Fem en fredag, God juldag!

Elisamatildas Fem en fredag har fem julinspirerade frågor.

Hur blev julen som den brukar vara?
– Vi var på julaftonen hos min syster såsom vi brukar. Hennes sambo, systerns son, vår mamma, min syster och jag. Vi åt tillsammans och hade några klappar.

Mina favoritfärger, svart och vitt 🙂 Fick bland annat ljus, kökshandduk, servetter och tändstickor 🙂

Vad hände i år som inte hände förra julen?
– Jag tappade en sked kålrotslåda på golvet 🙂

Vad tittar du på varje jul?
– Om vi talar om TV, så olika julkonserter och midnattsmässan från Rom. Men såg den inte från början till slut.

Hur spenderar du helst juldagarna?
– Hemma i lugn och ro. Sover länge på morgnarna, utan väckarklocka. Har autosvar på mejlen, telefonen på stör ej. Träffar eventuellt någon vän, men siktar på att göra det under mellandagarna också.

Vad är det godaste på julen?
– Jullimpa och Kasténs leverkorv, köttbullar, någon liten bit choklad. Ett gott vitt vin.

Skymningen började falla då vi på julaftonen besökte hjältegravarna där det finns en minnessten för min morfar.

Ungefär 4000 steg blev det i dag

… då jag med syrran besökte Tokmanni för att köpa allt från gravljus till toapapper och mull. Jag har inte på länge dock hittat tillräckligt stora innerkrukor, ni vet sådana där med hål i botten. Är det så att affärerna tror att vi inte alls planterar om växter vintertid?

De flesta stegen gick vi förstås på kyrkogårdarna i Lovisa. På gamla kyrkogården ligger min pappa, morbröder, farbröder, mormor, en kusin, min farmor (som jag aldrig sett)… och på nya kyrkogården har morfar sin hjältegrav då han stupade i kriget. Ja, alltså på bägge kyrkogårdarna finns många släktingar och vänner.

Hjältegravarna på nya kyrkogården.
Ett ljus till morfars minne. Jag tänder det ofta på muren, men lägger det sedan ner vid stenplattan med hans namn.

Vid morfars sten säger jag alltid tyst för mig själv: ”Tack morfar för att Finland är självständigt i dag. Jag är ledsen för att jag inte fick lära känna dig”

Lade ljus på gravarna i dag

I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.

Gick istället i dag.

Hjältegravarna i Lovisa finns på nya kyrkogården.

Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.

En av portarna till gamla kyrkogården.

Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.

Från gamla kyrkogården ser man ut över Lovisaviken.

Har en förkärlek för…

Daniel Craig, kanske ni tänkte!
Ja, det stämmer – och efter julen eller nyår kommer ni att få se vad jag köpt till min samling av Bondprylar.
Men… det jag ville säga är att jag har en förkärlek för gamla murar.

Mur vid nya kyrkogården i Lovisa.
Mur vid nya kyrkogården i Lovisa.

Jag var där för att fotografera hjältegravar till morgondagens tidning. Och passade på då jag hade tillgång till proffsig utrustning.
Då solen lyste och fåglarna kvittrade kunde jag precis föreställa mig att det hade varit en vårdag. En sen eftermiddag i mars eller april.
Härligt att ha den förmågan, att förflytta sig till en annan tid.