… kan vara fullt av hål. Eller luft. Hur vi nu vill se det.
Detta är en bild i serien från min icke glamourösa vardag 🙂
Men en vardag jag är nöjd med ändå.
Ibland är vissa vardagar stressigare än andra. Det har varit full fräs under många dagar nu, så jag måste ta mig egentid fredag, lördag, söndag för att orka.
Skulle finnas mycket att skriva om sjukvården i Finland. Övervägande positivt, men en del frågor och ovisshet och oro uppstår också. Är man inte själv aktiv som anhörig kan man inte räkna med att hela tiden hållas uppdaterad. Sjukskötarna och läkarna gör ett fantastiskt jobb, deras tidtabell är troligen ofta pressad.
Tänker på de sjuka äldre personer som inte har anhöriga med möjlighet att göra sjukhusbesök varje dag 😦
Så här Företagardagen till ära har ensamföretagaren Carita jobbat hårt för sitt medieföretag ända sedan i morse. När hon blev hungrig tog hon några plättar till lunch. Vet inte om det här är det som man i Sverige kallar pannkaka? Men pannkaka hos oss är en annan sak.
Precis när jag hade ätit upp nästan alla kom jag i håg – vardagsfotografera!
Och sylten har lagom formen av ett ❤
Den här dagen känns bra då vi fick höra att mamma får komma tillbaka till Lovisa sjukhus. Hon har varit piggare, till och med löst korsord. Men det är fortfarande bara en dag i taget, bara två veckor efter den stora operationen.
Att beskriva sin dag i bilder, med mer än tre fotografier, skulle ju vara helt möjligt. Men en selfie på mig själv då jag sitter med hårrullar i en negligé vid datorn och jobbar med tidningstexter… det bjuder jag inte på, inte riktigt än i alla fall 🙂
Jag har tänkt att om jag blir inlagd på sjukhus nån gång, då skulle jag gärna dokumentera min verklighet därifrån, såsom många av mina bloggvänner från Sverige gjort. Om orken fanns, vill säga.
Men nu hoppas jag att det ska räcka med sjukhus för min del i form av de besök vi gör hos mamma.
Hade i dag en intervjuträff utgående från Rouva Hulda Huoleton (fritt översatt Fru Hulda utan bekymmer), som är en hantverksbutik. Paikallisia käsitöitä = lokala hantverk.
Jobb från 8.30 till 15. Efter det till Borgå sjukhus, tur och retur nio mil. Asfalteringsarbeten förlänger körtiden en aning, men det retar inte upp mig. Däremot kunde de där ”strutarna” i gulröd plast som visar var man får köra och inte får köra vara lite mer vettigt utplacerade… Nu känns det ibland som om nån bara slängt dit dem på måfå.
Rosariet utanför Borgå sjukhus rensas och iståndsätts.
När vi lämnar Borgå sjukhus får jag syn på Ordodlaren, till vänster på bilden. Hon och ett gäng andra entusiaster höll på att rensa och fixa i rosenrabatterna där. Fram med kameran, rusa dit och säga ”jag har kommit ända från Lovisa för att ta den här bilden”, och sedan snabbt iväg igen.
Otrogen mina kära affärer i Lovisa är jag sällan. Men då vi nu varje dag sedan fredagen hälsat på mamma i grannstaden har vi också två gånger handlat där. Det som jag gillar med större mataffärer är att det finns fler brödsorter att välja bland, och att en viss tanke på singelhushåll tycks finnas. Små paket med små portioner och bland annat olika minitomater i lösvikt. Jag köper hellre sju små tomater än en hel ask med över trettio sådana. Tycker inte om matsvinn, men onekligen uppstår ett sådant ibland hos mig.
… är något jag vill bli bättre på. Då det gäller mig själv och mitt liv är det inte svårt. Men för det mesta involverar min vardag en eller flera andra människor som jag känner mig tvungen att ta hänsyn till.
Men jag vill gärna visa fler bilder från det som är min vardag, just nu. Det kan ibland handla om arbetsuppdrag. Då gäller det bara att komma ihåg att ta nån annan bild, ha en annan kameravinkel, så att det inte blir samma fotografier som jag visar i tidningen.
Ett vägavsnitt i Borgå.
Efter den 12 augusti har vi med syrran då och då åkt det här vägavsnittet.
Det finns även andra sträckor till och från Borgå sjukhus, men det här har varit en del av min vardag under de tider mamma vårdats i Borgå. Ett sjukhus jag hittills har enbart gott att säga om ❤
I dag stack vi oss inne i Blomsterhuset. Jag köpte ett doftljus. Här fanns också många fina gratulationskort och inredningssaker utöver ett mångfald av växter.
En kort stund då vi kunde tänka på annat än jobb och sjukhus.
… kan göra mig så glad 😀 Den här bilden hade passat på Glad måndag också, men jag har ett annat tidsinställt inlägg för morgondagen.
Fina färgglada ugglor.
Det fina sensommarvädret fortsätter. Solen och värmen, mellan +17 och +22, gör mig glad. Så lagom, så skönt.
Har med min syster städat lite hos mamma i dag. I kylskåpet fanns lite sånt där datumet gått ut då hon nu varit tre veckor på sjukhus. Sedan åkte vi till Borgå sjukhus och besökte henne. I samband med det handlade vi mat i Östermalms K-affär. Östermalm låter fint, inte sant Stockholmare? 😀 Det är en stadsdel i Borgå som heter så, dock Tarmola på finska.
En sådan här dag är jag också tacksam för att jag kan uträtta många arbetsuppgifter hemifrån. Distansjobb passar mig perfekt. Kräver disciplin förstås, men det har jag!
Ett äpple på en gren i Gamla apoteksgårdens trädgård.
Nu är det höst, säger och skriver många. Bara för att september är här.
Vi kan ändå ha många sköna dagar framför oss, den värme vi haft de senaste dagarna har ju verkligen varit behaglig.
Kalenderbilden för september månad av Minna L Immonen.
Skördetider kallas väl den här tiden också. Och massor av äpplen finns det i år!
Äntligen hittade jag en burk jag letat efter!
På väg hem från sjukhuset i Borgå, där mamma är nu på grund av förhöjda infektionsvärden, stannade vi upp vid Gammelby ABC. I den trevliga affären med presentartiklar hittade jag den här burken. Jag har länge letat efter en i rätt färg, som passar att ha i skåpet för knäckebröd eller surskorpor (Finncrisp).
Till minnet av en god vän ❤
Det fanns fina ljus i affären också, vissa för halva priset. Jag bränner levande ljus varje kväll nu. Det här är, tillsammans med en liten bön, till minnet av en god vän som somnat in 😦
Då jag gick i terapi efter skilsmässan för fyra år sedan avslutades den med att jag skulle skriva en tacksamhetslista. Fanns det något jag var tacksam för? Vad hade de sexton gemensamma åren gett mig?
Ja. Det fanns massor som jag var tacksam för då och sådant som jag är tacksam för än i denna dag.
Listan blev lång. Jag tror att jag kom på sjutton punkter. Det var befriande att snörvla och gråta sig genom den då jag skulle läsa upp den högt för dåvarande make och terapeut.
Också i dag känner jag tacksamhet för mycket. Varje dag tänker jag på det jag har att vara tacksam för, i stort och i smått.
Solen kan åter lysa över Bond!
Tacksam för
– att jag åter kan låta solen skina in i bostaden utan att storkna för att det blir för varmt 🙂
– att jag bor i ett hus där jag känner mig trygg, men fina grannar och ett lugn som inte finns överallt i våningshus
Solen kan äntligen lysa in genom köksfönstret också utan att det betyder att temperaturen stiger till +32.
Jag är tacksam för
– att jag har en fin syster att dela allt med
– att jag har härliga vänner som kommer med spontana kramar och frågar hur jag mår
– att jag har ett jobb som ger mer än det tar
Tacksam för att
– jag i vardagen kan göra vad jag vill, titta på Finnkampen och dricka vin utan att nån har synpunkter och tycker jag borde göra något nyttigare
Jag har bott här ett år nu och tycker vi kan skåla för det!
Tack och kram till alla som läser min blogg, vare sig ni kommenterar eller inte 😉
Men mest tacksam är jag för att mamma just den här dagen var piggare än på länge ❤ Då man sett henne supertrött, så att hon knappt orkat prata – samtidigt som man förstår att det tar tid för en äldre person att återhämta sig från en stor operation – betyder det SÅ mycket att hon just i dag orkade pladdra på, till och med skämta och skratta.
Om morgondagen vet vi inget. Fånga den stund du lever i!
… och har man fågelskräck är det inget kul med flockarna av kajor.
Jag är inte rädd för dem, men jordbrukare lär har problem med fåglar som orsakar skador på skördar och smutsar ner med avföring.
De samlas i de otaliga träd vi har i vår lummiga stad. De skränar inte som måsarna och förstör inte hela öar och kobbar såsom skarvarna.
Men många är dom…
Och nu är kajor inte längre fridlysta i Finland. Men de får inte skjutas under sommaren om jag förstått saken rätt. Och hur gör man då man skjuter bort en del av dem?
Bjuder här på några minnen från Lovisa Historiska Hus-evenemanget. Med fokus på de fina tvättlinor i regnbågens färger som hängdes upp på olika håll för att visa sympati för sexuella minoriteter.
Då jag inte lever i något förhållande med en man finns det antagligen de som misstänker att jag tillhör en sexuell minoritet… men så är inte fallet. Jag bara står på minoritetens sida.
Jag tycker också att det var ett piggt inslag med färgglada kläder på stan.
Fina plagg på Pernågatan…… och snygga underkläder i pigga färger på Trädgårdsgatan.
Om kvällarna har jag de senaste veckorna varit otroligt trött. Jobbet kräver sitt, oron kring mamma sitt. Det är hon som borde få alla krafter som kan uppbådas i världen.
En dag i taget. Tack och lov har jag kunnat sova om nätterna.
Och den här dagen hämtade med sig en liten glad överraskning också – skatteåterbäring! Tycks ha gjort något rätt, såsom jag kämpat med mitt företag ❤
Hade lite problem med uppladdningarna av bilder i förra inlägget, men kom sedan på vad som förorsakade det. Bra att man är ett tekniskt geni 😀
Bilden får ses som en allmän illustration i ett läge då jag inte känner för att lägga ut så mycket annat.
Det fina sensommarvädret fortsätter. +21 grader är idealiskt och jag är tacksam om det fortsätter så här hela september ut.
Läser några sidor per dag i Haemin Sumins bok ”Allt du kan se när du saktar ner”. Jag försöker bli bättre på att prioritera och organisera MITT liv så att jag har ork för det som är väsentligt = i viss mån även andras liv.
Det handlar om att kunna släppa saker som inte är viktiga, vi kan inte ha kontroll på allt. Varje människa ska ha rätt att göra en lista med önskemål som gäller vad just hon eller han vill uppleva under resten av tiden i livet.
Och så det här:
Vi kan älska vår familj och be för deras lycka. Vi kan ge dem hjälp och goda råd när det behövs. Men vi kan varken fatta deras beslut åt dem, eller tvinga dem att göra som vi själva tycker. Det finns mycket här i livet vi inte kan styra. Däribland ingår också våra närmaste.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 