Hjältegravarna på Lovisas nya kyrkogård. Snön har dalat lätt hela dagen. Det är en minusgrad och ingen blåst. Helt idealiskt då någon vill tända ljus på gravar. Lyktorna är resultatet av en insamling, handsmidda var och en. Krigsveteranföreningar, församlingar, reservister och andra föreningar och organisationer har under årens lopp alltid sett till att det finns ett ljus vid varje krigshjältes sten. Nu finns även fina lyktor ❤Morfar Edvin Ahllunds sten. Jag har svårt att minnas platsen exakt fastän jag kommer hit varje år, flera gånger. Var det andra stenen i första raden, eller första stenen i andra raden, eller andra stenen i andra raden. Började putsa snön från en av dem. Slutet på namnet var LUND 🙂 Men nej, det var ju Kurt Bärlunds sten, bredvid morfars.
Jag tror att varken Kurt eller Edvin tog illa upp. De kunde se mig våndas där vid stenarna och kanske smålog lite för sig själva i sin himmel. ”Nåja morfar, äntligen hittade jag dig” sade jag. ”Varsågod – här är ditt ljus såsom under många år tidigare. Tack för att du gav ditt liv så att jag kan leva i ett fritt land”.
Många kransar och ljus vid Pro Patria, För Fosterlandet-stenen. På dagen finns här hedersvakter, likaså på julaftonen.Klockan är fem på eftermiddagen. Mörkret har lagt sig. Julgranen har kommit till gården och Finlands flagga får ännu vaja kvar en stund.
Känner stor tacksamhet för mycket i dag. Nu ska jag börja se på tv, balen från presidentens slott, en tradition som lever och förändras med tiden, efter en paus under pandemiåren. Och så ska jag skåla för mitt kära fosterland Finland 🕯🍾
Den här dagen har alltid varit viktig för Finland, sedan 1917 och efter krigen på 1930-1940-talet.
Ju äldre jag blivit själv, desto mer har jag förstått vilka uppoffringar som gjordes av våra förfäder. Självständigheten uppskattas mer och mer dag för dag, inte minst för att vi nu kan se hur Ukraina kämpar för hela Europa.
Tackbrevet som mormor fick av fältmarskalk Mannerheim har jag inramat här hemma.
Min morfar Anders Edvin Ahllund fick jag aldrig träffa. Hans kropp återfanns inte heller. Det blev ett livslångt trauma för hans hustru (min mormor) som blev krigsänka med fyra barn. Min mamma, som är 88 år i dag, var krigsbarn på västkusten i Sverige några år.
Gravljus med Finlands flagga ska min syster och jag föra till hjältegraven i dag. Vid olika hjältegravar i nejden, och runtom i hela Finland, har kransar lagts ner i dag för att hedra minnet av alla stupade. Traditionen är mycket viktig och även barn från grundskolan brukar dagen innan självständighetsdagen föra ljus till hjältegravarna. På det här sättet ser vi till att kamperna som utkämpades, och den seger som slutligen efter stora uppoffringar blev vår, Finlands, inte faller i glömska.
Vem som helst av oss välkomnar säkert frid och fred på jorden. Det är ofattbart att det hela tiden ska krigas nånstans, utövas våld, förtryck, tortyr och andra hemskheter. Ondskan finns omkring oss, men så finns också kärleken. Så måtte den vinna, inom vilken tidsram det än handlar om.
Imorgon firar vi självständighetsdag i Finland. Vi har delat upp jobbet på tidningen så alla inom hetsigaste produktionen inte ska behöva jobba hela den dagen, den är nämligen ”röd” i kalendern, en helgdag.
Men tidningen ska ut ändå den åttonde december, så alla kan inte ta hela dagen ledigt.
Jag har planerat att föra ljus till min morfars hjältegrav imorgon. I dessa tider känns den självständighet som vi vann 1917 och sedan även senare försvarade extra värdefull. Jag tror att Finland som har upplevt krig så sent som 1939–1944 känner något slag av brödraskap med Ukraina. Vi har kämpat, och de kämpar, mot samma fiende.
Historien upprepar sig dessvärre. Varför lär sig människan ingenting? Finns det hopp för att det goda kan segra en dag? Jag vill tro det 🙏
Känns rätt fantastiskt att jag visat 182 fönster här på min blogg, få se om jag någon gång på våren kommer upp till 200!
Önskar er alla en Glad måndag! Tackar min stupade morfar och alla andra som gav sitt liv för Finland i kriget mot Ryssland, i dag firar vi Finlands självständighetsdag. 104 år självständiga, hurra ❣ Inget vi ska ta för givet, att vi får leva i frihet.
Ett av fönstren i Konungsdammens försäljningsbod, som har öppet också nästa veckoslut fastän julhemmen inte längre då är öppna.
1917 blev Finland ett självständigt land. Och att vi så kunde förbli även efter krigen därefter, har jag bland annat min morfar och många andra att tacka för. I dag firar vi vår självständighetsdag ❤
Morfar stupade 1940, dödsdatum är fastlaget till den 14 september, men hans kropp återfanns aldrig. Man tror att han dog i ett flyganfall, eller ute på isen på en sjö, av kulor som fienden kanske sköt från skogen?
Den här annonsen fanns på Hufvudstadsbladets första sida i dag. Jag tycker att den är fyndig, fastän kanske någon invänder mot det vita och bruna. Fazers blå kallas ju chokladen ändå, och Fazer är blåvitt, inhemskt.
Tack morfar för självständigheten, du gav ditt liv för vårt land ❤
Jag brukar sätta fram ett foto på min morfar den här dagen, eller mot kvällen då jag ser på slottsbalen på teve. Självständighetsdagens fest är inte längre enbart allvarstyngd, med filmen Okänd Soldat och högtidliga tal. Finland har börjat fira gladare fester.
Tyvärr syns ju en del protester också. Protester mot att bara vissa är inbjudna till slottet, osv.
Demonstrationer där flaggor med hakkors vajar har lyckligtvis förbjudits av myndigheterna.
Finlands självständighet firar alltså 102 år i dag ❤ Vi har våra veteraner att tacka för mycket och vi ska aldrig glömma deras insats, inte ens fastän vi kan vara gladare i firandet nu.
Och pepparkakorna blev riktigt fina! Jag fick hål på tuben med kristyr med hjälp av en vass brödkniv… sågade försiktigt. Men hur svåröppnade får tuber vara?!
Alla sex pepparkakor blev inte vackra. Men jag gör som bloggare överlag, visar det bästa och åt upp den som såg värst ut 😀
Det kunde ju vara titeln på en kokbok som visar hur man lyckas och misslyckas 😀
Varför är recept ibland svåra att följa? Vilka utmaningar stöter man på?
Och slutligen, glädjen över att lyckas fastän det inte blev lika vackert som i tidningen varifrån man tog receptet.
Det här blir ett lite längre inlägg än vanligt och receptet finns längst ner.
Hurrar också för Finland, 101 år av självständighet i dag!
Tidningen jag tog receptet från är Sveriges största baktidning, Hembakat.
Huvudsaken är väl att det blir gott? Att grannarna kanske känner doften av nybakt och inte reagerar på brandlukt och ringer 112 då första plåten blir bränd 😀
5–7 minuter i ugnen. Sju visade sig vara på tok för länge! Efter detta misslyckande kollade jag plåten hela tiden. Fem, sex minuter var lagom i min ugn.
Slutresultatet!
Inte blev det lika vackert som i tidningen och inte är jag någon produktfotograf, men nöjd är jag i alla fall!
Sammanfattning: Spröda havrekakor var inte svåra att göra för en nybörjare.
Av erfarenhet visste jag att klickarna av smeten breder ut sig på plåten i ugnen, därför är det bäst att testa med första plåten.
Det blev ganska bråttom att skapa nya klickar av smet, då en plåt var i ugnen bara fem minuter. Jag använde tre plåtar och hade gjort utrymme i mitt lilla kök. Städat innan… och städa fick jag också efteråt göra 😀
Smeten var kladdig, jag ogillar sånt… men det finns väl nästan inget som inte är det då man bakar…
Chokladen smälte jag i mikrovågsugnen. Hade tänkt mig vattenbad men insåg att jag städat bort det mesta för att inte ha något onödigt i skåpen (sånt jag sällan använder). Effekten var låg, jag öppnade mikron och kollade ofta, rörde om osv. Det blev en fin smet, lagom konsistens. Kakaohalt 55 procent, men 90 gram räckte och blev över, i receptet stod det 200 gram!
Garnering: 200 gram mörk choklad 55-70 procent, grovhackad (för mig räckte 90 gram), vill du kan du strö strössel över också.
Sätt ungen på 200 grader. Smält smöret i en kastrull. Blanda ihop de torra ingredienserna i en bunke, vänd ner dem i smöret tillsammans med sirapen.
Klicka ut smeten på plåtar med bakplåtspapper. Grädda kakorna mitt i ugnen i 5–7 minuter. Låt dem svalna på plåten.
Smält chokladen i en skål över vattenbad (jag använde mikron). Ringla chokladen över kakorna. Förvara dem i en lufttät burk med bakplåtspapper mellan kakorna.
Bilden togs på självständighetsdagen då rådhuset, som ligger till höger men som inte syns på bilden, var belyst i blått och vitt. Finlands självständighet firade 100 år då.
Nu är julgranen borta och vi har fått mycket snö.
Men jag tycker bilden är fin.
Och eftersom hela dagen går i Tammerfors på cupfinalen i dag – HEJA TOR ❤ – så kanske det här blir enda inlägget idag. Vi kommer ju hem från matchen först efter midnatt.
I kväll är det självständighetsdag och bal på slottet i Helsingfors.
Jag ska kolla den på tv:n, klä upp mig lite och tända blåvita ljus.
Jag tänker på min morfar som gav sitt liv för Finland.
2017 blir ett festligt år med många evenemang som påminner om det stundande 100-års jubileet. Finland fyller 100 år den 6 december 2017.
De här ljusen tänder jag i kväll.
Från det ena till det andra. Jag är åter mitt uppe i en städ- och sorteringsboom. Nu ska möblerna äntligen hitta sina rätta platser och jag hoppas få min stora spegel monterad i dag.
Som liten var jag en verklig slarvmaja. Jag delade rum med min syster. Hennes halva var alltid i ordning med sakerna i prydliga rader. Min halva var som efter ett bombnedslag och min säng svävade nästan i luften för att jag hade ett sådant virrvarr av saker i högar under den 🙂
På äldre dar vill jag ha ordning och reda. Jag vill hitta varenda sak, inte slösa tid på att leta.
I går ordnade jag mina värmeljus i en skolåda 😀
Det ringde på min dörr. Vilket hör till ovanligheterna. För om jag väntar en gäst har jag låtit honom eller henne komma in i trapphuset genom att svara på en summer från bottenvåningen. Och då jag vet att någon är på väg upp öppnar jag dörren innan personen hunnit ringa på.
Vi har också haft lappar vid ingången där disponenten skrivit att vi inte får låta okända komma in i trapphuset. Olika försäljare har börjat röra sig i trakterna och många tycker det känns otryggt.
Så jag var lite skeptisk men öppnade dörren ändå. Och hur glad kan man bli för ett överraskningsbesök? Där stod min härliga granne och hennes barnbarnsbarn med pepparkakor de nyss bakat. Och de hade tänkt på MIG, på denna självständighetsdag.
Jag blev väldigt rörd och glad.
Och åt upp pepparkakorna genast 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 