Under mina promenader, särskilt i höstrusket och i vinterkylan, blev det många foton av kyrkan som ligger nära mitt hem. Jag knatade på, runt och runt, samma kvarter. I går blev det också en kort och rask promenad för att få ihop tillräckligt många steg. Jag kände att knäet nu höll igen. Jag fick ont i det på läsarresans nästsista dag, men då var vi redan på Finnlines så det gjorde inte så mycket. Kanske överansträngning för att vi hade gått väldigt mycket under några få dagar innan.
Mulet och regn igår då bilderna togs, men det doftar så gott i naturen nu. Den skira grönskan är också något som gör våren till en underbar tid. Sol i all ära, men även de här mulna småblöta dagarna har sin charm. Och blåsten var varm.
Nej, jag har inte ramlat omkull, ligger inte på rygg 🤣 Hittade bara ytterligare ett perspektiv av vår kyrka och de fina träden i parken intill.
Temperaturen sjönk från +20 till +5. Regnet kom och det var efterlängtat. Behöver ju inte regna flera dagar i sträck, men naturen törstar efter vatten, och dammet lägger sig. Här har det varit storstädning vid kyrkans parkering. Allt är så fint nu när gamla löv och sandningsand putsats bort.
Påskblommorna håller på att blomma ut, men än pryder de på sitt sätt kyrktrappan som små gula solar.
Varit hektisk dag också i dag med Nya Östis. Förbereder kommande tidningar. Intervjuade en ny medarbetare. Räknade arvoden. Hade Teams-möte med redaktionsledningen och en person som ska hjälpa oss med textutgivning i sommar.
Fick ihop 3000 steg i dag och är nöjd. På veckoslutet ska jag börja packa för resan. Listan över grejor som ska med är lång. En extra väska behövs för dator, iPad, kameror, objektiv… och för att inte tala om alla laddningsaggregat som dessa kräver 😂
Vet att det blir rivstart på veckan efter påskhelgen fastän jag försökt jobba lite varje dag. Sover ibland dåligt då jag vet att mycket väntar på att bli gjort, men försöker njuta av våren nu så mycket jag kan.
Bilderna är tagna från mina korta promenader, ibland gör jag två raska sådana per dag. Har haft ont i ryggen och väntar på att komma till naprapaten kanske i mitten av maj. Så jag var tacksam för att de hade lagt ut bänkar i parkerna vid kyrkan och Locale.
Speglingen blev ju riktigt kul, eller hur?
Öööh! Nånting grönt tittar upp 🙂 På bilden nedan troligen snödroppar?
Promenaddagen delades upp i två pass. Några raska steg blev det inte, bara här och där under sträckor på tio meter. Annars var det säkrast att trippa fram, fastän jag hade Ice Bugs. Knappt 2800 steg, men jag är nöjd – med tanke på regnet, blåsten och halkan.
I natt kom det tio centimeter snö och var minusgrader. I morse regnade det och som bäst har det varit +5 grader, men jämngrått hela dagen. Extremt halt på många ställen.
Jag borde ha fotat de fina fem röda rosor jag uppvaktade en kollega med i dag, å understödsföreningens vägnar på en 50-års dag. Men det glömde jag. Det var ändå dagens ljuspunkt, att få en pratstund och krama om varandra.
Inget muntert uteväder men frisk luft blev det. Resten av kvällen stannar jag inomhus med levande ljus, teve, pussel, tidningar och böcker.
Plötsligt ser jag två plirande ögon i mitten av snöhögen. En stor näsa också.
… dök upp då jag igår började fundera vilka stjärnor och stjärnbilder det finns på himlen. Jag var på min sena kvällspromenad och såg plötsligt två extra stora stjärnor lysa invid månen. Den ena låg nere till höger om månskäran och den andra uppe till vänster.
När jag var barn stod min syster och jag tillsammans med pappa ute på vår gård i Garnison där vi bodde. Han lärde oss bland annat var Lilla och Stora Karlavagnen fanns.
På den här bilden är det omöjligt att se vad jag menar, men prickarna vid sidan om månskäran var de stora stjärnorna. Jag fick uppgifter om att det kanske var Venus, men är inte Venus en planet? Jag blottar här min fullständiga okunskap, jag var säkert frånvarande från lektionerna i skolan då sånt här behandlades, eller så skyller jag på dåligt minne 🤣
Det första jag igår kom att tänka på var satelliter eller spionballonger, sådana har ju skjutits ner i Kanada och USA. Men de här stjärnorna rörde inte på sig, så mina fantasier om spioner bleknade fort bort.
3198 steg blev det igår och 145:e dagen på raken av promenader 💪
Nu har jag fått lite fnatt på att fotografera vår kyrka i Lovisa. Och då jag ser den ur olika perspektiv, i olika väderlek, sena kvällar eller tidiga morgnar (har inte ännu hänt men kan komma att hända) – har jag insett att jag kan få många olika slags bilder som beskriver våra fina kyrka.
På väg hem från kvällens raska promenad såg jag dessa snögubbar! Vem har byggt dem? Så roliga de är! Och ser ni det där grimaserande ansiktet lite lägre ner mot vänster? En skrattande gubbe, utan kropp 🙂
Ja, alltså dimma… minus fem grader, ingen blåst. Ser ni rimfrosten på träden? Sagolikt vackert.
Det är min 114:e promenaddag. Och jag kan bara konstatera, att allt har jag upplevt från vacker höst och sensommarvärme, till iskall kyla och yrsnö, dåligt väglag, halka och blåst… men sedan kommer det här! Också vintern har sin fantastiska charm ❤
Kyrkan fotograferad ur olika vinklar, massor av gånger denna vinter. Tiden på tornuret stämmer inte. Vad problemet beror på vet jag inte, men klockan brukar visa olika åt olika väderstreck 🙏😄
Första gången i dag på många veckor som jag kunde gå en rask, sen kvällspromenad! Hade Ice bugs eftersom det ligger isfläckar på många ställen, men på många fler stråk låg det MJUK SAND, … grus! En sådan härlig känsla! Att inte behöva kolla vartenda steg, var lägger jag ner fötterna. Inget regn, ingen hård blåst, plus tre grader.
Jag blev så i farten att jag återupptog ”kutandet i kyrktrapporna” ❤ Därför blev det också den här bilden. Hälsosteg, 2600.
Annars har den här dagen åter handlat om jobb för tidningen. Intensivt är det, måndag, tisdag, onsdag.
Förra natten sov jag uruselt. Lade mig klockan 23. Somnade 03.30. Tankarna virvlade runt. Min hjärna går på högvarv ibland. Jag skulle gärna se den undersökt. På riktigt. Brukar sova bättre följande natt och har inte de här usla ”sovnätterna” med bara fyra-fem timmar oftare än en gång i månaden, lyckligtvis.
I går fick jag en del kommentarer om att jag är främlingsfientlig då jag blev rädd för mannen som sprang emot mig och kom nära mig och sa nåt typ ”manja, maania”… De som tycker jag är fientlig får så tycka och vara modigare själva. Jag tyckte mannens beteende var suspekt. Har du en fråga till en person störtar du inte över gatan och flyger på en henne eller honom. Det finns olika sätt att närma sig sina medmänniskor på ett lugnt sätt om du har frågor.
Och så kan jag inte i sammanhanget låta bli att hälla mer bränsle på elden. Erdogan-dockan i Stockholm. Onödigt att provocera, säger jag. Nödvändigt, säger de som tycker att yttrandefriheten går först av allt. Skända flaggan. Satirtävlingen av Norrskensflamman i Sverige. Onödigt, säger jag. Nödvändigt och viktigt, säger de som tycker att vi inte får vara ”medlöpare med Erdogan, Turkiet m.fl. ickedemokratiska aktörer”.
Huh-huh, säger jag. Inte är det lätt. Och vi ser så olika på saker och ting, och så blir det en massa bråk kring sånt.
Jag har en längre tid ”ondgjort” mig över att det finns så få lediga ytor i mitt kök. Dels är köket litet i en tvårummare på 51 kvadratmeter, dels har jag en stor bordsdator i köket. Den till hör Nya Östis och vår hjälplayout.
Varför står den i mitt kök? Ja, för att jag tyckte den tog för mycket utrymme i mitt vardagsrum. Då coronapandemin drabbade oss alla ville vi inte trängas in i ett litet kontor på annat ställe, och då tänkte jag att hjälplayouten mycket väl kan göras hemma hos mig.
Så långt, allt väl och okay. Jag satt ju aldrig ensam vid köksbordet och åt ändå. Jag tog frukosten och andra måltider till vardagsrummet eller till arbetsplatsen i sovrummet. En anpassar sig och en tycker fortfarande i dag att det här är ok.
Tills jag såg att recept. Päron-feta-pirog/pastej. DEN vill jag tillreda! Men hmmm… var kan jag kavla ut deg?
Med väninnan och kollegan Pias hjälp tömdes och omorganiserades allt i mitt kök på nolltid (15 minuter). Och nu har jag en yta där jag kan baka. Mikrovågsugnen och brödlådan hittade andra platser (i köket faktiskt).
Så nu inställer sig följande fråga. När ska Carita baka bröd, tillreda pastejen? Svar: hon ska göra det. Nån gång, snart. I december. Men hon säger inte vilket år 🤣
Plus två grader, härligt då det slutat blåsa och snön yrde inte längre ner klockan 18.30 då jag tog kvällspromenaden. Kyrkan sedd ur en annan vinkel. 4431 steg i går, 2700 i dag!
Bäst att lära sig acceptera det som sker, det jag inte kan förändra. Och då gäller det i nuläget att lära sig älska snön, och att göra det bästa av varje dag jag har kvar på denna jord.
Då jag kom ut från kyrkan efter luciakröningen igår frågade jag av en man som råkade komma ut samtidigt: ”Är det du som har beställt det här ovädret”. Vi stannade upp på översta trappavsatsen, utanför dörren och han sa ”Ja, men är det inte vackert?”
Jag kunde inte protestera. Det ÄR vackert.
Bild tagen tidigare på dagen igår. Vit snö. Inte brun eller grå. Vackert? Ja, egentligen.
Nu får det vara slut på gnället och förbannelserna kring snömängderna. Jag tar dagen som den kommer.
Här jag på väg till idrottshallen där Lovisa Tor mötte grannstaden Borgås PSS i dag. Det blev tyvärr förlust, igen. Men jag fick ihop nästan 5000 steg och noterade att det i dag var 71:a promenaddagen på raken sedan den första oktober. Heja mig!
Vy mot Degerbygatan. Vet inte om ni är så intresserade av att se våra snömängder 🙄😂 Men nåt slags dokumentation för framtiden blir det ju ändå för mig själv. Minnet sviker ju ofta och det är lätt att glömma när första snön kom, i vilka mängder och hur vintrar – eller somrar likaväl för den delen – ter sig från år till år.
Ahaa! Det är inte mannen som ska in i målet. Det är BOLLEN som ska dit. Okay.
LITE tunga var stegen hemåt i ensamheten efter innebandyförlusten. Men efter en timme hade besvikelsen lagt sig och jag började pyssla med julkort.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 