Ni ser den blå hissen på ställningen till vänster? Den förde igår mig och ett gäng andra journalister och fotografer, arbetsledare och församlingsanställda upp till kyrktornet.
Mitt jobb har, under de snart fyrtio år jag varit journalist, bjudit mig på det ena äventyret efter det andra. Gett mig möjligheter att uppleva mycket sånt som annars inte hade varit möjligt.
Nu då kyrkan renoveras bjöd församlingen in media till en presentation av det omfattande projektet. Dessutom fick de som så ville åka upp till tornet. Sista vägen upp till korset var det uppskattningsvis sju avsatser med smala trappor längs byggställningarna som gällde. De syns också vagt på bilden här ovanför.
För att på något sätt bevisa att jag faktiskt var där uppe bad jag kyrkoherde Stina Lindgård ta den här bilden där jag poserar med en av arbetsledarna, Matti Anunti, från företaget Broofing.
Hjälmen sitter lite på svaj. Lyckades inte få den tillräckligt spänd, men fick lite efter det här hjälp med den saken.
Vet inte riktigt hur högt uppe vi var när jag tog den här bilden, men den visar trapporna som vi gick längs då hissen inte längre kunde föra oss högre.
Jag skriver om renoveringsprojektet till Nya Östis senare i april och artikeln kommer ut på webben fri för prenumeranter lite tidigare. Där finns ändå inte möjlighet att publicera hur många bilder som helst, därför bloggar jag också om det här once-in-lifetime-tillfället.
Från ett enda ställe var det möjligt att ta bilder ut över Lovisa. Där som hissen kom upp. Annars är hela kyrkan inplastad, eller plasten är fäst vid byggställningarna. Detta för att hindra snö och regn att blöta ner de träkonstruktioner som man jobbar med och taket har också öppnats på vissa ställen.
Vet inte hur högt uppe vi är här, men kanske 30–40 meter?
Det är finska skolcentret om syns till höger, och den grå byggnaden med ett litet torn är brandstationen. En ny sådan håller på att byggas utanför centrum.
På den här bilden syns faktiskt huset där jag bor. Därmed ser man också hur nära havet Lovisa och mitt hem ligger. Lovisaviken och gångbron Kronobron syns bra.
Jag var omtumlad några timmar efter det här jobbet igår. Höjdskräck har jag inte. Jag har ju också hoppat både benji och tandemfallskärm. Men så pass speciell upplevelse var det att det dröjde innan jag mentalt var ”tillbaka på jorden” igen 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vilket spännande äventyr, sånt blir man ju glad över att få uppleva! Lite synd att plasten var i vägen för foton åt fler håll men du fick se ditt hus och lite annat, den första bilden är som en inramad tavla.
Gällde också att passa på att fota då hissen inte var uppe, för den skymde sedan i sin tur utsikten 🙂
Man såg rätt bra genom plasten, men att ta bilder gick ju inte då plasten var vit.
Hujeda mej, det var mycket imponerande att ge sig iväg på ett sånt ”höjdaruppdrag”, att du bara vågade! Själv lider jag lite av höjdskräck, så det vet i 17 om jag klarat den klättringen…. men oerhört vackra vyer kunde du fota!
Ha det så bra!
P.S. Hoppas du har fått fast mark under fötterna igen…
Nere på jorden igen nu – och ja, har man höjdskräck går man inte i de där trapporna. Kanske rentav hissen hade varit för mycket.
Du är bra på annat och vågar säkert göra sånt som jag inte skulle göra 🙂
Jag förstår att det här verkligen var ett speciellt reportage och du ser så tuff ut i din hjälm. Inte gör det något att den sitter lite på sniskan.
Och fina bilder över Lovisa du tog!
Ha en fin onsdag!
Kram, Ingrid
Det gällde att passa på när chansen gavs 🙂 Dit upp kommer inte vem som helst, när som helst.
Kram och ha en finfin dag!
Wow! jag som vill se allting uppifrån skulle gärna ha varit med! Trevliga och bekanta vyer! Men jag fick allt orientera mig en god stund för att få syn på ”ditt” hus! Och en bra tidpunkt, trädens löv skymmer inte! Förstår att du var upprymd efteråt!
Du hade nog gillat det här – det vet jag 🙂
Ja, det hade varit svårt att i text förklara var ”mitt” hus ligger. Jag kunde ha ringat in det på en extra bild, men gjorde mig inte besväret.
Och så sant, inga löv som skymmer sikten.
Så roligt att du fick ta dig en titt och roligt att se ditt älskade Lovisa ovanifrån!
Och så nära till havet ni har! Ljuvligt! 😍
Kan tänka mig att en sådan upplevelse behövde få ’smälta in’ lite.
Är mycket glad för chansen och att få de där bilderna från ovan, utan hjälp av drönare, kändes också bra 🙂
Vilken grej!
Så kul att du fick erbjudandet och verkligen tog chansen.
Hade nog ångrat mig om jag hade stannat nere på marken 🙂
Att vara journalist är nog aldrig tråkigt, och det här äventyret är bara så WOW!!! Riktigt bra jobbat att du tog dig hela vägen upp. Och du klär dig med en ”sned potta” på huvudet. Sedan kunde du ju faktiskt ha frågat arbetsledaren hur högt uppe ni var – i meter räknat alltså. Gillar företagets namn skarpt – Broofing. Det glömmer man inte i första taget;-)
Det talades om höjden, men arbetsledarna var faktiskt också lite osäkra kring det.
40 meter nämndes, men frågan var kanske varifrån man mäter och hur högt upp, för korsets topp är högsta punkten, men dit kommer ju ingen.
Tolkningsfråga, men svaret på ett ungefär är väl 40 meter.
Härligt att få en sådan chans och bra att du tog den. Kyrktorn erbjuder ofta fina utsikter över stad och land. Synd bara att allmänheten inte tillåts besöka dem – eller det kanske är förståeligt.
Kan tänka mig att det var en trevlig stund, men jag kan också tänka mig att det var lite blåsigt och kanske lite rangligt?
Det kunde ju ordnas någon dag då och då med guidade besök upp till kyrktorn, men det kanske är för farlig ändå…
Lite svajade det där uppe, men knappt märkbart. Vädret var bra i tisdags. Igår hade jag ogärna gått upp ditt för då stormade det.
Wow, en upplevelse som heter duga, och vacker utsikt där det fanns nån glugg att titta ut genom… Spännande jobb du har, som får vara med om ”allt möjligt”
Nu som lite äldre klarar jag inte av allt jag gjorde som yngre, men de här trapporna gick bra, fastän några av de första stegen var ganska höga.
Det här var nåt jag ogärna ville missa att få uppleva.
Verkligen ett spännande uppdrag du var på! jag tror inte jag hade vågat … fina bilder!
Vi får se hur det går med kommentaren… har försökt kommentera dina tidigare inlägg, men lyckas inte … WR vill att jag ska logga in … men när jag gör det får jag meddelandet att jag redan skrivit en liknande kommentar …
Ha en fin torsdag!
Ja, alltså det är ett elände ibland med WP… Trots att vi har samma portal ska det kärva till sig.
Jag har märkt att det finns flera sätt att gå in på WP-bloggar. Genom att skriva adressen till den direkt i adressfältet är ett som funkar ibland.
Sedan kan man klicka på bloggarens namn då hen kommenterat på andra bloggar. Jag kan gå in via min bloggroll, eller välja din blogg via de kommentarer du gör hos mig. Och så vidare. Men som sagt, ibland kräver WP ny inloggning, frågar om jag är jag osv. Tröttsamt.
Så fenomenet du beskriver känns igen.
Vi kämpar vidare! Torsdagskram!
Oj, kan gott tänka mig att det var en omtumlande upplevelse. Jag hade också gjort det om jag hade fått chansen. Så roligt att se Lovisa och framför allt där du bor uppifrån. Hoppas du har återhämtat dig och står stadigt på jorden igen. 😄Kram 🤗
Ja, nu har jag återhämtat mig men det dröjde en stund 🙂
Önskar dig en fin fredag!
Ojoj, däruppe hade jag gått med skakiga ben! Men vilken utsikt som lön för mödan! Ja nog har du fått utmana dig själv under din karriär, och modig är du må jag säga. Heja dig! Hur länge ska restaureringen pågå? 1865 byggdes kyrkan googlar jag, o det stod en kyrka där tidigare än så också. Tur hade du med vädret, utsikten är ju milsvid!
Ja, kyrkan blev klar 1865, den som fanns där tidigare tror jag brann ner.
Visst har jag vågat en hel del, velat testa nytt, kastat mig in i allt möjligt. Nu sätter fysiken stopp för en del utmaningar – men jag har ju hunnit med mycket 🙂