… då jag med syrran besökte Tokmanni för att köpa allt från gravljus till toapapper och mull. Jag har inte på länge dock hittat tillräckligt stora innerkrukor, ni vet sådana där med hål i botten. Är det så att affärerna tror att vi inte alls planterar om växter vintertid?
De flesta stegen gick vi förstås på kyrkogårdarna i Lovisa. På gamla kyrkogården ligger min pappa, morbröder, farbröder, mormor, en kusin, min farmor (som jag aldrig sett)… och på nya kyrkogården har morfar sin hjältegrav då han stupade i kriget. Ja, alltså på bägge kyrkogårdarna finns många släktingar och vänner.
Vid morfars sten säger jag alltid tyst för mig själv: ”Tack morfar för att Finland är självständigt i dag. Jag är ledsen för att jag inte fick lära känna dig”
❤
Då har du storhandlat idag. Konstigt att det inte finns innerkrukor nu det är inga problem här om man besöker trädgårds butik .
Så vackert ljus du satte på graven.
Kramar från oss
Nä, jag storhandlade inte – det blev lite ditt och datt bara 🙂
Jag hittar troligtvis innerkrukor i nån annan affär.
Kramar!
Så fina och stämningsfulla bilder från kyrkogården. Det var inte mycket folk där ser det ut som. Även här gick de flesta till gravarna redan igår och i torsdags. Detta i sin tur betydde långa köer. Idag var det folktomt…
Där var rätt mycket folk men alla håller ju avstånd – och jag lyckades inte få nån på bild 😀 Som vanligt alltså.
Det är så vackert med alla tända ljus och ditt ljus var ovanligt vackert.
Tack!
Det finns många fina gravljus, också sådana med texter, men just sådana hittade jag inte i år.
Fina ord till din morfar 👴🏻.
Ja, jag är ledsen för att kriget tog hans liv… Men inget jag kan göra åt det.
Det jag kan göra är att minnas honom och hedra alla som kämpade för Finlands självständighet ❤
Min farfar försvann också i kriget. Ingen vet var han dött. Min pappa saknar honom än.
Så är det. Saknaden finns alltid där. Och alla frågor, många av dem utan svar.
Sen vet man inte hur det hade blivit om de fick leva. Man lätt väver rosa skimmer och bygger upp hur det kunde bli. 🦋
Ja, det hade kunnat bli ett hårt liv ändå, kantat av sjukdom och sorg.
Men jag hade det oaktat så gärna ändå velat träffa min morfar, lära känna honom.
Kanske självisk tanke av mig.
Det är inte själviskt. men kanske lite drömskt. Så känner jag inte.
Men vi är olika.
Jag, vi ska vara olika 🙂