Men svårfångade också, så som det ska vara. Svåra att fånga i naturen, där de ska få flyga fria. Och svåra att få på bild då de tar till flykten.
Skärpan blev här på stenarna och fågeln for sin kos 😀
”Nåja, jag må väl sitta still en stund då, men jag hör när din kamera blippar, du har visst automatisk inställning för skärpan? Och om jag inte vill sitta kvar så länge så sitter jag inte, men en gång må jag väl som sagt då göra det”.
Här finns det allt möjligt att äta, kanske den här fågeln tänker. Lovisaviken var nästan spegelblank i måndags när bilden togs.
Jag använde teleobjektivet, och som jag tidigare skrev, skulle gärna köpa ett ännu bättre. Kanske jag får råd nån gång.
Veckorna flyger iväg, tycker att det nästan jämnt är hjälpa-mamma-torsdag, som i dag. Nu har syrran också fått ställa upp lite extra med besök på hälsocentralen då mamma hade fått några utslag som behövde kollas. Infektionsvärdet var det inget fel på, så hon slapp antibiotika. Blev en del receptbelagda krämer istället.
Som motvikt till anhörigvården och mina jobbuppdrag för olika tidningar tar jag nu kameran och naturen. Hösten kanske bjuder på spännande färger? Och härlig värme just nu, +18 och sol. Skulle gärna få fortsätta så till jul!
”Jag tror nog att jag flyr fältet om det blir minusgrader och snö” säger sädesärlan.
”Jag skulle gärna flyga söderut med dig om jag bara kunde”, säger ja.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Bra jobbat där! Fåglar i rörelse är ju nästan omöjliga att fota oavsett objektiv – enligt mig alltså. Men när de sitter stilla, vilket de sällan gör går det bättre:-)
Tack! Ja, fåglarna är oerhört snabba 🙂
Hej, sädesärlan är för mig en hälsning från ”andra sidan” antingen mamma eller mormor som vill säga nåt! Min nya granne kallar den för tackeralla, tydligen ett smeknamn som är allmänt men som jag aldrig hört. Fina fågelfoton!
Tänker exakt samma med sädesärlan ❤ Den kom gång på gång till en plats där jag vistades mycket förr.
Då sade vi att det är den släktingen (en man) som kom, och senare då även hans fru hade gått bort – "titta, nu kom han och hon tillsammans". På våren.
Alltid roligt att titta på dina bilder.
En liten fråga: Du är tydligen din mammas officiella anhörigvårdare. Får din mamma då alls någon hjälp från staden, t.ex. skjutstjänster? Jag har förstått så, att om en person har en anhörigvårdare så får hen ingenting av staden. Annars kan man ju få en hel del, om man har tur och kan söka (skjuts, bastu, inköpshjälp, följeslagare). Obs. Om man har tur.
Kul att du tittar in här och också fint att du engagerar dig i anhörigvården.
Mamma är i ”för bra skick” för att få kommunal hemvård – det har gått så långt med ”åldringsvården” nu.
Jag tror att staten tänker att så länge som anhöriga kan sköta de äldre gratis, eller de äldre klarar sig sisådär ensamma – så länge får det vara så.
Kommunen betalar inte.
Ibland tänker jag krasst – de vill att de äldre ska dö bort 😦
Intressanta bilder, inte lätt att fånga fåglar, särskilt inte i flykten. Märks att du fotat med en äkta kamera och inte med mobilkameran. Sädesärlan är speciell, minns bl a att den så gott som alltid byggde bo på metspöna på en yttervägg i ”skären”. Betydde att vi inte kunde meta (som jag älskade) på långa tider 😀 Sedan trippade de runt vid strandstenarna resten av sommaren, jag tror också katten vande sig med dem. På tal om ”Bäti” minns jag hur han for fram som en virvelvind med en handske på ena handen. När han skrev v.s.b. på tavlan, alltså problemet var löst, satt en annan stackare ännu och försökte få alla vinklar och grader på rätt, ja det var inte lätt 😀
Det där med Bätis gummihandske glömmer eleverna nog inte i första taget. Skrev med höger hand, suddade ut direkt med vänster.
Man skulle vara snabb för att hänga med och anteckna om man så ville 🙂
Ja. Sädesärlan är kär och speciell ❤
Precis, nu när du påminner det, minns jag också att han ofta suddade ut nästan omgående, men minns inte vilken hand som gjorde vad 😀 Han var nog så inne i sina geometriska tankar att han lätt blev för snabb på handen.
Så sant så 😂