I dag har det varit kransnedläggningar vid många hjältegravar runtom i landet. Så också vid Pro Patria-minnesstenen i Lovisa. En stark tradition i mitt kära fosterland. Här har också Lovisa Tor lagt ner en krans, bland många andra föreningar. Symboliskt känns det inte minst för att Tors färger gult och blått är samma som Ukrainas. Och Ukraina genomlider nu det som Finland har gjort under många år på 1900-talet.
Morfar föddes i januari 1903 och hans dödsdatum blev 14.9.1940 då han var 37 år gammal. Han stupade i kriget, eller försvann i alla fall på något sätt. Kroppen återfanns aldrig.
De fina lyktorna har veteranföreningarna skaffat med hjälp av diverse donationer. I år var scouterna med och tände lyktorna. De två ljusen i snön har jag och min syster lagt ner.
Det var otroligt vackert ute i dag. Vindstilla, minus åtta grader, sol och gnistrande snö. 106 år sedan Finland blev självständigt.
Morfars sten och lykta i raden närmast kameran där de två små ljusen syns framför.
Snart ska jag duscha och sedan klä mig fint och sätta mig i soffan för att följa tv-sändningar bland annat från balen på slottet där president Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio nu är värdar för sista gången. In på nästa års sida väljer vi en ny president.
På sekretären brinner ett blåvitt ljus vid fotografiet av morfar.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vilken vacker minnesplats med de fina lyktorna!
Kram, Ingrid
Det finns ju många av detta slag i Finland, vilket är sorgligt i sig att så många stupade och många kroppar återfanns aldrig.
Men otroligt fint att dessa minnesplatser finns och upprätthålls och att det finns personer och föreningar som förvaltar traditionerna, så att eftervärlden aldrig ska glömma.
Har lärt mig mycket om Finland sedan jag började blogga. Både av dej och Paula. Vet att pappa var krigsplacerad långt norr ut.
Med tanke på kriget i Ukraina känns det närmare och oroligt.
Kramar från oss
❤ Ja, självständighet kan vi inte ta för givet då vi ser hur Ryssland håller på. Tyvärr var det inte en granne att lita på…
Kram!
Så vackert och rofyllt där på kyrkogården. Lyktorna är väldigt fina och bra att det är likadana lyktor. Deras sken måste lysa så stämningsfullt när det är mörkt.
Ja, så fina i mörkret. Nu var vi där mitt på dagen, ibland har vi väntat till kvällen.
🇫🇮♥️😊
Firade ni Finland ”over there”?
Ska kolla din blogg senare.
Kram!
Gissar att Finland firas i den finska ambassaden, men inte annars förstås. En helt vanlig arbetsdags hos oss naturligtvis är det den 6.12. Däremot flaggade jag hela dagen. Några blåvita ljus tände jag inte eftersom jag inte har några för tillfället…. 🇫🇮
Ja, jag tänkte nog närmast på dig och din familj, då jag ställde frågan om firandet 🙂
Så oerhört vackert med alla lyktorna på rad. Flera av mina farbröder och morbröder har varit i krig men de har aldrig pratat om det. Även mamma upplevde bombningarna av Helsingfors.
Långa tider, flera år, efter krigen som ingen talade om det.
Man bet ihop, kämpade vidare, fanns inte tid att sörja tyvärr. Glömma och gå vidare var det som gällde, tror jag.
Nu har allt fler börjat prata och minnas, massor av böcker har ju nog skrivits och det finns traditionsföreningar som tar över då veteranernas led glesnar.