med en konstutställning, så jag kanske visar bilder därifrån senare!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 