… och snart känns det att jag kan pusta ut lite. Besök hos fysioterapeut imorgon, massage på fredag efter fem veckors paus. Behövs verkligen. Ibland blir det paus av olika orsaker, nu grasserar jag influensor, bland annat.
Isande kallt i dag då vi planterade ljung på gravarna. Men skönt att få det gjort. Det är ju bara jag själv som måste gräva fram en varmare tjock tröja, klä mig i högskaftade vinterstövlar, skaffa en ny varm vinterjacka (har bara en kappa).
Kära pappa. Nästa år fyller du 100 år. Saknad har du varit länge ❤ Att du själv valde att lämna jordelivet, utan att lämna en förklaring har satt spår i mig.
Jag förstår nu som äldre varför jag skapat ett pansar kring mig. Jag blev övergiven då som 15-åring utan att veta varför.
Då jag blev övergiven för tio år sedan i samband med skilsmässan sa terapeuten att jag har all anledning att gråta. Jag undrade nämligen då varför jag grät så mycket. Varför tårarna aldrig tog slut. För i grund och botten hade jag ju det det bra ändå. Med tak över huvet, mat på bordet och ett jobb att gå till. Fastanställning på den tiden.
Terapeuten fick mig att förstå att jag tappert hade kämpat på, troligen inte sörjt färdigt, inte fått sorgen bearbetad efter pappas bortgång. Sedan ploppade allt upp på nytt då skilsmässan kom som en blixt från en klar himmel.
Efter det har jag troligen byggt ett skyddspansar för att inget och ingen ska kunna såra mig igen. Jag har varit ensam snart tio år och det har blivit naturligt att jobbet fyller min vardag från morgon till kväll.
Jag har ofta velat skriva om djupare saker än en massa ytligt tjafs. Men jag har tagit hänsyn till andra människor, och jag gör det fortfarande från fall till fall.
Men nu fick jag ur mig det här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Nu tillhör jag troligen minoriteten här, men att begå självmord kräver mod. Mycket mod. Enligt mig alltså. Det måste dock ha känts vidrigt för dig som bara var 15 år. Att inte få veta varför din pappa valde att lämna jordelivet är grymt. Antar att du, din syster och din mamma ältat det i hela ert liv. Kanske visste/vet din mamma anledningen till att din pappa inte ville leva längre.
Hursomhelst så är det hemskt. Många varma kramar!
Vi har våra aningar om varför det hände, men med åren har jag lärt mig acceptera att vi aldrig får ett uttömmande svar.
Och jag håller med dig. Det kräver mod att ta livet av sig.
Ibland tänker jag att någon gör det för att han eller hon är sjuk, förvirrad, deprimerad.
Andra tänker genom det, länge. Någon gör det snabbt.
Ibland tänker jag att beslutet han tog var själviskt. Han tänkte inte, visste inte, anade inte – vilket lidande det skapade för oss som blev kvar, med alla öppna frågor. Så jag har ibland förstått honom bra, ibland varit arg. Men jag har förlåtit. Känner inte bitterhet.
Någon som tar livet av sig tänker ju också att de gör det för att bespara andra lidanden.
Tysthetskulturen kring det här tycker jag nästan är värst. Att inte få tala eller skriva om det för att det är så många som berörs, som jag borde ta hänsyn till. Men, måste jag göra det på bekostnad av egna känslor?
En del saker sitter kvar trots att det gått lång tid. Känner igen dina tankar och muren du byggt upp. Man behöver få ur sej en del ibland då känns det lättare.
Kramar från oss
Egentligen bygger troligen ingen medvetet upp en mur, jag tror att jag har skyddat mig själv.
Att få skriva om det hjälper.
Kramar – och tack för vänskap ❤ Fastän vi aldrig träffats på riktigt.
Jag läser inlägget från 2019 där du också tog upp din fars död. Och här fastnar jag för ett av svaren att du även varit arg. Det är många känslor som stormar inom en ibland och det är inte alltid lätt att låta dem komma upp till ytan. När han som jag betraktade som min storebror försökte ta sitt liv drömde jag att jag slog honom i småbitar med en yxa, i drömmen var jag tydligen rasande. Senare lyckades han.
När en förälder som ska vara ett barns trygghet försvinner på det sättet måste det vara helt ofattbart. Att lägga locket på är en skyddsmekanism för att orka gå vidare men så kommer något som lyfter på det och allt svämmar upp. Det är kanske så man bearbetar svåra saker, man måste få vila mellan varven men det svåra finns där och kräver sitt.
Är det en tysthetskultur kring det? Det är ändå många som tar upp ämnet, på olika sätt. Min dotter jobbar ideellt på självmordslinjen och det är tungt och krävande men alla krafter behövs.
Varm kram Carita.
Sorgliga minnen bär också du ❤ Vi är nog många som drabbats på olika sätt.
Jag var kanske mest arg och besviken på det att vi inte fick veta varför han inte ville leva och varför han inte vågade berätta för oss hur han mådde.
Kanske han berättade för nån men inte för oss barn (jag var ju bara 15). Vet inte vad som rörde sig i hans huvud.
Och det stämmer det du säger. Man måste få vila mellan varven. Jag ville aldrig lägga locket på, men då alla andra som berördes nära inte hade lika lätt för att prata, så kändes det ensamt ibland.
Tysthetskulturen finns alldeles säkert, eller kanske mer så att mänskor VILL prata men inte KAN.
Och så tar vi i beaktande alla andra som berörs – för att inte göra livet ännu tyngre för dem.
Svårt att förklara.
Men i dag talar vi säkert mer öppet om svåra saker än vad vi gjorde 1978. Tror jag.
Kram!
Vad fint att du öppnar upp och berättar mer Carita. Jag uppskattar det. Har skrivit ett inlägg som publiceras på söndag som handlar om våra mörker. Varm kram till dig!
Jag ska komma ihåg att läsa det. Tunga upplevelser måste vi få dela med oss av.
Vi kan alltid hjälpa nån annan, och det lättar i alla fall mitt sinne lite då jag skriver och sedan får respons här.
Tack för kramen och en kram tillbaka!
Tack för förtroendet.
❤
Det känns bra att skriva om det här ibland. Jag vet ju att det är många familjer som upplevt självmord.
Undrar om det finns nån som aldrig drabbats på nåt sätt.
Tack för att du läste och skrev ett svar här ❤
Det är synd att det så länge varit så tyst om mental ohälsa. Förhoppningsvis börjar det också pratas mera om detta där hemma i Finland.
Att ta livet av sig är modigt, fegt och själviskt. Allt på samma gång. Men som du skriver tror jag inte att din pappa förstod vad han ’ställde till med’ för resten av familjen.
Det är ju inte alls så konstigt att du själv omedvetet byggt upp en mur/pansar kring dig själv när ngt sådant händer under den känsliga tonåren.
Gissar du börjat få distans till det hela eftersom du skriver att du förlåtit din pappa. Vilket är nyttigt och bra för din egen hälsas skull.
Jag tycker det är oerhört bra att du vill och vågar skriva om detta. Man vet aldrig vem annan det kan hjälpa….
God fortsättning på torsdagen. 😊
Håller med dig – modigt, fegt och själviskt – allt på en gång.
Jag tror att jag förlät honom ganska tidigt, eller att jag aldrig kände gränslös ilska i alla fall.
Sorg och många frågor har följt mig hela livet, men med tiden gäller det att acceptera att jag aldrig får svar på alla frågor.
Han var en fin pappa ❤
Och jag hoppas jag kan hjälpa andra som haft liknande upplevelser.
Jag förstår dig. Detta ”varför” som man bär med sig i hela sitt liv är väldigt tungt.
Vi, som är äldre, har nog alla våra ärr som livet har gett oss och vi beter oss därefter förstås. Kram 🤗
Ja, och vi vet att det finns vissa ”varför” som vi aldrig får svar på.
Varm kram!
Det verkar som om min kommentar försvann.
Ja, kanske den gjorde det? Letade här om du svarat tidigare på ”Halva veckan har nästan gått” – men hittade inget 😦
Nej, det var det som du nu svarade på som jag trodde var borta.
Ahaa, nå men då ordnade sig allt – jag har ju kommentarsgranskning påslagen – måste godkänna alla manuellt.
Ibland kan det dröja ett dygn innan jag läser allt som kommit in, så då du skrivit en kommentar syns den inte innan jag har godkänt den.
Tack, då vet jag.